• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Suzanne Ostens banbrytande queeropera till Stadsteatern i Stockholm

30 september, 2016 by Redaktionen

osten_querr

Den kritiker- och publikrosade operaföreställningen Magnus-Maria: en opera om rätt kön, i regi av Suzanne Osten, kommer till Kulturhuset Stadsteatern för ett unikt gästspel den 26-27 november. Operan är baserad på den sanna historien om Maria Johansdotter som blev spelman Magnus Johansson på 1700-talet.

Ett pressmeddelande berättar:
– När jag fick frågan om jag ville göra en opera precis som jag vill göra den så var det en dröm som gick i uppfyllelse. Åtta kvinnor delar på alla roller och musiken är specialskriven för dessa åtta kvinnor, säger Suzanne Osten.

– För mig är den här feministiska queeroperan i frigruppsform en gåva till publiken. Detta århundrade kan vi göra allt! säger Suzanne Osten.

Operan bygger på den sanna historien om Maria Johansdotter, från Föglö på Åland, som i början av 1700-talet åkte till Stockholm för att försörja sig som spelman. Bland annat spelade hon nyckelharpa på krogarna i Gamla stan. En kväll blev hon uppmanad att klä sig som en man för att bli respekterad och tjäna bättre. En uppmaning som hon följde. Hon bestämde sig för att bli Magnus Johansson – därefter förändrades hennes liv totalt.

Magnus-Maria: en opera om rätt kön hade sin urpremiär i Mariehamn på Åland 2014 och har sedan dess turnerat runtom i Norden. Magnus-Maria: en opera om rätt kön är nominerad till Nordiska Rådets musikpris 2016.

– Vi har verkligen känt att vi brutit ny mark där vi dragit fram och hur radikalt viktig den här föreställningen är. Spelglädjen är stor! Vår queeropera har fått spela runt om i Norden och vi gläder oss över att dela med oss av att opera är en naturlig konstform för teatern, så bred och vild och musikalisk som denna teater kan vara, säger Suzanne Osten.

I höst kommer den gästspela två kvällar på Kulturhuset Stadsteatern innan föreställningen drar vidare för att inta Nationaloperan i Helsingfors.

Magnus-Maria: en opera om rätt kön är ett nordiskt samarbete initierat och producerat av den åländska Kulturföreningen Katrina. Musiken är komponerad av Karólína Eiríksdóttir från Island och dirigent är Anna-Maria Helsing från Finland. Librettot är skrivet av Katarina Gäddnäs från Åland och har bearbetats och dramatiserats av Ann-Sofie Bárány från Sverige. Scenograf är Maria Antman från Åland, kläddesigner Minna Palmqvist som åländskt ursprung.

– Det är väldigt roligt att denna queeropera kommer hit och gästspelar. Dels känns det fantastiskt att vi får möjlighet att spela detta banbrytande verk signerat Suzanne Osten som varit en så tongivande och betydelsefull person för Stockholms stadsteater. Dels för att det här är ett exempel på genreövreskridande konst när den är som bäst. Plus att just opera är något vi inte så ofta har möjlighet att erbjuda hos oss, säger Anna Takanen, teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Suzanne Osten är en av våra mest betydelsefulla regissörer och har nått internationell ryktbarhet för sin forskande och konstnärligt nyskapande verksamhet. Hon grundade Unga Klara 1975, då som en del av Stockholms stadsteater. 2009 blev Unga Klara en självständig enhet. 2014 lämnade Osten över ledarskapet till Farnaz Arbabi och Gustav Deinoff. Ostens uppsättning Jösses Flickor, befrielsen är nära (1974) är en av Stockholms stadsteaters största succéer någonsin. Den planerades till 17 föreställningar men kom att förlängas om och om igen under tre år års tid. Affären Danton (1986), Hitlers Barndom (1984), I lusthuset (1988), Besvärliga människor (1999), Flickan, mamman och soporna (1998), Det allra viktigaste (2002) och Babydrama (2007) är några av de föreställningar som Osten har satt upp under sin tid på Stockholms stadsteater. Den sista uppsättningen Osten gjorde på Stockholms stadsteater var Tröstar jag dig nu? 2009.

