Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spel

Gamex: rekommenderar inte ett fyradagarspass – intryck från dag ett på Sveriges största spelmässa

by

För andra året i rad fylls Kistamässans lokal med gamers, barnfamiljer och cossplayers. Förra årets premiär lockade över 28.000 besökare. I jämförelse med storebrorsorna E3, Tokyo Game Show och Gamescom är det inte mycket att komma med. Men i långa landet falukorv kan jag meddela att det var långt över förväntningarna. En uppföljare var därför given.

I och med att torsdag är en arbetsdag var det relativt lugnt bland montrarna. Besökarna bestod av en blandad skara av stora som små, kvinnor som män, människor som spelkaraktärer. De stora dragplåstren som visas på Gamex i år har montrar med långa köer. Och det går i den magiska siffran 3:s tecken. Call of Duty: Modern Warfare 3 och Diablo 3. Själv har jag sett fram emot att få testa del 3 i BioWare’s rymdsuccéserie Mass Effect, som jag tänk lägga klorna på under dagen som kommer.

I övrigt måste jag erkänna att det inte är så mycket mer av intresse för min del. Jag är varken för fps eller MMO, som känns som de störtaa genresattsningarna. Därför är den solklart mest intressanta montern Nintendos, vilket var den enda jag valde att våldgästa och provspela i. Bland titlarna som ställs ut har jag hittills prövat Zelda: Skyward Sword, som jag sett fram emot länge. Jag testade även att spela Mario Kart 7 till Nintendo 3DS och Kirby’s Adventure Wii, samtliga väldigt underhållande spel.

I Electronic Arts bås trängdes folk för att spela Biowares sci-fi äventyr Mass Effect 3 och nya SSX medan folk dansade sig svettiga till Dance Central 2 i Microsofts bås bredvid.
Dreamhack drog sitt strå till e-sportsstacken genom att täcka en redig bit av mässgolvet med datorer där lan-sugna ungdomar kunde kriga i spel som Battlefield 3 eller slåss i Street Fighter IV.

Gamex 2011 känns luftigare, färre spel, större montrar. Allt spelrelaterat som säljs är detsamma som förra året då det i princip är exakt samma företag som ställer ut. Som tidigare känner jag även att man hinner se allt man vill se på mindre än två timmar, och jag skulle därför inte rekommendera någon ett fyra dagarspass.

Det är bara att inse att vi aldrig kommer bli USA, Japan eller Tyskland. Varken till population eller spelproduktion. Men vi har definitivt hamnat på kartan i samband med succéer som bland annat Battlefield, Minecraft, Just Cause och The Darkness. Och nu även tack vare vår alldeles egna spelmässa.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Rage – 1996 ringde … (spelrecension)

by

Titel: Rage
Betyg: 2
Utvecklare: Id Software
Distributör: Nordic Game Supply

1996 släpptes Quake och Id Software var spelindustrins kungar. Studion hade under loppet av sex år släppt tre titlar: Wolfenstein 3D, Doom och Quake som tillsammans kom att definiera actiongenren och skapade en mall som vissa förstapersonsspel än idag följer. Dödsmatcher online, modifieringscenen, Bunny Jumping. Samtliga är Id Softwares förtjänst.

Id Softwares guldålder är dock sedan länge passerad och många stridigheter har omgett företaget sen deras senaste spel. Trots detta har spelvärlden drägglandes väntat på legendprogrammeraren John Carmacks och Id Softwares på Rage. Man brukar ju säga att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Problemet i detta fall är att det aldrig funnits något gott att vänta på, bara en relik från förr bakom en snygg fasad. En 80-åring klädd i Nakkna och V Avenue om ni så vill.

Att spela Rage är som att lyssna på en pensionerad amatöridrottare med ojämn solariebränna berätta om hans forna bragder. Det är svårt att veta om Rage faktiskt är avkomman av en studio som fastnat i tiden och glömt att se sig om eller resultatet av ett arrogant spelhus med enorm brist på självdistans som förminskar publiken till en grafikkåt, ultralinjärsdyrkande osynlighetväggsfantast.

