Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: The Boogeyman – talangfull personregi

by

The Boogeyman
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Rob Savage

Stephen King må vara en av de mest kända och – av vissa, mest hyllade amerikanska författarna i modern tid. Men filmatiseringarna av Kings böcker har haft ett omfång som sträckt sig från stinkande kalkonträsk till genuina filmklassiker som Nyckeln Till Frihet och Stand By Me. The Boogeyman har på förhand sett ut att placera sig på den mindre smickrande sidan av detta spektra. Trailern och marknadsföringen har ingett föga förhoppningar om att något stordåd väntar.

Så sent som förra veckan fick Kulturbloggen delta på den digitala presskonferensen för filmen, ett event som var lika inspirerat som en middag bestående av pulvermos och Bullens pilsnerkorv. Förutom regissören Rob Savage och skådespelaren David Dastmalchian verkade övriga inblandade inte det minsta intresserade, varken av filmen eller konferensen.

Men ett par punkter som återkom under konversationen – framförda av Savage, var förhoppningen att göra filmen till något mer än ytlig ’’hoppa-till-skräck’’. En film som återkom, vad gällde inspirationskällor, var Robert Redford-dramat Ordinary People, en film om just ordinära människor som prövas efter ett familjetrauma. Det lät i stunden som utstuderad och själslös marknadsföring, ihopsytt av cyniska publicister. Men det visar sig att Savage är en regissör som faktiskt kan backa upp sina påståenden. Faktum är att The Boogeyman är avsevärt mer intressant som ett mörkt relationsdrama än som en renodlad skräckfilm.

Även om det inte finns någon tvekan om att skräck och obehag är en del av filmens DNA åsidosätts detta initialt för att istället presentera familjen Harper och deras djupt problematiska familjedynamik. Där trauma och stökiga relationer i andra skräckfilmer endast är en tunn fernissa, menad att ge den mest minimala dramatiska substans, finns det ett genuint engagemang och intresse från Savages sida vad gäller detta inslag. Trots att skådespelarna – minus Vivien Lyra Blair, verkade måttligt intresserade av projektet vid presskonferensen, är det vi får se på film något annat. Chris Messina är inte överdrivet inspirerande men fullt duglig. Det är istället Blair och Sophie Thatcher som glänser och levererar två robusta rolltolkningar. Savage har också en finstämd och genuin personregi som gör denna trasiga och dysfunktionella familj trovärdig. Det här är sannerligen en positiv överraskning. Hur besynnerligt det än må låta känns är som att Savage inte är det särskilt intresserad av att skrämma publiken, att dessa inslag endast är ett ont måste. Dock blir denna aversion mot renodlad skräck förståelig då den väl framträder. Savage må ha fantastisk potential vad gäller att presentera sympatiska och lättillgängliga karaktärer, men som skräckregissör finns det en del att förbättra. Valet att försöka skapa en smakfull form av skräck, som inte grundar sig i våld, blod eller stympade kroppsdelar, är sannerligen beundransvärt. Förhoppningen är att skapa en långsam och laddad sorts terror som gör det omöjligt att andas.

Ambition måste applåderas på ett konceptuellt plan, alltför många skräckfilmer väljer idag de mest ointressanta av genvägar, där diverse monster studsar fram bakom hörn och får publiken att spilla popcorn över hela biosalongen då de hoppar till. Men den typ av skräck som eftersträvas här kräver erfarenhet och fingertoppskänsla, något Savage – ännu, inte besitter. Flera av scenerna som vill etablera ett elegant och hårresande skräckvälde blir tafatta och långt ifrån så laddade som behövligt. Mest effektiv är filmen då den gör sin minimala budget till en tillgång. Flera gånger skapas spänning och obehag då antagonisten döljs för publiken, till stor del som ett resultat av att budgeten inte tillåtit mer. Istället får publikens fantasi fylla i vad som får karaktärerna på film att blir kritvita i ansiktet. Att publiken skulle tvingas till en sådan form av reflektion var också en punkt som Savage var noga med att framhäva som väsentligt under presskonferensen, ett mål som uppnåtts även om det framstår aningen tursamt som en följd av en oerhört kort inspelningsperiod och knappa resurser.

