• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Coco – så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt

31 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Miguel och Dante

Coco
Betyg 5
Svensk biopremiär 2 februari 2018

Oj, oj, oj – det var länge sedan jag blev så tagen av en film. Så omskakad, så många känslor som far runt, så mycket att tänka på, så vackert, så snyggt, så genomtänkt in i minsta detalj, så starkt, så proffsigt, så varmt, så hoppfullt och så viktigt. Disney/Pixars senaste animerade familjefilm, Coco, har fått två Oscarsnomineringar: för bästa sång och för bästa animerade film. Om de vinner dessa två nomineringar är det mycket välförtjänt.

Den tar upp den viktiga frågan om liv och död som i vårt västerländska sekulariserade snabbköpssamhälle är såväl bortglömd som undangömd och tabubelagd. Existentiella frågor som skildrar att det finns en möjlighet att det finns något mer än det materiella livet eller existensen får knappt ställas i dagens Sverige. Här kommer nu Disney/Pixar med en både underhållande, rolig och berörande berättelse om en pojke som tar sig till de dödas värld för att leta reda på en förfader.

Pojken som filmen handlar om heter Miguel och växer upp i ett samhälle i Mexico. Han älskar musik. Det måste han hålla hemligt för sin stora släkt. Miguel lever i en familj där släktbanden är täta och viktiga.
Hans släkt hatar musik sedan generationer tillbaka. Det beror på att hans farmors morfar gav sig av för att spela musik för världen och aldrig kom tillbaka till sin fru och sin lilla dotter. Den lilla dottern Coco är Miguels farmors mor, en gammal söt och rynkig gammal kvinna som inte säger så mycket och sakta tycks bli mer och mer dement.

När Cocos pappa övergav familjen fick mamman som ensamstående försörja sig och sin dotter och det gjorde hon genom att lära sig till skomakare. Sedan dess är alla i deras släkt skomakare och det förväntas Miguel också bli när han vuxit upp. I smyg drömmer han om att ägna sig åt musik. I smyg har Miguel lärt sig att spela gitarr och sjunga.

Dia dos Mortos närmar sig. Det är en helg som delvis påminner om vår allhelgona-helg eftersom familjerna den helgen går till kyrkogårdar och minns de som inte längre lever. Men som den skildras i filmen firas den mycket mer och familjen tänker sig att just denna helg kan de döda komma tillbaka och umgås. De döda kommer andligt sett. Det är då viktigt att strö marken med blomblad och att sätta upp foton på de som dött, allt för att hjälpa dem att ta sig fram till sina anhöriga.

På Miguels släkts altare med foton på de anhöriga som gått ur tiden finns överst ett foto på Cocos mamma och där pappan står bredvid, men hans ansikte är bortrivet. När Miguel undersöker fotot närmare upptäcker han att en gitarr finns på fotot. Gitarren står alldeles bredvid kroppen på hans förfader med det bortklippta ansiktet. Gitarren ser precis ut som gitarren som tillhör Ernesto de la Cruz, Mexikos mest berömda musiker. Ernesto de la Cruz är Miguels idol och förebild. Miguel bestämmer sig för att hämta den gitarren, den finns i det museet som staden byggt till den stora musikern ära.

Det är en mystisk natt då andevärlden kommer på besök och något magiskt händer och Miguel hamnar som levande i de dödas värld, i andevärlden. Där bestämmer han sig för att leta reda på Ernesto de la Cruz.

Berättelsen är spännande, välgjord och jag tror ingen kan se den utan att bli berörd. Animationerna är så fantastiska. Jag tänker se om filmen minst en gång bara för att sitta och njuta av alla detaljer i bilderna. Jag tänkte i så fall första helt koncentrera mig på hunden Dante, som har så många skiftande uttryck och rörelsemönster, ja välgjort så in i minst detalj.

Musiken är underbar. Ja helt underbar. Denna smäktande romantiska mexikanske gitarrbaserade musik går inte att låta bli att sjunga med och av och till spritter fötterna igång och vill dansa.

