Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stadsteatern

Från premiär på Stadsteatern för tre Ibsenpjäser

by



Människans oförmåga att tillåta sig själv att vara lycklig, att skam- och skuld står i vägen för att leva i kärlek. Det är ett tema för tre olika Ibsenpjäser som alla hade premiär på Stockholms stadsteater lördag den 2 oktober: Rosmersholm, Byggmästare Solness och Lille Eyolf.

Alla tre spelar på temat om kontrasten mellan ideal och verklighet och hur vi bär på skam och skuld som hindrar oss att leva fullt ut. Alla tre föreställningarna samma uppsättning skådespelare: Samuel Fröler, Petronella Barker, Jakob Eklund, Åke Lundqvist, Jan Mybrand, Helena Af Sandeberg och Ida Engvoll.
De delar ganska jämnt mellan biroller och huvudroller.

Föreställningarna spelades i ett sjok på premiärdagen men spelas var för sig under hösten. Det är kortare pjäser utan paus och absolut oerhört intressanta för alla som funderat på frågor kring kärlek och relationer. Människans oförmåga att tillåta sig själv kärlek. hur människor låter sig tungas av skam och skuldkänslor.

Föreställningarna spelas på ett scengolv i stort sett utan dekor och med tre väggar med tapeter med stora bilder på norska fjäll med stugor klättrande längs bergsväggarna. Avskalat med rymd.

Människorna i dessa tre Ibsenpjäser går som om de bokstavligt och för evigt är instängda på botten av en dal längst in i fjorden. Som regissören Ole Anders Tandberg skriver i programmet:

Runt om tronar fjäll åt alla håll. Solglimten på fjälltopparna lockar narraktigt som funnes det ett förlovat land på andra sidan. Där finns den fria tanken och där finns kanske också den sexuella extasen, fri från skuld. Där, i drömmen och i döden.
Solness vill bygga ett hus med höga torn men lider av svindel. Dröm förblir dröm. Människan kommer inte ut ur verklighetens fängelse. Inte ur ur dalgången. Åtminstone inte med idealen i behåll.

De tre föreställningarna går att boka och se var för sig men det går också att boka dem och se i ett sjok. Det är rätt intressant att se tre föreställningar med likartat tema, samma skådespelare fast i olika berättelser.

Kattkorgen var också med på premiären av de tre Ibsenföreställningarna.

 

Relaterat:
Dagens Nyheter, Kulturnytt och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stående ovantioner för Kjell Bergqvist på premiären av Fadern på Stadsteatern

by


Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen ”Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.

August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: ”Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.

Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.

En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.

I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.

Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.

”Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.

Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.

Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:

Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: ”Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?

Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.

I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson

Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.

Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg

Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.

Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern

Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.

Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären av Kvinna klädd i solen på Stockholms Stadsteater

by

Den 20 augusti hade Louise Boije af Gennäs nyskrivna pjäs ”Kvinna klädd i solen” premiär på Stadsteaterns Klarascen.

Det är dagarna efter valet. Anna Kruses mittenparti har kommit in i riksdagen och lyckats få en vågmästarroll mellan de två blocken. Under pjäsen, som utspelar sig i Annas vardagsrum, pågår blockens förhandlingar och om de strandar har Anna chans till en plats i regeringen.

En journalist är på väg och Anna är fast besluten att behålla sin perfekta fasad. Hon regisserar sin familj och övar danssteg inför sin medverkan  i TVs Let´s dance.

Med vid det kombinerade arbets- och matbordet finns Annas pressekreterare Marlene som hjälper Anna att öva in de rätta svaren, på ytan obrottsligt lojal. Annas man Pontus tassar runt i bakgrunden medan tonårsdottern Nelly är svårare att få kontroll över.

Ganska snart syns sprickor i fasaden och i slutet av första akten ser det ut som om allt ska rasa samman för Anna. Den ”grävande journalisten” Valter visar sig dock vara en bekväm och godmodig herre som gärna deltar i familjens måltider men som låter det ena avslöjandet efter det andra passera och sväljer Annas lockbeten med hull och hår.