Dock verkar denna filosofi endast ha varit närvarande under en kort period. Givetvis tvingas The Boogeyman sterilisera sig själv genom att gradvis anta en mer traditionell skräckfilms-skepnad. De tappra försöken till krypande psykologisk skräck är snart bortblåsta och ersätts med en rad trötta sekvenser där karaktärer skriker för full hals i mörka rum. Själva avslöjandet av den titulära Boogeyman blir inte heller så skräckinjagande som Savage utlovat. Något som blir ett antiklimax med tanke på löftet att antagonistens utseende skulle orsaka en och annan mardröm. Hela avslutningen känns överlag som ett separat projekt – omsorgen, värmen och omtanken är som bortblåsta och ersatta av en monsun av klyschor. Att det funnits väldigt lite att arbeta med blir också tydligt då mytologin bakom monstret utforskas. Kings berättelse är endast en kort novell som kan läsas på rekordtid. Inte har situationen blivit bättre av att King – enligt producenten Dan Cohen, initialt skötte all kommunikation genom sin manager Rand Holston, något som – med största sannolikhet, inte hjälpt till att fördjupa bakgrund och ursprung, vilket Kings monster vanligtvis alltid ackompanjeras av.

Om filmen endast är acceptabel är potentialen och framtiden för Rob Savage något helt annat. För som ren skräckfilm är The Boogeyman endast duglig, medan entusiasmen och den talangfulla personregin måste kategoriseras som oväntat stark.

Filmrecension: Spider-Man: Across The Spider-Verse – årets hittills bästa film

by

Spider-Man: Across The Spider-Verse
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson

Vilken smäll! Men inte ens så explosiva ord är tillräckligt för att beskriva det rus som uppstår då Across The Spider-Verse upplevs. Detta visar sig vara en närmast fulländad uppföljare som tydliggör att filmer om män, kvinnor – även djur, i färgglada trikåer kan vara det bästa som kan ses på en biograf. Och detta kommer från en tittare som inte var fullt lika lyrisk som andra kritiker vad den första filmen anbelangar. Introduktionen till Miles Morales för de stora massorna var förvisso ett hjärtligt, elegant och skickligt projekt, som mer än väl förtjänade applåder och hyllningsrop, men den sista växeln saknades för att – för egen räkning, kategorisera det som en felfri triumf.

När det nu – efter ett par förseningar, blivit dags att återse Miles och hans udda men älskvärda sällskap, av spindelmän- och kvinnor har precis allting spetsats och slipats till perfektion. I en rafflande öppning dras tittarna tillbaka till en era då Marvels berättelser endast kunde ses på lördagsmorgnar i animerad form. Trots medioker animation och än mer erbarmlig lokalisering, med bland annat Niclas Wahlgren i rollen som Peter Parker, var mytologin, berättelserna och spänningen obeskrivlig. Samma barnsliga förtjusning attackerar biopubliken i denna fantastiska introduktion som ger ett smakprov på allt underbart som komma skall. Den säregna animations-stilen känns denna gång mer självklar. Det är ingen följsam och sandpapprad Snövit och De Sju Dvärgarna utan en energisk, rå och ledig presentation som känns ungdomlig och oerhört befriande. Där den första filmen kändes lite trevande och osäker mellan varven, både i sin berättelse och i sitt utseende, är dessa tvivel som bortblåsta här. Across The Spider-Verse är en många gånger svindlade stilig film som blandar stilar och dränker varenda ruta i fantastiska färger och än mer egensinnig design.

