• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Maratondansen – Spännande allkonstverk om drömmar och rivalitet

26 augusti, 2016 by Redaktionen

maratondansen

Maratondansen
Efter en roman av Horace McCoy
Regi, koreografi & scenografi Kenneth Kvarnström
Kostym Camilla Thulin
Premiär 25 augusti 2016 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Varför ger man sig in i en maratondans? För att testa sina gränser, för att få erkännande och uppmärksamhet, ekonomisk eller framgångsmässig vinning, kanske av tävlingslusta? Alternativen är många. I kvällens föreställning på Stadsteaterns stora scen är första priset en fast tjänst vid teatern. Med utgångspunkt i romanen ” När man skjuter hästar så” av Horace McCoy skapas ett storartat allkonstverk. Det öses på fritt med alla tänkbara medel. Energin flödar, vi bjuds på konst av alla de slag, kvalificerad elektronisk bildkonst, dans och musik i olika genrer, stå upp-komik – Kajsa Ernst är jättebra – och inte minst underbar kostymkonst.

Det finns en del associationer att göra till dagens samhälle, jag kom bl.a. att tänka på så kallad förnedrings-tv. En exploatering av människors hopp och drömmar.

Oavsett så blir det en färgstark och glittrande show, deltagarna/skådespelarnas kamp ger en stark upplevelse. Att följa hur långt de medverkande är beredda att gå för att vinna. Pjäsen är interaktiv, inlevelsen stärks, då det är vi som publik som utgör jury. Vi får också vara med och sjunga allsång på finska, skojigt. Energin flödar och jag känner av den, inte minst när jag själv tillsammans med ett antal andra ur publiken får tillfälle att komma upp på scenen och delta i spelet, känna hur gärna jag vill vinna första pris och få fribiljetter till en modeutställning, och besvikelsen och avundsjukan när det är en annan som får det.

Kostymerna av Camilla Thulin är helt fantastiska. Skådespelarna svettas och kväljs i makabra utstyrslar till sagodjur och fabelfigurer, men springer på oförtrutet. För att i nästa stund uppträda i klassiskt tjusiga kreationer, frackar och vackra långklänningar.

I en mörk scen dämpas allt ner, depressionen faller över oss när skådespelarna dirigeras att i ett grådaskigt ljus ta av och på likadana färglösa rockar i en sekvens, som känns oändligt lång.

MaratondansenRobert Fux är oerhört skicklig som den cyniske konferenciern, hans lismande leende kryper under skinnet på mig och när urladdningen kommer i hans slutliga sammanbrott känns det befriande. Frågan ställs på sin spets: är ett samhälle byggt på konkurrens och vinningslystnad hållbart i längden, eller…

Pressmeddelandet säger att danschefen Kenneth Kvarnström har en stark konstnärlig vision. Den framkom tydligt i kvällens föreställning, som var väldigt givande på många plan. Det har blivit till ett allkonstverk utan dess like.

Medverkande
Mina Azarian, Ulf Eklund, Kajsa Ernst, Katarina Ewerlöf, Françoise Fournier, Robert Fux, Anders Johannisson, Jan Mybrand, Odile Nunes, Gunilla Röör, Per Sandberg, Eva Stenson och Philip Zandén
Foto: Petra Hellberg

Maratondansen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Maratondansen, Scenkonst, Teater

Huset vid nattens ände – en föreställning för inbitna Bergman-fans

26 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

husetvidnattensande

Huset vid nattens ände
Fritt efter Ingmar Bergman
Regi och scenografi Sebastian Hartmann
Kostym Adriana Braga Peretzki
Ljusdesign Lothar Baumgarte
Videodesign Voxi Bärenklau
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär på Dramaten 25 augusti 2016

”Huset vid nattens ände” är ett fantasieggande namn på en föreställning. Nog är denna föreställning kreativ så det sprakar om det – fast lite för mycket, för utdraget. Föreställningen är mer ett collage genom Bergmans universum än ett drama. Det är som att ha hamnat i ett drömvärld av den tyske regissören Sebastian Hartmanns syn på Bergman. Det är mycket skrik, mycket ångest och framför allt många versioner av dödsångest.

husetvidnattensande2Ingmar Bergman var utan tvekan av de de stora svenska dramatikerna och regissörerna. Att plocka ut ett collage av hans verk är ingen lätt uppgift, det blir helt klart olika resultat beroende på vem som gör utvalet. Sebastian Hartmanns collage ”Huset vid nattens ände” får mig att komma ihåg varför jag så sällan fått ut något av Ingmar Bergmans produktion, hans filmer och draman har sällan talat till mig. Jag kommer från genuin arbetarklass och har under min uppväxt aldrig känt någon som kan unna sig lyxen att ha dessa ångestutbrott som karaktärerna och i synnerhet kvinnorna har i många av Bergmans verk. I min värld har vi helt enkelt inte haft vare sig tid eller råd med dessa utbrott, när livet handlat om att få lönen att räcka månaden ut. Nej jag förkastar inte allt Ingmar Bergman skapat, jag säger bara att det är bara några av hans verk som känts angelägna för mig och min omgivning.