Anja Lundqvist gör en utmärkt rolltolkning av Anna som en skrupelfri och makttörstande politiker. Ideologierna är döda och hennes främsta mål är att ta plats i maktens korridorer. Anna Åström gör ett färgstarkt porträtt av Nelly, sprickfärdig av desperat tonårstrots men som till slut bevisar att hon är sin mors dotter. Tina Råborg övertygar som den effektiva och självuppoffrande Marlene. De manliga rollkaraktärerna är något blekare, men välspelade av Lennart Jähkel och Ralph Carlsson.

Kvinna klädd i solen är en underhållande och klart sevärd föreställning. Pjäsen ställer också några angelägna frågor som är särskilt aktuella nu inför valet. Är Anna den människotyp som krävs för att överleva i politikens topp? Har politikerna och medierna helt förlorat det ideologiska fokuset? Visst kan man undra efter sommarens blodfattiga valdebatter och när politikers framträdande i Let´s dance blir viktigare än vad de står för.

Vid Filmfestivalens Sommarbio som har tema politik var förstås ungdomsförbunden samlade. Min 18-åriga dotter fick besök av dem alla på picknickfilten. Vad ville de säga förstagångsväljarna? De bjöd på godis. Moderaterna kom tre gånger med tablettaskar och gjorde därför det mest bestående intrycket…

Medverkande i Stadsteaterns Kvinna klädd i solen:
Anna Kruse – Anja Lundqvist
Pontus Bergman – Lennart Jähkel
Nelly Bergman – Anna Åström
Marlene Carlsson – Tina Råborg
Valter Schönlied – Ralph Carlsson

Manus: Louise Boije Af Gennäs
Regi: Susan Taslimi

Se vidare på: www.stadsteatern.stockholm.se

HBT-sossen har också bloggar om föreställningen

Expressen har också skrivit om den.
Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Rikard Wolff som Callas, Aniara med Kleerups musik, Kjell Bergqvist i Fadren: teaterhöjdpunkter i höst

by


Stockholms Stadsteater fyller 50 år i höst 2010.
själva födelsedagen den 21 oktober firas med en jubileumspremiär av Harry Martinssons mästerverk Aniara. Det ska bli så spännande. Föreställningen om människorna som måste ge sig ut i rymden när jorden förstörts har fått nyskriven musik av Andreas Kleerup.

Maria Callas var en av 1900-talets stora fixstjärnor. Lucas Svensson har skrivit en pjäs om Callas med undertiteln ”obesvarat liv”. Rikard Wolff spelar Callas.
Det är en av de föreställningar på Stadsteatern som verkligen måste ses. Premiär 11 december på Lilla scenen.

Maria Callas-uppgifter från Wikipedia:

Maria Callas, egentligen Maria Anna Sofia Cecilia Kalogeropoulos, grekiska ????? ??????????????, född 2 december 1923 i Brooklyn, New York, USA, död 16 september 1977 i Paris, Frankrike, var en grekisk-amerikansk operasångerska (sopran) med bred repertoar, från dramatiska roller som Giacomo Puccinis Turandot till koloraturroller som Amina i Vincenzo Bellinis Sömngångerskan vilket gav henne smeknamnet La Divina.