Magnus-Maria: en opera om rätt kön
AV KARÓLÍNA EIRÍKSDÓTTIR

Premiär 26 november på Klarascenen

Musik: Karólína Eiríksdóttir
Dirigent: Ann-Maria Helsing
Libretto: Katarina Gäddnäs
Bearbetning och dramaturgi: Ann-Sofie Bárány
Regi: Suzanne Osten
Scenografi: Maria Antman
Kostym: Minna Palmqvist
Koreografi: Soledad Howe
Ljus: Mari Agge
Mask: Daniela Krestelica
Producent: Kulturföreningen Katrina

I rollerna:
Hillevi Berg Niska
Andrea Björkholm
Lisa Fornhammar
Ásgerður Júníusdóttir
Maria Johansson Josephsson
Therese Karlsson
Annika Sjölund
Frida Österberg

Musiker: Laura Kokko, Marjaana Holva, Tiila Kangas, Juho Laitinen, Matti Kariluoto och Kim Jansson

Arkiverad under: Scen Taggad som: Queer, Scen, Scenkonst, Suzanne Oster

Skymningsrök – rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

skymningsrok1

Skymningsrök
Av Noah Haidle
Översättning Pamel Jaskoviak
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Franciska Alberte
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 september 2016

Skymningsrök är ett drama av en förhållandevis ung dramatiker. Noah Haidle är 37 år och har hunnit skriva flera manus, både till teater och film och fått flera priser inom scenkonst redan. Skymningsrök är ett av hans senaste draman, den hade sin urpremiär 2013. Det finns förvånande få uppgifter om Noah Haidle på Internet. Inte ens på engelska wikipedia finns det särskilt mycket. Räkna med att om ytterligare tio år är han världskänd som dramatiker.

Det är kul att Göteborgs stadsteater har upptäckt en amerikansk dramatiker så tidigt i hans karriär.

Föreställningen på Göteborgs stadsteater är på drygt två timmar med en paus och under den tiden hinner vi få en djupdykning i livets centrala frågor på ett underhållande med samtidigt allvarligt sätt. Föreställningen är rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet.

I inledningen möter vi en slags presentatör som står framför den ännu neddragna ridån, iklädd röd sammetskostym med en stor spade i handen. Spaden får sin förklaring i allra sista akten. Presentatören driver handlingen framåt genom att berätta vad som händer i fotnoter.

När ridån går upp möter vi en höggravid mamma, Violet, som liksom så många kvinnor historien igenom i vardagslivet drar ett stort lass och försöker hålla ihop familjen, samtidigt som familjemedlemmarna, var och en, bär sina livstrauman. Violet bor med sin man och sin dotter hos sin far, översten som lider av demenssjukdom och av och till glömmer bort vem han själv och övriga omkring honom är. Familjen har svåra problem, men det sopas under mattan, ingen vill prata om det som trycker på inom dem.

I en dråplig men ändå sorglig, vemodig scen får vi se de två tvillingarna som ligger i mamma Violets mage och väntar på att komma ut medan de samtalar om arvssynden. Finns den? Föds vi med skuld redan från början? Föds vi in i omöjliga förutsättningar från början, föds vi till att misslyckas?

Skådespelarna har flera – och hur deras rollbyten går till har sin egen uttolkning och kan tolkas på flera sätt. Varje detalj har sin betydelse.

Det talas ofta inom teatervärlden om hur unga ska hitta till teatern utan att det som ges på scen ska förytligas, hur den unga publiken ska lockas utan att teaterföreställningarna enbart blir lättsam underhållning och förlorar sin udd. Dramatiker som Noah Haidle har hittat ett svar på den frågan.

För alla älskare av tv-serien Bron är det förstås ett extra plus att se Dag Malmberg på scen som i Bron spelar Sagas sympatiske närmaste chef Hans.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Skymningsrök, Teater, Teaterkritik

Idomeneo – grekiska myter blir högaktuella i Mozarts opera

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

idomeneo

Idomeneo
Av W A Mozart
Regi Graham Vick
Scenografi och kostymdesign Paul Brown
Koreografi Ron Howell
Dirigent Laurence Cummings
Premiär på GöteborgsOperan den 24 september 2016

Idomeneo, en opera av Mozart, skriven av honom som 25-åring, är en berättelse från den grekiska mytologin som i GöteborgsOperans uppsättning blir en stark och fantastisk berättelse där scenografi och dräkter är från vår tid – på så sätt binder föreställning samman människans kamp mot de patriakala maktsystemen genom flera tusen år. Föreställningen fick stående ovationer och många bravo-rop. Ja det var den verkligen värd, trots att musiken inte är så välkänd och inte innehåller så många kända partier, eftersom det inte är den mest spelade av Mozarts operor.

idomeneo2Som alla Mozartoperor har den dock musik som bär, med storslagna körer, effektfulla stormscener samt arior och duetter som tar andan ur både publiken som sångarna. I en scen måste Paul Nilon som Idomeneo sjunga genomdränkt av vatten som slängs över honom hinkvis. Det kräver sin sångare.