Jag tror att målgruppen för ”Huset vid nattens ände” är Bergman-älskare. Den som vill se en tre timmar lång föreställning och dra paralleller till Bergmans verk, liv och allt det som påverkat Bergman. Föreställningen är ett gigantiskt smörgåsbord för Bergmans stora beundrare. För andra, som jag, är föreställningen emellanåt intressant och emellanåt väl seg och utdragen i en del scener.

Föreställningens två styrkor som imponerade på mig var scenografin och skådespelarna. Scenografin går knappt att beskriva. Regissören Sebastian Hartmann har valt att bygga upp flera rum och placerat dem på scenens vridfunktion. Scenografin är en gigantisk huskonstruktion på Stora scenen bestående av Ingmar Bergmans olika rum, en plats där gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser kommer och går och interagerar med varandra i oväntade konstellationer.

Regissören som samtidigt är scenograf har också valt att låta några kameramän hela tiden följa skådespelarna tätt inpå och dessa direkt-inspelningar, oftast mycket täta närbilder, projiceras på en stor duk på scenen. Ibland är det bara filmprojektionen som syns och skådespelarna är dolda. Det är en stor utmaning för skådespelarna också att bli visade så extremt nära, en utmaning som samtliga klarar med väl godkänt. Skådespelarna är imponerande skickliga i denna föreställning som är rätt krävande för dem både psykiskt och fysiskt.

Ingmar Bergmans bostad på Fårö har haft en avgörande roll för Sebastian Hartmann när han inspirerades till att skriva den nya pjäsen. Hartmann fick ett konstnärsstipendium att få arbeta och bo i Ingmar Bergmans hem, varpå han packade bilen full med böcker och gamla filmer och reste till Fårö i oktober 2015 för att skriva. Vistelsen påverkade honom starkt och han säger i ett pressmeddelande:

– De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö där, säger Sebastian Hartmann.

Föreställningen invigde Bergmanfestivalen och för alla som har Ingmar Bergman som en stor ikon är collaget värt ett besök, men för den som liksom jag inte riktigt fastnat för allt Bergman skapat kan den vara bitvis seg att sitta sig igenom.

En liten rolig detalj. Ingmar Bergman själv dyker upp, både i form av en skådespelarkör på nio personer men också gestaltad av enskilda skådespelare och vid ett tillfälle undrar Bergman om han fångats i ett drömspel. Det är en liten rolig kick mot Strindberg och teatervetare. En del av oss ser väl August Strindberg som den största och kan tänka oss att det vore en mardröm för Bergman att fastna i ett Strindberg-drama. Föreställningen är fylld av sådana blinkningar till scenkonstens historia.

Medverkande
Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Peter Engman och Tova Magnusson

husetvidnatttensande3

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Huset vid natten ände, Scenkonst, Sebastian Hartmann, Teater, Teaterkritik

Anna Pettersson gör en visuell nytolkning av Ibsens Hedda Gabler på Dramaten

11 augusti, 2016 by Redaktionen

electrahallman

När Anna Pettersson tar sig an Henrik Ibsens Hedda Gabler gör hon det med den särpräglade stil som blivit hennes framgångsrika signum under senare år: hur kan klassikerna, som fick ett sådant genomslag i sin samtid, engagera publiken i dag? Premiär på Lejonkulan den 31 augusti, under Bergmanfestivalen, berättar ett pressmeddelande.

Hedda Gabler är ett av Henrik Ibsens mest slitstarka mästerverk. Berättelsen om den frustrerade Hedda, instängd i patriarkala sociala strukturer som hon har ett alltmer desperat behov av att slå sig ur, skrevs 1890. På Dramaten har den iscensatts vid flera tillfällen och 1964 var det Ingmar Bergman som stod för regin.

Anna Pettersson, som själv spelade titelrollen i Stockholms stadsteaters firade uppsättning av Hedda Gabler 1998, satte 2015 upp en rosad uppsättning av Ibsens Vildanden på Dramaten. I Hedda Gabler fortsätter Anna Pettersson att utforska Ibsen, i ett lika avskalat format och med en lika radikal attityd, i sin tolkning av klassikerna.