Hon föddes i Brooklyn av grekiska föräldrar. När hon var 15 år flyttade hon tillsammans med sin mor och sin syster till Aten i Grekland. Hon studerade på Musikkonservatoriet och gjorde redan som 19-åring rollen som Tosca på Operan i Aten och två år senare gestaltade hon Leonora i Beethovens opera Fildelio på samma scen.1947 sjöng hon La Gioconda på utomhusarenan i Verona under dirigenten Tullio Serafin, därefter följde engagemang i Italien och i Argentina innan hon väl kom att sjunga på det eftertraktade La Scala i Milano; första gången 1950 då Callas ersatte den då mer välkända sopranen Renata Tebaldi i Verdis Aida, men året därpå fick hon så öppna säsongen på La Scala i rollen som Elena i Verdis Den sicilianska aftonsången. Därefter följde såväl klassiska verk som La Traviata som mer sällan spelade bel canto verk som Donizetts Anna Bolena. Callas kom också att sjunga i USA i New York 1956, där hon så småningom hamnade i en konflikt med Mets chef Rudolf Bing, vidare Chicago Lyric där hon för övrigt efter en föreställning av Puccinis Madame Butterfly förödmjukades med att motta en stämning från en tidigare agent när hon gick av scenen. Runt 1960 lämnade hon i stort sett operascenen och kom att undervisa på Juilliard i New York i s k master class form.

Den tredje av de måste-föreställningar som jag tänkte nämna nu är uppsättningen av Strindbergs ”Fadren” som regisseras av Philip Zandén. I rollerna bland andra: Kjell Bergqvist och Eva Röse.

Men det är många, många fler intressanta föreställningar som kommer i höst. Teater i Stockholm har listat de flesta.

Bilden ovan: Fotograf: Nadja Hallström
Bildtext:
Helen Sjöholm i ”Aniara” av Harry Martinson. Premiär på Stockholms stadsteaters 50-årsdag den 21 oktober på Stora scenen.

Översta bilden nedan: Fotograf: Ewa-Marie Rundquist
Bildtext: Eva Röse, Kjell Bergqvist och Josefin Ljungman i Fadern. Premiär på Stora scenen 28 augusti.

Nedersta bilden nedan: Fotograf: Ewa-Marie Rundquist
Bildtext Rikard Wolff i Maria Callas – obesvarat liv. Urpremiär 11 december Lilla scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Sit Down Tragedy om människans brist på ödmjukhet inför naturen: Helge Skoog tillbaka på Stockholms stadsteater med politisk pjäs av Göran Palm

by

Ett spännande pressmeddelande kom i mailen i morse: Helge Skoog är tillbaka på Stockholms stadsteater med en nyskriven pjäs av journalisten och författaren Göran Palm. Det tänker jag inte missa.

Här mer ur press/bloggmeddelandet:

Sit Down Tragedy är en uppgörelse med människans bristande ödmjukhet inför naturen och andra levande varelser. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen.

Möt Helge Skoog i rollen som Rune, den pensionerade folkhögskoleläraren som vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur.
För kan mänskligheten verkligen vara skapelsens krona när hon samtidigt förstör jorden? Det vore klädsamt med lite mer ödmjukhet inför naturen, inte bara efter
jordbävningar och vulkanutbrott…

Sit Down Tragedy tar ett helhetsgrepp på människan som art och hennes plats i ekologin. Det är ingen smickrande bild som träder fram av den art som kallar sig för
skapelsens krona. Pjäsen kan liknas vid en predikan för en ny världsordning.

– Det här är en pjäs som ställer krav, tycker jag. Det är lätt att tro att bara vi källsorterat, tankat biogas och köpt ekologisk mat så fixar sig det nog med miljöfrågorna. Det gör det inte, säger regissören Johan Paulsen.

Samtliga politiska riksdagspartier gås igenom i pjäsen. Inget fårgodkänt i engagemanget för miljö och ekologi. Även de stora religionerna nagelfars i Runes föredrag.

Sit Down Tragedy är den tredje politiska pjäsen som Paulsen och Skoog gör tillsammans.2001 satte de upp Brysselkoll på Klara Soppteater med syfte att väcka
tankar om EU. 2009 handlade det om Östersjöns utrotningshotade fiskar i Torsk i soppan.

Politisk teater är inget nytt för Helge Skoog. Redan 1970 i pionjärprojektet Buss på stan fick han konkret erfarenhet av hur teater kan ändra beslut. Under en del av
föreställningen åkte publiken buss runt i Stockholm guidade av skådespelarna. Det uppmärksammades att ett antalhus var planerade närmare en stor trafikled än vad detaljplanen tillät. Pjäsen berättade om det – och byggplanerna ändrades.