Rage är förvisso inte lika hemskt som jag framställer det. Det är ett näst intill ett helt okej actionspel. Men jag finner det svårt att inte bli provocerad av ett spel som lägger ner så stor möda på att dölja sina brister genom att tafatt låna element från andra spel utan att för den delen förbättra upplevelsen på något nämnvärt sätt. Det vill ge intrycket av att spelvärlden är öppen och väntar på att bli upptäckt: i själva verket är den en tom hubbvärld. Det innehåller rollspelselement där du kan välja klass, samla material och bygga saker men dessa saknar djup. Det finns sidouppdrag, men de saknar variation. Rage stinker av Fallout 3 och Borderlands. Det är inte fel att stjäla, men det är skamligt att stjäla och sedan försämra det man stulit.

Hur provocerad jag än blir av den linjära stenåldersmekaniken kan jag inte ge Rage lägsta betyg. Om man av någon anledning skulle vilja skjuta mutanter, åka runt med tungt beväpnade bilar (ett av få lyckade moment) och spela Magic the Gathering för sjuåringar så går allt att göra i Rage. Det enda som krävs är att man återvänder till en sjuårings mentalitet.

För att avsluta recensionen med ett dåligt skämt: 1996 ringde – de vill ha sin spelmekanik tillbaka.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Batman: Arkham City – ”I’m Batman…”, recension av spelet

by

Titel: Batman: Arkham City
Betyg: 5
Utvecklare: Rocksteady Studios Distributör: Warner Bros. Interactive Entertainment
Sverigerelease: 21 oktober 2011

Anledningen till att Batman: Arkham Asylum från 2009 är ett av tidernas bästa licensspel beror på att Rocksteady Studios utnyttjade spelmekanik och unika narrativa grepp för att säga oss något om karaktären Batman. Jag behöver inte säga mycket mer än Scarecrow för att ni som spelat Arkham Asylum ska förstå. Rocksteady Studios lyckades göra Batman mänsklig vilket är mer än vad Tim Burton och Christopher Nolan har lyckats med.

Den andra fundamentala skillnaden mellan superhjältens porträttering på vita duken och i spelen är att vi i Rocksteadys alster får vara Batman. Detta vara vore ingenting värt om det inte vore för studions känsla för animation, omgivning, design, kontroll och hantering av källmaterial – allt förstärker känslan av att man är Batman. Det är något som filmediet aldrig kommer kunna

Nu när Rocksteady redan etablerat en karaktär har protagonistrollen istället hamnat på skurkarna inbonade i fängelsestaden Arkham City, ett inhängnat område där alla Gothams förövare härjar fritt. Stålverket i sydost styrs av en döende Joker, i sydväst mitt emot Gothams tunnelbanesystem har Pinguin och hans gäng låst in sig i musset där Mr. Freeze hålls som gisslan medan Two-Face håller förryckta rättegångar i rättegångssalen till norr. Det är ett förvridet maktspel och Batman har hamnat i korselden.

Likt föregångaren är det underbart att se en utvecklare som behandlar sitt källmaterial med sådan vördnad och finess. Rocksteady skapar inte bara perfekta avbildningar av tidigare kända och mindre kända karaktärer, de vidareutvecklar dem och tillämpar deras betteende för att passa spelmediet. Allt från fängelsets gothiska arkitektur till röstskådespelarnas fantastiska insatser (Mark Hamill är tillbaka som Jokern!) andas genuinitet.

Den största skillnaden med föregångaren är att Arkham City består av en ’‘stad’’ att utforska. Ett problem med sandlådevärldar brukar vara att äventyret blir mindre fokuserat när det finns en hel stad att utforska och andra saker att göra. Arkham City är ett av få spel som lyckas undvika detta och hanterar sidouppdrag med en skicklighet som jag tidigare inte stött på i sandlådespel. Istället för att sidouppdragen känns lösryckta från storyn integreras de med handlingen och säger något om Batman.

När jag i efterhand ser tillbaka på mitt äventyr innanför Arkham Citys murar är det enkelt att se förbi de små skönhetsfläckarna. Med förhoppningsnen att skapa ett så varierat spel som möjligt känns vissa moment krystade. Det känns dessutom som att Batman är för cool för att alla hans egenskaper ska få plats i en handkontroll. För att kunna anväda sig av hela hans vapenarsenal och rörelser krävs det att ha koll på alldeles för många slumpässiga knappkombinationer.