Electra Hallman i titelrollen är den enda skådespelaren som är kroppsligt närvarande på scenen. Hon interagerar med videoprojektioner av de tre rollkaraktärerna som cirklar kring Hedda Gabler: Jörgen Tesman, Assesor Brack och Ejlert Lövborg.

Anna Pettersson har tidigare hyllats för sin uppsättning av August Strindbergs Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater 2012 och belönades för den med TCO:s kulturpris, Svenska Teaterkritikernas pris och DN:s kulturpris. Hon är förutom regissör även skådespelare och doktorand inom konstnärlig forskning på Stockholms konstnärliga högskola.

I Hedda Gabler fortsätter hon att undersöka hur de naturalistiska dramerna, som med åren har blivit klassiker, bekanta och trygga för publiken, kan dekonstrueras och osäkras för en nutida publik.

Scenografin har Anna Pettersson skapat tillsammans med Jan Lundberg, som även gjort kostym, och de har utgått från Ibsens hem i Oslo. Dåtid och nutid existerar parallellt, och drömlika passager bryter upp den psykologiskt realistiska spelstil som förknippas med pjäsen. Möt en ny Hedda Gabler.

I samarbete med Nationaltheatret

Medverkande
Hedda Gabler Electra Hallman
Jörgen Tesman Mattis Herman Nyquist
Assesor Brack Kim Haugen
Ejlert Lövborg Eindride Eidsvold

Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson och Jan Lundberg
Kostym Jan Lundberg
Musik Gustave Lund
Ljusdesign Magnus Pettersson
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen
Filmproduktion Dallas Motion Agency
Filmfotograf Klas Hjertberg, Dallas Motion Agency

Premiär den 31 augusti, Lejonkulan

På bilden: Electra Hallman Foto Sören Vilks

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dramaten, Hedda Gabler, Ibsen, Scenkonst, Teater

Vad händer när skådespelare från storstaden skickas ut för att vandra i naturen? – urpremiär på Stockholms stadsteater

4 augusti, 2016 by Redaktionen

En humoristisk vandringspjäs är höstens första urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern, berättar ett pressmeddealnde:

Vad händer när en grupp skådespelare från storstaden skickas ut för att vandra i naturen? Vad upplever de när tystnaden sänker sig och kartan är det enda sällskapet? Vandring är utgångspunkten i Den långa marschen – Gunilla Heilborns debut som regissör på Kulturhuset Stadsteatern. En dokumentär föreställning med Alma Pöysti, Kirsti Stubø, Kristiina Viiala, Andreas Kundler, Jessica Liedberg, Daniel Nyström och Emil Almén. Urpremiär 19 augusti på Lilla scenen.

– Jag ville få ut skådespelarna ur huset och göra någonting utifrån deras upplevelser i stället för att ge dem ett färdigt manus. Att vandra är enkelt, men det skapar samtidigt tid och rum för att tänka, säger regissören Gunilla Heilborn.

Koreografen och filmskaparen Gunilla Heilborn har hyllats för sina unika föreställningar, spetsade med humor. Bland hennes tidigare koreografiska verk märks bland andra Potatislandet, This is not a love story och Femårsplanen. Hennes senaste föreställning, The Knowledge, handlade om kunskap, hjärnan och att navigera. Gunilla Heilborn har flera gånger Guldbaggenominerats för sina kortfilmer och vann 2007 med filmen Hur man gör.

Arbetet med Den långa marschen inleddes med flera veckor av vandring, på kortare och längre sträckor, i grupp och ensam. De medverkande skådespelarna skickades ut ur repsalen med kartor och förslag på vandringssträckor. De fick bland annat i uppgift att utforska det bästa tempot att gå i om man vill tänka eller undvika att tänka.

– Det finns något präktigt över att vara ute och gå i naturen, men vi tar ner det till en mer mänsklig nivå. Någon är hungrig, någon annan har gått vilse och en tredje funderar över vilka vandringskängor som är bäst. Hela upplevelsen blev lite som ett scoutläger, säger Gunilla Heilborn.
Skådespelarnas upplevelser ligger till grund för föreställningen. Med humor, musik och koreografi är det en betraktelse över vår mest grundläggande rörelse: att gå.
– Alla har varit otroligt generösa med sina tankar och erfarenheter. Det ger en dokumentär känsla som vi hoppas kunna förmedla på scenen, säger Gunilla Heilborn.