Här gör Helge Skoog rollen som Rune, en rollfigur som tar sig själv på stort allvar.
– Rune är inte så munter direkt, mer dystopisk, säger Helge Skoog. Han är väldigt engagerad i sitt ämne – och upprörd över mänsklighetens sätt att förhålla sig till
andra arter. Han predikar för en annan världsordning kan man säga, en som innehåller mer ödmjukhet inför naturen.

Pjäsen är både skriven och framförd på blankvers*. Författaren Göran Palm har bland mycket annat gett ut reportageserien Sverige, en vintersaga – också den på
blankvers – på Ordfront förlag.

*) En blankvers är en femtaktig orimmad jambisk vers. Varje rad innehåller fem betoningar som inte behöver rimma, men som kan göra det. William Shakespeare skrev ofta på blankvers.

Göran Palm
författare. Han har ägnat sig åt samhällskritik i böckerna En orättvis betraktelse, Indoktrineringen i Sverige och Ett år på LM. Palm har även varit folkhögskolelärare och medarbetat i bland annat Expressen och Arbetaren samt arbetat inom finmekanisk industri.
2005 kom hans fjärde och avslutande del av Sverige, En vintersaga, ut, en reportageserie som inleddes 1984. Han har gett ut flera diktsamlingar, varit redaktör för
Den svenska högtidsboken, Mannens dikt om kärlek och flera andra antologier. Göran Palm leder också Liv i Sverige, en rörelse som har till syfte att dokumentera vanligamänniskors liv. 2010 fick han Svenska Akademiens extra pris på 100.000 kronor.

Johan Paulsen
skådespelare och manusförfattare verksam inom film, radio, TV och teater. Har sedan 1989 arbetat som skådespelare och författare vid Stockholms stadsteater, där
han medverkat i bland annat En Fröjdefull Jul, En midsommarnattsdröm, Brysselkoll samt gjort ett antal revyer. Han har också varit engagerad i den s.k Vetenskapsteater som har sitt ursprung på Klara Soppteater. Johan Paulsen har varit flitigt anlitad som skådespelare vid radioteatern och medverkade under många år också som satiriker i P1:s ”Studio Ett”.
Paulsen medverkade också i biofilmerna Joker och Drömkåken samt i TV-produktionerna Aspiranterna, Kvällspressen och i humorprogrammet Hemligstämplat där han var programledare.

Helge Skoog
skådespelare och manusförfattare som i nära 40 år varit knuten till Stockholms stadsteater.
Har också varit engagerad vid Dramaten, Riksteatern, Borås stadsteater, Pistolteatern, Länsteatern på Gotland och Rooftop Promotions i Zimbabwe. 1989 grundade
Helge Skoog Klara Soppteater, Stockholms stadsteaters populära lunchteater. Han introducerade Teatersport i Sverige, en form av improviserad teater. Han har också skrivit och medverkat i flera s.k. Vetenskapspjäser, en teaterform han utvecklat tillsammans med bl.a. vetenskapsjournalisten Annagreta Dyring. I SVT har han bland mycket annat spelat huvudrollen i Ture Sventon, Julkalendern 1989. Han har varit en mycket blå politiker i Parlamentet och speaker i Halv 8 hos mig, båda i TV4.

SIT DOWN TRAGEDY AV GÖRAN PALM

Regi: Johan Paulsen
Scenografi och kostym: Peter Holm
Ljud: Terese Johansson, Johan Paulsen
Ljus: Alarik Lilliestierna

I rollen:
Rune: Helge Skoog

Sufflör: Sofie Tallberg

Urpremiär onsdag 11 augusti 2010 på Lilla scenen.

Fotograf Petra Hellberg
Bildtext Helge Skoog som Rune i Sit Down Tragedy. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,