Men som tidigare nämt är dessa missar små petitesser som i det stora hela inte påverkar mitt helhetsintryck av detta fantastiska äventyr. Även om jag inte håller med är årets spel-utmärkelsen som många kritiker prisat Arkham Ctiy befogad.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Uncharted 3: Drake’s Deception – matinéäventyret fortsätter att imponera

by

Titel: Uncharted 3: Drake’s Deception
Betyg: 5
Utvecklare: Naughty Dog
Distributör: Nordisk Film
Format: Playstation 3
Sverigepremiär: 2 november 2011

Äventyrsgenren har genomgått ett könsbyte. Lara Croft har tappat sina bröst och inte bara odlat ett manligt könsorgan, utan även en mer inbjudande personlighet. Hon heter numera Nathan Drake och är hyllad huvudkaraktär i en av Playstation 3:s hetaste konsolmonogama spelserier.

Vad vet jag om Tomb Raider och Lara? Hon plågas av sin mors död, svingar i lianer och har enorma bröst. Hon är sur och stel. Hon är fröken korrekt och perfekt. Lustigt nog är det precis så jag skulle beskriva mig själv. Nathan, å andra sidan, får mycket mer utrymme för sin personlighet.

Inspirerad av skådespelaren Harrison Ford och Jackass-stjärnan Johnny Knoxville låter han förvisso vanilj och blasé. Jag borde inte gilla Nathan, just för att han skulle kunna vara vilken vit antihjälte som helst. Men jag älskar honom, av den simpla anledningen att han inte är det. Han är väl medveten om de bisarra situationer han hamnar i. Han har syrlig humor, men är inte elak. Han gör bort sig, men är inte dum. Till skillnad från sexualiserade Lara har Nathan en sexualitet som är en del av Uncharteds berättelsepussel.

Tänk att en nallebjörnsfabrik som Naughty Dog skulle sy ihop en BRA version av Indiana Jones. Med Jak and Daxter och Crash Bandicoot i leksakslådan verkade det inte sannolikt. Men de lyckades! Serien är en smaskig potpurri av plattform, äventyr och tredjepersonsskjutare. Den har i sin fullaste actionäventyrlighet tagit mig från Stilla havet till Nepal, i jakten på jordens bortglömda skatter. Nu styr Uncharted 3: Drake’s Deception kartan mot sandens Atlantis. Som jag har längtat!

När Uncharted 2: Among Theives smekte mina ögon för första gången kunde jag inte förstå hur någon, någonsin, kunnat göra en så pass fulländad äventyrsberättelse. Spelvariationen, miljöbytena, den perfekta balansen mellan action och äventyr. För att inte glömma dialogerna och humorn som fick tårarna att spruta åt alla håll. Även denna gång skakade jag av förväntan när den välgjorda öppningsscenen drogs igång i Drake’s Deception. Men jag kunde ändå inte sluta oroa mig över att spelet skulle få svårt att toppa en redan uppnådd perfektion.

Och visst är det så. Det är snyggare än någonsin, dialogerna är lika vassa som vanligt, Nolan North gör en fantastiskt bra tolkning av Nathan, som vanligt. Men när extraordinära miljöer finns bakom kröken, ser jag Nathan hukandes bakom en grå stenhög. Även om det blir bättre, mycket bättre, förvånas jag över första speldelens miljöval. När Naughty Dog kan slänga ihop vilken exotisk plats som helst, när de har gjort det tidigare, bjuds det istället på ytterst tråkiga tunnlar och andefattiga slott. Grafiken är så snygg att det rinner saliv från mungipan, vilket till en början nyttjas med snålhet.

Men det gör givetvis att undantagen lyser klarare. Miljövariationer har det inte snålats med denna gång heller. Även om Among Thieves miljöer känns mer unika är omgivningen väldigt levande även här. När hus rasar samman tvingas Nathan söka nya utrymningsalternativ. Det gör upplevelsen mer realistisk. Ingenting är en självklarhet i Uncharted 3. Först när tre utgångar brinner och en trappa brakar ihop upptäcks en klättervägg som tar honom uppåt.

