Kraftiga applåder ekade och publiken stampade i golvet och visslade för att visa hur mycket de älskade föreställningen av Strindbergspjäsen ”Fadern” som hade premiär på Stockholms stadssteater lördag 28 augusti. Och när Kjell Bergqvist kom in på scen ensam reste sig publiken för stående ovationer.
August Strindbergs Fadren har fått ny titel, en mer modern stavning: ”Fadern” när Philip Zandén regisserar och Ryttmästaren spelas av Kjell Bergqvist och hans motståndare hustrun Laura av Eva Röse.
För motståndare är vad makarna i Fadern är. Det som spelas upp är ett äktenskap i sönderfall och den slutliga striden kommer när fadern bestämmer att dottern Bertha ska flytta till staden för att studera till lärarinna och mamman, Laura, absolut inte vill att dottern ska flytta.
Dialogerna visar så tydligt hur ord tränger sig in i tankarna och de grälande att missförstå, för att de inte längre vill förstå. Regissören har valt att sätta upp Strindbergs pjäs på ett roligare sätt än den brukar, dessutom. Kjell Bergqvists sätt att ta itu med rollen som Ryttmästaren mycket fysisk, hans manliga självsäkerhet strålar ut i varenda por och i gången med knäcks brutalt och pendlar mellan förtvivlan och stolthet.
En liten krydda som jag hade lite extra kul åt var Jonas Hellman-Driessen som Doktor Östermark. Läkaren är en härlig karikatyr på pösmunkar till myndighetspersoner som blir uppblåsta när de får en roll att spela i ett drama i andra människors liv. Så träffande att se hur dessa pösmunkar med makt kan förstöra istället för att bygga upp.
Ett äktenskap som blir så fel som det mellan Ryttmästaren och Laura behöver ju stöd och hjälp att i samtal hitta varandra, oavsett om de sedan ska gå skilda vägar eller inte.
I dagens samhälle finns ju faderskapstest. Ett sådant test skulle givetvis kunna ta bort de förtärande tvivel som slår rot i Ryttmästaren. Men det är inte grejen egentligen. När misstroendet slår rot spelar det inte någon roll vilka fakta som finns. Då hör vi bara de ord vi vill höra och som ger ännu mer grogrund för konflikten.
Och som oftast när två makar hatar varandra är det barnet som hamnar i kläm. Inte bryr sig modern om vad barnet vill. Inte fadern heller. Det är maktkamp mellan dem.
En tröst är väl att i det långa loppet växer barnet upp och går sin egen väg i livet. Hur mycket de vuxna än bråkar om barnen kan de ändå inte låsa in barnet, det blir en vuxen människa som går sin egen väg i livet. Men de vuxna kan ta bort mycket av barnets tillit till världen genom att sätta sig själva i främsta rummet.
”Fadern” är en berättelse om mansrollen som förtär männen, men den går att se som en helt annan slags berättelse också. Tycker jag i alla fall. En berättelse om hur omgivningen kan driva en människa in i psykisk sjukdom. Det är lite av en styrka i en föreställningen att det som sker, sker i betraktarens öga. Att föreställningen öppnar för flera sätt att se den på.
Om jag har några reservationer mot föreställningen är det i så fall på Eva Röses roll som Laura. Hon är ung och mycket söt, en vacker Laura. Men hon verkar inte pendla i känslorna gentemot Ryttmästaren utan hon är sig ganska lik hela tiden. Så antingen är det för att hon redan gett upp allt hopp om äktenskapet och vara drivs att hatet mot sin make – och då är hennes sätt att spela helt rätt, förstås.
Eller så ska hon pendla lite, tvivla lite mer på sina känslor och i så fall kanske det sätter sig efter några föreställningar.
Tidningen Axess har intervjuat regissören och är lite ifrågasättande inför uppsättningen:
Idag intervjuas skådespelaren och regissören Philip Zandén i SvD. Anledningen är hans uppsättning av Strindbergs Fadren på Stockholms stadsteater. Redan intervjuns inledning ger anledningar till viss oro. På frågan om vad han tänkte när han läste om pjäsen inför uppsättningen, svarar Zandén: ”Jag tänkte att jag inte kan göra en sådan där traditionell Strindbergsuppsättning med gamla möbler, vinröda och mörkgröna färger, salongsgevär, palmer… ja du vet, det kändes inte meningsfullt”
Desvärre följs svaret inte upp av någon följdfråga om varför det inte skulle vara meningsfullt. Eller en följdfråga om varför han överhuvudtaget kom på idén att sätta upp en pjäs som uppenbarligen i sig själv inte har tillräckliga kvaliteter för att duga att sättas upp på Stadsteatern. Varför då inte helt enkelt välja en
annan pjäs? Eller skriva en ny pjäs?
Jag tycker det är en något märklig kommentar. För visst kan en pjäs vara intressant även om regissören vill ändra och sätta in den i nyare sammanhang.
I rollerna
Ryttmästaren Kjell Bergqvist
Laura Eva Röse
Bertha Josefin Ljungman
Doktor Östermark Jonas Hellman-Driessen
Pastorn Ulf Eklund
Amman Lena-Pia Bernhardsson
Nöjd Alexander Stocks
Kalfaktorn Michael Jonsson
Svärmodern Lilian Johansson
Mer om föreställning på Stocksholms Stadsteaters hemsida.
Bilden ovan:
Foto: Petra Hellberg
Bildtext: Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.
Bilderna nedan:
Foto: Petra Hellberg
Kjell Bergqvist, Josefin Ljugman och Eva Röse i Fadern av August Strindberg.
Eva Röse och Kjell Bergqvist i Fadern
Kjell Bergqvist i Fadern av August Strindberg.
Jonas Hellman-Driessen, Kjell Bergqvist och Ulf Eklund.
Läs även andra bloggares åsikter om Kjell Bergqvist, Eva Röse, teater, recension, Stadsteatern, August Strindberg
Jag undrar vad har Rosmari för kunskaper inom teater. Jag rekommenderar dig att läsa pjäsen först och sen bedömma Kjells skådespeleri. Då ska du inse att hans spel som ryttmästare har ABSOLUT ingenting att göra med karaktären i pjäsen. Fysisk skådespeleri? hans visste vart han skulle ta väg till, inget mer än det, om det var dem rörelsena som imponerade dig.
Ha det bra!
Jag har 40 poäng i dramatik på Göteborgs universitet, 40 poäng i teatervetenskap på Stockholms universitet och har varit med i en hel del olika teatergrupper sedan jag var fem-sex år.
Jag tror det finns en mängd olika sätt att se på teater.