Idomeneo är kung av Kreta och han har tillsammans med grekerna besegrat trojanerna. På vägen hem råkar han och hans besättning ut för ett fruktansvärt oväder, skeppet bryts i bitar och alla förväntas ha dött. Idomeneo avger under ovädret en ed till havsguden Neptunus att offra den första människa han möter på stranden vid sin hemkomst, om de bara överlever. Den förste människa som möter honom på stranden är hans son Idamante.

Med i handlingen finns också Elektra, som har sin egen myt skildrad i flera andra föreställningar i såväl operaform som på teaterscener. Elektra som älskade sin far Agamemnon, som mördas av sin fru, Elektras mamma. Elektra manar sin bror till att därför mörda deras mamma. Hennes parti i Idomeneo sjöngs skickligt av Ingela Brimberg. Elektras klädsel föreställningen igenom är en vit enkel blod-befläckad kort klänning och en stor kavaj, så stor att den blir som en rock. Ett snyggt grepp som fungerar bra är de dansare/artister klädda som Elektra och som hela tiden var som skuggor kring henne, som förstärkte hennes ångest.

Även om handlingen baseras på  den grekiska mytologin blev frågorna den ställer mycket aktuella och svidande svåra att väja för –  i och med kläderna och scenografin. I inledningen kommer soldater med k-pistar vällande in över scen, vi ser flickor med slöja kring sitt hår bindas fast vid sängar och vi ser familjer med barn skutta förbi. Starka bilder som talar till oss på flera plan. Scenografin var enkel och effektfull med en stor vit flyttbar vägg där olika bilder projicerades, bland annat en väldigt skrämmande storbild på Idomeneo i kostym och texten ”vår fader”, en bild över diktatorer historien igenom.

En annan detalj som talade direkt till mig var när Ilia (spelad och sjungen av Ida Falk Winland) mot slutet kommer in och talar om hur kungen och prästerna tolkar gudarna fel. Gudarna vill inte tvinga en far att döda sin son.

idomeneo3Föreställningen fick som jag nämnde i inledningen stående ovationer. Den fungerar mycket bra och ger mycket att tänka på och prata om efteråt för den som ser föreställningen. Det finns starka paralleller till mycket i vår tid, om kampen mot patrikala makthierarkier, om hur religion ska uttolkas, om kärlek och om hämnd och möten mellan olika nationaliteter och kulturer. Det går också att se bibliska paralleller till berättelsen i Gamla testamenten om Abraham som beordras att offra sin enda son Isak – som något som också berör kristendomens bas: gud som låter sin enfödde son offra sitt liv.

Regissören Graham Vick skriver i programbladet för föreställningen:
Så Mozart, i sitt livs mesta Jimi Hendrix-stund, komponerar galet rik, populär, rock´n-rollig musik, kullkastar traditioner geonm att förena det djupsinniga med det populära, blanda gammalt och nytt, ställa fader mot son, Europa mot Asien i bländande kontraster av färg och dynamik. Opera kommer aldrig att bli detsamma.

Ja det är bara att hålla med och att tillägga att Graham Vick har lyckats att bära traditionen och syftet med föreställningen vidare: gammalt blandas med nytt i en dynamisk opera om mänsklighetens villkor då och nu.

 

idomeneo4

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: GöteborgsOperan, Idomeneo, Opera, Scenkonst

Dylansällskapet – rolig men också tragisk, komisk och tragikomisk

25 september, 2016 by Lotta Altner

Dylan

Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016

Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.

Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.

dylanallskapet2Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.

Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).

Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.

Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.

