The Equalizer 3
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 september
Regi Antoine Fuqua
Medborgargarden och personer som tar rättvisan i egna händer slutar aldrig att inspirera till berättelser. Oavsett om det är Death Wish eller Marvels The Punisher fortsätter temat att fängsla. The Equalizer 3 lyckas ta detta klassiska recept och leverera en oväntat medryckande dödsodyssé som många gånger är det bästa serien erbjudit. Det är lika diametralt som ett schackspel vad gäller det dramatiska. Utrymme för några som helst nyanser eller funderingar finns inte. Kampen mellan ont och gott är simplare än i en saga för barn. Där The Equalizer 2 försvann in i märklig röra av konspirationer och intriger är hotet denna gång den italienska maffian. Det är svårt att tänka sig en mer överanvänd grupp av kriminella på film, men Fuqua väljer denna gång att porträttera maffian som gatuligister, med allt vad det innebär, tatueringar, illasittande träningskläder och en försmak för snabba fordon. Genom att ta bort de romantiserade Gudfadern-inslagen, som familjemiddagar och bröllop i stora trädgårdar, skapas en trupp av genuint avskyvärda gangsters som kan avhandlas snabbt och brutalt utan att någon alltför komplex etisk diskussion uppstår medan filmen rullar.
Massakern blir också mer potent då Fuqua lyckas tillföra en enkel men effektiv dramatik vad gäller att porträttera idyllen. Istället för ett grått Boston får vi en lite platt men charmig tolkning av en italiensk småstad i Federico Fellini-anda där alla invånare känns som måttligt sympatiska stereotyper. Det finns en intimitet i att låta ett mer lokalt samhälle stå i centrum istället för en anonym storstad, detta gör hotet mer personligt. Dessutom paketeras allting i ett visuellt snyggt paket då Fuqua nu anställt den geniala fotografen Robert Richardson. Richardson skapar ett kristallklart utseende som får varenda kullerstensgata att se inbjudande ut. Det hela kan beskrivas som traditionellt, spårbundet och – framförallt, fungerande. Likt en pizza så fungerar det oavsett kvalitet. Och genom att involvera en mer traditionell antagonist blir kampen mellan ont och gott klassisk och leder till förutsägbar men tidlös spänning.
Fuqua har alltid varit en regissör som gillar hårda tag, inte bara innehållsmässigt utan också utförandet. Allting är genomfört med grova arbetshandskar och presenteras rakt upp och ned utan några försök till pretentioner. De breda penseldragen och avsaknaden av något större djup för tankarna till actionfilmer från det tidiga 00-talet. En tid då terrorism, säkerhetstjänster och eldstrider var actionfilmens kärna. Samtidigt som en resa tillbaka i tiden har sin charm påminner detta också om hur actiongenren växt och blivit till så mycket mer än en bred och linjär motorväg. Den rudimentära berättandet har kraftiga begränsningar, därför krävs en effektiv struktur som kan engagera hela vägen igenom. Det initiala ruset att se Washington eliminera bovar och banditer är omöjligt att behålla om det inte ackompanjeras av ett tempo som får publiken att hungra efter mer.
Tyvärr är The Equalizer 3 misslyckad rent strukturellt och sviker sitt eget etos om simplicitet i ett hopplöst försök att ge berättelsen ytterligare en dimension. Bredvid striden mot den lokala brottslighet förkommer också ett helt hopplöst sidospår som involverar Dakota Fanning i rollen som CIA-agent. Tanken är att skapa en aningen mer komplex berättelse som inkluderar kriminalitet på internationell nivå, men resultatet blir istället ett antal sekvenser som känns som ren och skär fogmassa. Sättet de två parallella berättelserna vävs ihop och integreras är genomgående klumpigt och leder i slutänden inte fram till någonting. Förhoppningen att Washington och Fanning skulle kunna frammana lite nostalgi genom sin återförening, nästan tjugo år efter deras medverkan i Man On Fire, slås också i spillror då scenerna mellan dem plågas av medioker dialog och ett oväntat tafatt skådespel från båda två. Dock är detta inte förvånande då Fanning gradvis blivit mer och mer irrelevant i takt med att hennes syster Elle stulit rampljuset. Detta verkar ha resulterat i att Fanning gett upp och numera bjuder på ett skådespel som är lika levande som en robotdocka på ett nöjesfält.
Men Fannings undermåliga skådespel är långt ifrån lika problematiskt som filmens final som kan vara ett av årets värsta antiklimax. Trots att allting verkar leda till en explosiv och förlösande final, blir alltihop en tafatt repris av det vi sett i tidigare filmer. Inte ens våldet, som inledningsvis är råare och mer hänsynslöst än tidigare, avtar och avslutet känns som en enda lång suck där alla idéer tagit slut.
I sitt esse är The Equalizer 3 ytterst tillfredställande underhållning, i sina dalar är det både ointressant och strukturellt uselt, något som resulterar i en duglig men djupt sargad film som hade kunnat briljera genom mer bearbetning och kreativ eftertanke.