Coco är en riktig Disney/Pixar-film för hela familjen. Den har något för alla. I Sverige är den tillåten från sju år och kanske kan det vara lite läskigt med skeletten för de minsta. Men skeletten är väldigt fint gjorda och deras karaktär är roliga och oftast snälla så jag tror barnen klarar av det.

Det vore väldigt bra om vi kan börja våga prata med om den delen av livet: döden. Ingen kan vara säker på om det finns något efter livet eller inte. Varför inte vara mer öppna med frågan, låt oss våga tro att det kanske finns något. Vad har vi att förlora? Disney/Pixar tar itu med ämnet på ett uppfriskande respektlöst sätt

 

 

 


 

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andevärlden, Animerat, Disney, Filmrecension, Pixar, Recension, Scen

Filmrecension: I am not a Witch – en komisk tragedi eller en tragisk komedi

29 januari, 2018 by Rosemari Södergren

I am not a Witch
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 mars 2018
Regi Rungano Nyoni

En absurd, komisk tragedi – eller en tragisk komedi. En film som med en stora stänk av svart humor tar itu med både zambisk tradition som västerländsk exotifiering. Fast skrattet kommer av sig rätt ofta, det är tår-blandade skratt. Det är så sorgligt att se hur människor kan skada varandra så mycket och framför allt hur barn kommer i kläm och människor oavsett kulturell bakgrund är lika aningslösa

En nioårig flicka dyker upp från ingenstans i en by ute på landsbygden i Zambia. Byinvånarna hävdar att flickan sätter igång onda krafter. Olyckor har hänt sedan flickan dök upp. En kvinna snubblade när hon hämtade vatten, en man drömde att flickan förstörde hans åker. Flickan blir beskylld för att vara en häxa och en kvinnlig polis får komma dit och hämta flickan.

En häxdoktor skär halsen av en fågel och beroende på var fågeln trillar när den dör avgörs om flickan är en häxa eller inte. Flickan blir förd till en grupp häxor och där får hon välja mellan att vara en häxa eller förvandlas till en get. Häxorna är kvinnor som blivit beskyllda för att vara häxor och de får bara vistas i ett litet område – och där får de sitta och vara attraktion för turister. Ibland får någon häxa följa med någon myndighetsperson till domstolar för att avgöra fall och ibland får någon häxa komma till någon by för att få igång regn. Häxorna är alla fastbundna vid var sitt rep som gör att de inte kan ta sig vart som helst.

Den lilla flickan får namnet Shula av häxorna och bland dem får hon en slags gemenskap. En dag dyker en statstjänsteman upp och tar med sig Shula till en domstol där ett tiotal män är misstänkta för att ha stulit en hemgift av en gammal man. Shula måste bestämma vem av männen som är tjuven. Hon lyckas så bra att statstjänstemannen gör henne till sin egen lilla häxa. Hon blir som en liten maskot och hon får till och med komma med i en tv, i en talkshow. Fast det är inte hon som säger något, hon kan ju inte engelska utan det är statstjänstemannen som får tala för henne. Och det vet vi ju hur det blir när feta män ska tjäna på småflickor.

Det kommer krav från en del tittare att Shula ska gå till skolan. Det är lag att alla barn ska gå till skolan. Shula vill inget hellre än att få gå i skolan och få vara ett vanligt barn. Men alla ser inte med blida ögon på att hon börjar i skolan.

Det är en hemsk skildring av hur utsatta barn är i en värld där människor agerar med vidskepelse eller ägnar sig åt ytlig underhållning. Flickan säger inte så mycket och vi får inte vet varifrån hon kommer från början men ett ensamt barn som dyker upp bör med största säkerhet ha förlorat sina anhöriga. Så utsatta de övergivna barnen är i vår värld. Maggie Mulubwa som spelar Shula hoppas jag att vi får se mer av i fler filmer.