I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dylansällskapet, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Tankar om ”Gräs” på Marionetteatern

17 september, 2016 by Lotta Altner

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Gräs
Koreografi och iscensättning Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Mask Gunilla Pettersson
Ljus Olof Carlsson
Kompositör Mikael Svanevik
Dockor Kay Tinbäck Du Rées
Dockteaterinstruktion Helena Nilsson
Marionetteatern, Stadsteatern i Stockholm, premiär 16 september 2016

Jag är uppvuxen med talesättet ”gräset är alltid är grönare på andra sidan” det vill säga att man aldrig är nöjd och belåten med det man har närmast sig. Därmed är det alltid bättre någon annanstans än där du står. Det är en väldigt cynisk och tråkig inställning kan man tycka, men helt fysiskt är det hållbart. Det gröna närmast dig (där du står) får den mörka marken som bakgrund, medan gräset på andra sidan ses från sidan och därmed enbart har gräs som bakgrund. Det ser helt klart grönare ut där borta. Om nu det kan anses som bättre eller inte, är nog den större frågan. Men det största problemet kvartår dock, när du väl kommer till andra sidan så är det inte lika grönt längre.

Därför är det så fantastiskt underbart att komma in på en liten intim scen i Kulturhuset och konstatera att gräset är ljuvligt grönt överallt. Det är inte heller slitage eller ojämnt klippt, utan skönt grönt för alla och en var hela tiden.

GräsTrädgården har lekande barn, som inledningsvis hälsar på barnen på ett sådant sätt att den s.k. isen bryts och avståndet mellan skådespelarna och barnen blir mycket litet, på ett behagligt och naturligt vis. Skådespelarna skojar också med sig själva och låter barnen skratta åt dem och inte enbart åt deras rollkaraktär, vilket är en mycket bra inledning för att öppna upp för barnen att vara naturliga i sina reaktioner för det som är på scen.
En liten marionettdocka tittar in genom staketet. Hon är rödhårig och lockig som en av skådespelarna, som spelar ett barn. Jag tänker att den marionettdockan kanske är den ena skådespelarens ”inre lilla jag”. För dockan är väldigt lik henne. Flickan har också en rödhårig vän som hon leker med. Eftersom han också är rödhårig känns det naturligt att det nog är två syskon. De kopierar och förlänger varandras kroppsspråk som enbart barn gör om de lever i nära kontakt med varandra. Precis som äkta par ibland kostar på sig att avsluta varandras meningar.
Skådespelarna rör sig och leker som små barn gör d.v.s att ena stunden är det snabbt och intensivt och nästa litet och långsamt. De går på impulser och det finns inte självklara avslut, innan något annat påbörjas. Min blick blir avslappnad och harmonisk.

Danserna som visas på scen görs på ett barnsligt vis och de försöker inte glänsande att de faktiskt är vuxna och några av dem professionella dansare. Det är pedagogiskt viktigare att barnen i publiken följer med i rörelserna och fascineras av dem. Jag uppskattar alltid när vuxna spelar teater för barn, för barnens skull och inte för föräldrarna i första hand.

Den gröna sommar ängen som inbjuder till sommaräventyr och kullerbyttor, ger också utrymme för vila och picknick. När flickan öppnar termosen för att dricka det som är gott däri, undrar jag dock varför hon inte blåser på drycken. Varje barn/vuxen vet att i en termos ska man vara försiktig när man dricker. Både mycket varm och mycket kallt, ska man vara förberedd på och visa.

GräsDet fina vädret på scen påvisar ett fint litet moln, som i sig också har ett litet moln. Barnen skrattar när flickan på scen rullar ut och in molnet, som om vi själva skulle kunna bestämma över vädret.

Gång på gång försöker den lilla röda marionettdockan få vara med. Hon utger sig för att inte riktigt förstå lekens regler, hänga med eller veta hur hon ska bidrag. Gång på gång stannar de lekande barnen upp och hjälper henne på traven. Hon får alltid vara med trots att hon är lite orolig och bortkommen.

Barnen i publiken skrattar åt den överdimensionerade saxen och jättestora foten, som barnen på scen jämför sig med. Med igenkännande kan barnen i publiken konstatera att det kan vara lite jobbigt ibland att vara liten och hur blir det egentligen när man blir stor?

Utan att tveka skulle jag vilja påstå att publiken var mer än nöjda och belåtna där de satt vid det gröna gräset. Det var inte bättre någon annanstans och det fanns ingen annan plats jag ville vara på heller. Gräset kan inte alls ha varit grönare någon annanstans.

Medverkande
Magnus Erenius
Emelie Garmén
Viktor Gyllenberg

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Gräs, Marionetteatern, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in