Den självsäkerhet som visas upp är nästintill bländade. Här finns inte ett tvivel i världen, trots att bångstyriga koncept presenteras i rasade fart existerar inte minsta tvekan om att publiken kommer falla platt. Och till slut äter vi ur regissörerna Joaquim Dos Santos, Kemp Powers och Justin K. Thompsons händer. Men denna självsäkerhet slår aldrig över till att framstå arrogant eller självgod, det finns en enorm ödmjukhet och värme som ständigt är villig att ta publiken i hand och leda dem igenom galenskapen. Berättelsen må vara lika absurd som Lewis Carrolls saga om Alice I Underlandet, men resorna mellan de olika dimensionerna är endast ett verktyg för att expandera filmens emotionella kärna. Tematiken från den förra filmen – att vem som helst kan vara Spider-Man, må vara simpelt men i en tid då det förs ett krig mot jämlikhet och tolerans blir detta mer än ett ihåligt patos. Denna tematik nu än mer central och kopplas ihop till det mest klassiska av Marvel-teman, bandet till dem vi älskar och vad vi är beredda att göra för att skydda dem. Sättet dessa uttjatade koncept presenteras på får även de mest härdade och förbittrade av oss att häpna. Det är överlag fascinerade att Across The Spider-Verse många gånger väljer att dra i handbromsen och fokusera på vardagen. Den oerhört intima och finstämda relationen mellan Miles och dennes familj är en ren njutning att bevittna, pappa och mamma Morales kan redan nu titulera sig som två av filmvärldens mest gemytliga och varma figurer.

Oavsett vad som pågår finns det en vilja att ständigt röra sig framåt. Det är som att regissörstrion har så mycket spring i benen att de inte kan hålla sig från att utföra små jämfota-hopp mellan varven, detta genom snabb humor eller valfri stilfull referens till de mest inbitna kalenderbitare. Men detta framstår aldrig rastlöst eller hysteriskt, snarare sprudlande och otroligt berusande vad gäller att bli genuint glad av den uppenbara skaparglädjen. Energinivån är genomgående så pass hög att det eviga tjatet om ny kärnkraft känns överflödigt om Across The Spider-Verse hade kunde konverteras till en fungerande energikälla. Actionscenerna är iscensatta med en fenomenal uppfinningsrikedom som lyckas vara imponerande vad gäller storlek och lättsamma då humorn alltid står nära tillhands.

Filmens speltid har varit omdiskuterad innan premiären och flera kritiska röster har höjts kring det faktum att en animerad film kan vara hela två och en halv timme. Men det finns inte en minut eller sekund som inte känns essentiell, och då slutet väl börjar närma sig är det omöjligt att inte skrika efter mer. Lägg sedan till att skådespelarensemblen som lånar ut sin röster är fullkomligt superb. Shameik Moore och Hailee Steinfeld är lika lysande som förut i rollerna som Miles och Gwen Stacy, men nytillskott som Oscar Isaac är minsta lika superba och får produktionen att kännas otäckt gedigen.

Hyllningarna kan egentligen fortsätta ett bra tag till men det känns onödigt …
Across The Spider-Verse är mer energigivande än en hel årsförbrukning av energidryck, mer underhållande än en heldag på Gröna Lund och årets hittills bästa film. Det är en helt fantastisk uppföljare som spelar alla sin kort rätt. För alla som har det minsta intresse av Marvel är det en ren fest. Det enda ”misstaget” är en outhärdlig cliffhanger som kommer få oss alla att räkna ned dagarna tills uppföljaren anländer nästa år.

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

by

Den lilla sjöjungfrun
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 maj 2023
Åldersgräns Från 7 år
Regi Rob Marshall

En storslagen, påkostad ny version av HC Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. Denna nya version är en mörkare version än den förra långfilmen som Disney stod bakom. Sagan om den lilla sjöjungfrun som nu är tillbaka på bio, åter i tolkning av Disney, men denna nya film har visserligen samma grundberättelse som den animerande långfilmen från 1989 men är mer otäck, mer skrämmande. Den animerade från 1989 är en söt liten film. Den nya versionen är inte animerad på samma sätt, rollerna spelas av skådespelare som fast med ny teknik har havsguden liksom sjöjungfrun Ariel och hennes systrar med digitalteknik från fenor och fiskstjärt.

Med människor i rollerna blir berättelsen mindre söt och mer verklig, vilket gör den händelserna mer skrämmande. Filmcensuren har satt en sju års-gräns på denna nya. Det är bra för små barn bör absolut ha en vuxen med sig. Dessutom är denna nya ganska lång, två timmar och femton minuter, vilket kan vara för långt för de minsta. Filmen går upp på svenska biografer både med svenskt och engelskt tal. För det minsta är nog ändå den animerade versionen från 1989 ett bättre val.