Den långa marschen
AV GUNILLA HEILBORN

Premiär 19 augusti på Lilla scenen

Av och regi: Gunilla Heilborn
Musik: Hans Appelqvist
Scenografi och kostym: Katarina Wiklund och Susanna Wiklund
Ljus: Minna Tiikainen
Mask: Maria Lindstedt
Medverkande och text:
Alma Pöysti
Kirsti Stubø
Kristiina Viiala
Andreas Kundler
Jessica Liedberg
Daniel Nyström
Emil Almén

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, urpremiär

Kallocain på Teater Reflex, en musikalisk resa i mänskligt mörker

18 juni, 2016 by Redaktionen

kallocain

Kallocain
av Karin Boye
Regi Love Almquist och Eiralin Brook
Med teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, Kärrtorp
Premiär 16 juni 2016.

Ur programpresentationen: ”Leo Kall, kemist i Världsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder för statens medsoldater att till fullo uppgå i den stora gemenskapen ska försvinna. Men Leos ambitioner blir störda av både hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppstår, där Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla är inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullständiga lojalitet till staten han eftersträvar. Var finns egentligen gemenskapen han söker?”

Med egenkomponerad musik som framförs live, sätter teatergruppen ”Den Nya Generationen” upp en klassiker. Det är vågat, och hälften vunnet. Över salongen svävar andarna av storheter som George Orwell (1984), Franz Kafka (Processen), Harry Martinson (Aniara) och några stänk Bertold Brecht. Karin Boye (1900-1941) skrev Kallocain 1940, med undertiteln ”Roman från 2000-talet” (!). Det var hennes sista verk och andades sience fiction och dystopi.

Nu förvandlar de unga skådespelarna allt detta till – en musikal. Lustigt nog har Parkteatern i sommar gått samma väg, när de gjort om Trollflöjten till just en musikal. Men skulle Karin Boye känna igen sig här? Det är tveksamt. Första akten innehåller premiärnerver och ett lite stelt spel med alltför ”inlästa” repliker. Dessutom fungerar ljudet dåligt, vilket bidrar till att upplevelsen haltar.

I andra akten tar det sig och blir riktigt bra. Ljudet är fixat. Skådespelarna har fått upp ångan, några partier är lysande. Ett långt sångavsnitt får publiken att stilla röras till tårar. Det är mycket vackert. Den stora orkestern, uppflugen på scen, bidrar självklart starkt till stämningen.

Teatergruppen Den Nya Generationen, i samarbete med ABF Stockholm och Teater Reflex, ger hopp inför framtiden. Temat för denna föreställning känns angeläget och dessvärre mycket aktuellt. När en maskerad invasionsstyrka stormar in på scen, iförda svarta huvor, då blir det riktigt otäckt. Så obehagligt, att en skylt varnar för detta i entrén.

Det finns brister i föreställningen, men helheten håller ihop alla lösa bitar och avslutningen formas till en lyckad premiär. En mörk skildring där individen bara är ett kugghjul, hjärntvättad och övervakad, kan det bli värre? Eller är vi redan där? Lyckligtvis lever kulturen och kreativiteten ännu fritt i vårt samhälle. Det är helt nödvändigt att teatergrupper och fria scener får chans att överleva. Det viktigaste budskapet denna kväll, är all frisk energi som strömmar mot åskådaren. Tack för det.

Foto: Lars Wickberg

kallocain2Medverkande: Leo Kall – Samuel Linderström, Linda Kall – Hanna Lönnqvist, Ossu Kall – Elis Kiibus, Maryl Kall – Elvira Sirotkin, Edo Rissen – Li Brundell, Vay Karrek – Maria Friberg. Ensemble: Anna Saintout, Edvin Bergenfalk, Eiralin Brook, Elisabeth Swartling, Emma Aarflot, Helli Henrietta Anto, Jonathan Frendel, Julia Lönnqvist, Kalle Ljungqvist, Katarina Wahlgren, Linda Kiibus, Love Almquist, Maria Bodin och Tina Li.

Musiker: Althorn – Edvin Bergenfalk, Tvärflöjt – Linda Kiibus, Saxofon – Björn Sahlin, Anna Saintout, Klarinett – Julia Lönnqvist, Piano – Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk, Fiol – Tina Li, Tommy Lundgren, Kontrabas – Jonathan Frendel, Elbas – Nils Lövgren, Trummor – Love Almquist.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Den nya generationen, Kallocain, Karin Boye, Scenkonst, Teater Reflex, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in