Filmen är fotograferad och klippt på ett sätt som gör att det känns dokumentärt. Vissa scener är starkt satiriska och vi får se en mix av nutid och gammal vidskepelse. Jag kan tänka att någon kan reagera och tycka att en del byonåvnara skildras väldgit elakt, som oerhört skrockfulla. Men människor kan vara sådana oavsett kulturell bakgrund finns det dumhet. Hur mycket filmens handling på verklighet vet jag inte. Men regissören Rungano Nyoni besökte och bodde i verkliga häxgrupper då hon förberedde inför filminspelningen. Rungano Nyoni son är född i Zambia och uppvuxen i Wales var den första utlänningen som fick bo i ett häxläger i Ghana.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Häxor, Recension, Scen

Filmrecension: The Florida Project – en film som skakar om

26 januari, 2018 by Rosemari Södergren

The Florida Project
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Sean Baker

En film som väcker starka känslor av en mängd olika slag. Skådespelarna är grymt bra och filmen är helt konsekvent berättad ur barnens perspektiv, det är så skickligt genomfört. Det är en film som skakar om.

Jag vill gråta över hur utsatta barnen är och samtidigt smittas jag av barnens outsinliga livsglädje och energi. Jag arg när jag tänker på under vilken fattigdom barn kan växa upp i USA. Jag är också undrande över regissörens intentioner. Jag blir osäker om Sean Baker (som skrivit manus tillsammans med Chris Bergoch) ser det som positivt att barn lever som Moonee, den sexåriga flickan som är filmens huvudkaraktär. Filmen handlar om Moonee och några av hennes vänner som lever i stort sett vind för våg i ett fattigt område i Florida, granne med Disney-world där bättre lottade barn roar sig med sina föräldrar.

Vi förs in i en skickligt framförd bild av livet i ett område med de fattiga i det amerikanska samhället. En värld där föräldrar inte kan ta hand om sina barn utan mormor får ta hand om dem. En värld där barnen får lära sig att det är normalt att sitta en timme i ett badkar medan den prostituerade mamman tar emot en kund i deras enda rum och det är normalt att tillsammans med sin mamma stjäla saker och sälja för att få pengar till hyra och mat.

Huvudpersonen i filmen, sexåriga flickan Moonee är helvild och lever med sin mamma, som också är helvild, i stort sett ett barn hon också. Mamman säljer sex för att få pengar till mat. Mamman är arbetslös strippa och de hankar sig fram genom att hon säljer sex och de stjäl saker för att sälja. När de lyckas stjäla dyra åkband till Disneyworld och säljer dem svart får de in en rejäl summa pengar. Inte oväntat gör de slut på pengarna snabbt. Mamman har ingen förmåga alls att tänka långsiktigt.

Filmens titel är hämtad från Disneys projekt där den stora nöjesparken byggdes med hotell och motell runt om. Men området där Moonee bor och leker leker bara ett stenkast från Disney-området är nedslitet och långt ifrån attraktivt för turister. Att det en gång fanns planer och förhoppningar om att locka turister märks på namnen på kvarteren som Magic Castle och Futureland och deras grälla rosa och lila färger.

Barnen är skildrade fyllda av liv och energi, som alla sexåringar är. De är fräcka i mun, nästan så jag skräms. De växer upp i ett område där de flesta vuxna lever ur hand till mun och bara ett stenkast därifrån finns människor vars frukost kostar vad de själva måste betala i hyra en månad. Barnen är inte det minsta medvetna om de stora skillnaderna och klyftorna. För Moonee och hennes gäng är livet ett äventyr och när de fått en ny vän visar de henne glatt runt i området: Här bor en man som är helt förstörd av alla krig han varit i, här inne bor en kvinna som tror hon är gift med Jesus och här är ett rum vi inte får gå in i, så det gör vi förstås. (Och de går in och de lyckas därmed stänga av el för hela området).