Redan i den animerade Disney-versionen 1989 förändrades HC Andersen ursprungliga saga till en snällare berättelse än originalet. HC Andersens sagor hade ofta mer mörker i sig. Precis som i den snällare versionen från 1989 kretsar berättelsen nu om den unga sjöjungfrun Ariel som drömmer om att få uppleva äventyr. Ariel är den yngsta av Kung Tritons döttrar och hon har stark egen vilja och samlar på saker hon hittar i havet. Oj vad hon längtar efter att lära sig mer om livet på land. Hon är övertygad om att människor inte alls är så farliga som hennes pappa hävdar. Samtidigt finns det en ung prins, Eric, som inte kan finna ro på land och bara vill ut på äventyr till hans. När prins Eric och hans besättning råkar ut för fruktansvärt vänder och deras skepp går under blir Eric räddad av Ariel. Och båda blir förälskade. Fast Eric vet inte vem flickan är som räddade honom och Ariel kan inte ta sig upp på land och promenera, hon har ju inga ben. Den som sett den tidigare filmen vet förstås att det finns en häxa. Ursula, som har magiska krafter och kan ge Ariel ben. Fast häxan har förstås en ful plan med det hon gör.

För mig är denna nya version verkligen praktfull, storslagen, hänförande med underbara skådespelare som Javier Bardem som havsguden Triton och sångerskan, låtskrivaren och skådespelaren Halle Bailey som Ariel och Melissa McCarthy som häxan Ursula.

Vad jag saknade är hotet mot haven. Klimatförändringarna är reella och påverkar haven på flera sätt. Jag är lite förvånad att Disney inte tagit upp den aspekten i en film som trots allt utspelas mest till havs. Denna films tema är mer ett anti-rasistiskt budskap om att olika kulturer ska kunna leva tillsammans.

Undrar hur det blir med uppföljare. Den tecknade versionen från 1989 har hittills haft två uppföljare; Den lilla sjöjungfrun II – Havets hemlighet (2000) och Den lilla sjöjungfrun – Sagan om Ariel (2008). 1992-1994 sändes dessutom den tecknade TV-serien Den lilla sjöjungfrun om sjöjungfruns liv innan händelserna i 1989 års film. Jag vet inte om jag ser fram emot uppföljare till denna version. Det är så bra och lagom som den är.

Filmrecension: BlackBerry – underbar nostalgi och nittiotalets hajp

by

BlackBerry
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 juni 2023

Det här en underbar komedi om hajpen som rådde kring Internet och mobiltelefoni i början av 1990-talet. Vi som vara med under dessa år kommer att ha hög igenkänning även om huvudpersonerna nog skildras något överdrivet. Mycket bra skildrat genom fokus på prylen Blackberrys uppgång och fall.

Åren innan Apples iPhone tog över världens mobiltelefon-marknad fanns det i framför allt USA en första slags smartphone: Blackberry. I mitt jobb på den tiden träffade jag rätt ofta amerikanska företagare och de hade alla denna hajpade pryl. I Sverige handlade det mest om frågan om man föredrog mobiltelefon från Nokia eller Ericsson.

BlackBerry var en av de första som lyckades kombinera en telefon med att kunna skicka både e-post och SMS. Samtidigt var den också en kalender, tror jag. Den var rätt stor, i jämförelse med iPhone, som kom några år senare. BlackBerry hade, liksom alla mobiltelefon då, en litet tangentbord. IPhone var banbrytande med att tangentbordet kommer fram då man börjar skriva.

Skildringen av hur det tekniska underbarnet Mike Lazaridis hade en vision om denna smartphone men inte alls hade förmåga att sälja in idén till någon riskkapitalist som var beredd att satsa på att utveckla den är en av många berättelser från den tiden. Det är lite skrämmande att tänka på att det säkert finns många fantastiska prylar som aldrig fått chansen att utvecklas. När Mike möter den iskalla försäljaren Jim Ballsillie sätter allt fart. BlackBerry kommer till världen och både Mike, Jim och Mikes vapendragare Doug blir stenrika.