Barnen är helt obekymrade över vad de kan ställa till med. De tänder eld på gamla hus, de ljuger för att få en glass att dela på, allt är äventyr för dem. Regissören låter oss se allt ur deras synvinkel. Det är fascinerande men också väldigt sorgligt. Jag kan kan ju ändå inte blunda för verkligheten och den livserfarenhet jag har som vet att även om Moonee och hennes mamma kan skutta runt i regnet av lycka är den känslan en illusion.

Barn kan vara otroligt solidariska med sina föräldrar. Trots att Moonee egentligen lever långt under den trygghet vi i Sverige vill att barn ska växa upp med skulle hon inte vilja komma ifrån sin mamma på några villkor.

The Florida Project är en film som det surrats mycket kring om att det är en av årets bästa filmer och att det är filmer som Willem Dafoe äntligen ska få en Oscars-statyett för sin roll som motellchefen Bobby. Han är nominerad för bästa manliga biroll för rollen i The Florida Project. Bria Vinaite som spelar Moonees mamma är klockren i sin roll. Henne hittade Sean Baker via hennes Instagramkonto. Han ville ha en skådespelare vars ansikte inte var känt. Brooklynn Prince som Moonee är helt enastående. Här har vi en kommande barnstjärna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: : All the Money in the World – sevärd men inte mer

25 januari, 2018 by Birgitta Komaki

All the Money in the World
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2018
Regissör Ridley Scott

Året är 1973 och den tonårige Paul Getty vandrar runt bland de prostituerade i Roms lyxigare kvarter. Han är en mycket ung kille som börjar bli man och han njuter redan av det ljuva livet i Roms lyxkvarter. Men när han blir kidnappad på öppen gata och indragen i en vit skåpbil ändras livet snabbt. En kidnappning som varar i många månader och där alla väntar på en lösensumma.

Den här kidnappningen är en känd historia och filmen grundar sig på John Pearson´s bok ”Painfully rich” från 1993. Paul är sonson till Jean Paul Getty, världens rikaste man.

Bakgrunden till den stora familjeförmögenheten är oljan. Getty Sr. gjorde affärer med beduinerna i Saudiarabien och skapade världens största förmögenhet. Han byggde supertanks som kunde frakta oändliga mängder olja. Den gamle Getty lever för sina pengar och konstföremål. En girig gammal man som vet att folk alltid vill åt hans pengar. Cynisk och ständigt upptagen med sina affärer. Nu en gammal man men enligt filmen har han alltid varit sådan och inte haft tid för sin familj. Han säger att ”Jag kunde inte tyngas ner av en familj”.

Med otaliga exempel i filmen visas hur gamle Getty älskar sina pengar och alltid prioriterar dem. Skälen till denna girighet det får vi aldrig veta och vad som driver honom att alltid tjäna mer. Eftersom filmen till stor del handlar om den gamle Gettys girighet hade man velat se mer om människan bakom miljarderna. Han spelas av Christoffer Plummer.

Kevin Spacey som först spelade rollen blev utbytt eftersom han anklagas för sexuella brott och därför blivit svartlistad.

Den unge Paul Getty görs av Charlie Plummer i typisk 1970-talsfrisyr och modern Gail av Michelle Williams. Deras snåriga relation görs ingen större affär av i filmen. Gail kämpar för sin sons fritagande men blir ändå underligt färglös och kontrollerad som person.

Då är den underliga rollen som Fletcher Chase (Mark Wahlberg) en fd CIA-agent hamnar i mer intressant. Utsänd av Getty Sr. blir han en slags mellanhand i familjen med en mycket speciell relation till Gail. Jag tycker också att Roman Duris är bra i rollen som kidnappare. Den onde brottslingen som egentligen är god. En inte särskilt trovärdig person men hela historien är egentligen otrolig trots att den är sann.

Att skapa spänning i ett kriminaldrama är inte lätt när publiken redan vet utgången. Då gäller att skildringen griper tag på annat sätt och jag blir inte gripen .
Roms jagande paparazzifotografer och Colosseums ruiner skapar stämningen i Rom. I södra Italien härskar maffian som ett slags rövargäng.