Det fanns många olika prylar eller Internet-fenomen som var hajpade, liksom BlackBerry, men som också dog snabbt när hajpen mynnade ut. Denna film får mig att bli lite nostalgisk och minnas annat från den tiden och åren där omkring. Microsoft hade en chatt där man kunde chatta med människor från hela världen där man promenerade omkring som en seriefigur. Jag minns Orkut, en slags Google-föregångare till Facebook, fast mycket sämre. Orkut togs över av brasilianska användare som skrev på portugisiska och gjorde det omöjligt att föra diskussioner på engelska. Ja alla som var med under den tiden har sett Internetstjärnor komma och gå. I Sverige minns nog många den hajpade Lunarstorm som var ett krypin för unga men som sedan blev så kommersialiserad av olika företag och organisationer som byggde krypin där för att nå ungdomar. En av styrkorna för denna film är att den får mig att minnas mycket från den tiden.

Filmskaparen har valt att göra den mer lättsam, komisk med något överdrivna karaktärer, speciellt Doug skildras som rätt korkad. Men jag tycker att det kan vara bra, för då ser jag den inte som den absoluta sanningen utan som en dramatiserad komisk version av händelserna.

Vad som gjorde att BlackBerry störtdök och kollapsade kan ha flera svar. Blev Jim för girig och svek företag då han försökte köpa NHL? Eller hade Mike gjort sitt när det gäller utveckling? Vad. hade hänt om BlackBerry satsat på klickbar skärm som iPhone och köpt utvecklare från Apple? Ja det kunde kanske blivit en annan utveckling. Men det var många prylar och Internet-fenomen som dog på samma sätt som BlackBerry.

Jag hade kul då jag såg filmen och den satte fart på många nostalgiska minnen. Den sänder också ut en liten varning för att bli alltför girig och att glömma sitt ansvar som företagsledare.

Filmrecension: Dalva – en ögonöppnare

by

Dalva
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Emmanuelle Nicot

Ordet ”omskakande” må vara ett över-använt uttryck för många filmer. Men Dalva är omskakande. Om någon film skakar om mig och får mig att känna att jag är med i händelserna, att jag känner med personerna och får nya insikter är det Dalva. Det går inte att se denna unika och lysande film utan att blir berörd på djupet.

Dalva är en tolvårig flicka som rövades bort av sin pappa som femåring och blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa ända till någon slår larm och polis griper pappan. Dalva flyttas till ett boende för barn och ungdomar som har svåra upplevelser och inte kan bo med sina föräldrar.

Det har varit några liknande tragedier där pappor gömt barn och utnyttjat dem sexuellt som uppmärksammats internationellt. Att kunna ta plats i samhället och bli en fungerande vuxen efter att som barn blivit utsatt på sådant sätt måste vara svårt. Dalva känner inte till något annat sätt att leva. Hon menar att det måste vara tillåtet för en pappa att älska sin dotter. Att älska också innebär att ha sex är det enda hon känner till.

Hon är helt oförstående till att polis hämtat henne pappa och satt honom i häkte. Hon vill inte på på något hem med andra ungdomar. Hon sticker ut bland de andra ungdomarna och barnen då hon klär sig i spetsklänning, makeup som en kvinna som vill väcka uppmärksamhet och sätter upp håret i knut med hårnålar. Hon har lärt sig att klä sig och gå sexigt av sin pappa. Det blir en total krock mellan henne och personal på boendet, psykologer, advokater och skolpersonal. Dalva begriper varför hon inte kan bo med sin pappa och varför han ska ställas inför rätta. Om någon säger att hennes pappa är pedofil slår hon till.

Regissören har tagit itu med denna skildring på ett nyanserat sätt som både signalerar medkänsla och realistiskt. Zelda Samson är imponerande i rollen som Dalva. Alexis Manenti som Jayden Dorkel, hennes kontaktman på boendet är perfekt: ärlig, ställer upp på Dalva men är tydlig och rak.

Denna film är bland det bästa jag sett på länge och det gör vad kultur gör när den fungerar som bäst: öppnar våra ögon och låter oss se in i andras liv och upplevelser, låter oss förstå och känna med.

Filmen Dalva är trefaldigt prisbelönad i Cannes och globalt i Hongkong, Kairo och São Paulo. Vinnare av publikpriset i Rotterdam.