Men jag saknar relationer till personerna i filmen. Kidnappningen måste i verkligheten ha varit ett större drama i familjen än den här filmen visar. Det känns som regissören
står utanför och tittar på det rika folket . Men även miljonärer och miljardärer är ju människor och det hade jag velat se mer av. Att pengar inte gör någon lycklig vet jag redan. Med lite mer psykologisk dramatik hade den här filmen kunnat bli en toppenfilm, ingredienserna finns ju i historien. Nu blir den sevärd men inte mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Darkest Hour – Gary Oldman är helt enastående

23 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Darkest Hour
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 februari 2018
Regi: Joe Wright

Hur hade vår värld och Europa sett ut idag om England slutit fred med Tyskland i början av andra världskriget när tyskarna var som mest segerrika och det mesta pekade på att Hitlers Tyskland skulle vinna kriget? Starka politiska krafter i den brittiska regeringen kämpade för att Italien och Mussolini skulle hjälpa England att få ett fredsavtal med Hitler-Tyskland.

Det är lätt så här långt efteråt att förakta de politiker som ville sluta fred med Hitler. Men det många unga brittiska soldater som fick sätta livet till på slagfälten mot den tyska krigsmaskinen. Då verkade det tyska maskineriet omöjligt att besegra. Belgien hade fallit, Ryssland var under attack och Frankrike var på väg att ge upp. Darkest Hour skildrar tiden då Winston Churchill precis får ta över som premiärminister i England. Missnöjet med hans företrädare Chamberlain var stort och utbrett. Churchill var den enda kandidaten som kunde få oppositionen att gå med på att bilda en bred koalition med de konservativa. De flesta politiker bedömde situationen så hotande att landet behövde en stark och bred regering.

Den som sett tv-serien The Crown som skildrar den brittiska drottningen Elizabeth har sett en något annorlunda Churchill. I Darkest Hour är det fortfarande Elizabeths pappa som är kung och Churchill var inte kungens favorit i början. I The Crown är Churchill den starkare i inledningen av deras möten men sakta växer drottningen in i sin roll.

Först och främst är Darkest Hour Gary Oldmans film. Gary Oldman är helt enastående i rollen som Churchill. Maskören har gjort ett imponerande arbete och Oldman spelar som om han vore Churchill. Han har hyllats av många brittiska filmkritiker för sin roll. Han har helt rättvist också nominerats till en Oscar i kategorin bästa manliga huvudroll för sin insats som den cigarr-älskande premiärministern.

Kristin Scott Thomas som spelar Churchills fru Clemmie är också en av en lång rad duktiga brittiska skådespelare i filmen. Lily James som känns igen bland annat från tv-serien Downton Abby är bra som den unga sekreteraren Elizabeth Layton som blir illa bemött av en grinig Churchill i början. Vi får en tidstrogen skildring av kvinnors situation vid den tiden i England.

Filmens styrka är också att den inte berättar allt i svart eller vitt. Det går att begripa både Churchills reaktioner och hans politiska motståndare. Churchill är långt ifrån beskriven som en hjälte. Krig betyder död och förstörelse.

Dunkirk är en annan Oscarsnominerad film som bygger på händelser från andra världskriget. Dunkirk handlar Operation Dynamo som ägde rum vid Dunkerque (engelska: Dunkirk) under andra världskriget mellan de allierade och Nazityskland. De brittiska styrkorna var omringade av den tyska armén men genom att en mängd civila ställde upp med sina båtar kunde de brittiska soldaterna räddas hem till England. Denna händelse är en av huvudspåren också i Darkest Hour, fast nu skildrat från Churchills och krigskabinettets synvinkel.

Skådespelare: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Lily James, Ben Mendelsohn, Stephen Dillane m fl.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Churchill, Filmrecension, Politik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in