Däremot kan det osjälvklara vara annat än roligt, snarare schizofrent. Ibland känns det nämligen som att Nathan styrs av någon annan. Kanske rentav av sig själv? Även om interaktionen mellan honom och miljöerna känns mer spontana än tidigare, går inte min och spelets vilja alltid hand i hand. Nathan springer, hoppar och smyger sig dit spelet vill. Vare sig man vet åt vilket håll man ska springa eller ej görs valet åt en.

Apropå hand i hand läggs det mer vikt på knytnävsaction och vapenhantering än tidigare. Eldstrider och smygmoment är mer koncentrerade och utdragna än vad ad/hd-äventyraren i mig orkar med. Addera den schizofrena kontrollen, och så känns det som att både Drake’s Fortune och Among Thieves var mer lättsmält och intresseslukande.

Skjutmomenten borde egentligen inte klankas ner på. De behövs och har varit trevlig i lagom doser, och med kryddig humor för att kunna svälja alla kulor. Men det är äventyrsdelen och de unika miljöerna jag avgudat med Uncharted-serien. Därför blev starten med de gråa, blöta stenväggarna lite av en besvikelse.

Tomb Raider skulle kunna lära sig en hel del av sin genre-lillebror. Som att ge mer utrymme för sin huvudkaraktärs känslor, det förtjänar Lara. Uncharted 3: Drake’s Deception är ett saftigt actionäventyr med lika fantastiska karaktärer som miljöer. Ändå är det inte lika vasst och fräscht som Among Theives. Trots detta förtjänar det högsta betyg, bara för att föregångaren förtjänar mer, bara för att Uncharted är den bästa actionäventyrsserien jag någonsin upplevt.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Gears of War 3, när koncept dras för långt (recension)

by

Titel: Gears of War 3
Betyg: 3
Utvecklare: Epic Games
Distributör: Microsoft Studios
Format: Xbox 360

När Gears of War släpptes år 2006 revolutionerade det actiongenren ur flera aspekter. Bland annat hade det ett spelmekaniskt djup baserat på taktiskt samarbete som genren aldrig tidigare skådat. Spelet belönade en varsam och lagbaserad spelstil medan taktlöst skjutande och hybris resulterade i en säker död. Trots att Gears of War bestod av övervåld och schablonporträtterade machomän kunde man ändå kalla det för ett smart actionspel.

Två år senare släppte utvecklarna Epic Games uppföljaren som hyllades unisont av såväl kritiker som publik. ’’Bigger, Bader, Harder’’ var designfilosofin man jobbade efter och det syntes. Fem år har nu paserat och inslagen i Gears of War har nu blivit standard inom genren och frågan som fansen ställt sig är hur Epic Games ska lyckas få konceptet att kännas nytt och fräscht en tredje gång.

I Gears of War 3 får vi återigen följa Marcus Fenix och hans gäng i kampen för mänsklighetens överlevad. Mycket har hänt sedan planeten Serras urinvånare – de monsterliknande Locust – förklarade krig mot mänskligheten då de kolonialisade planeten för att utvinna dyrbar bränsleenergi. Serra är nu i förfall, markytan till största delen täckt av hav och giftigt bränsle. Människan har tagit tillflykt till enorma stridsfartyg medan Locust desperat kämpar för sin överlevnad. Trots att högkvalitativ karaktärsutveckling och story aldrig har varit seriens signum tycker jag att man snyggt har vävt in bakgrundshistorien i spelet. Konflikten känns relevant – en klassisk historia om kolonialism, krig och intressena bakom dem.

De stora nyheterna inför den tredje installationen i serien är möjligheten att ta sig an äventyret tillsammans med tre andra spelare, samt det nya flerspelarläget Beast som man simpelt kan beskriva som en variant av Horde-läget där du istället för människa spelar som Locust.

Onlineläget i Gears of War 3 är lika underhållande som det alltid varit, och lite mer där till. Något annat hade dock varit en total besvikelse och eftersom man inte gjort några fundamentala förändringar i spelmekaniken fanns det inga anledningar till att tvivla på att Epic Games skulle lyckas på den fronten.

Kampanjläget å andra sidan tar dock två steg tillbaka till det första spelet, vilket inte hade varit fy skam om det inte vore för det faktum att originalet släpptes för fem år sedan (väldigt mycket i spelindustrimått). Låt mig förklara: Gears of War var banbrytande när det släpptes och man kunde således bygga ett äventyr som förlitade sig på det briljanta spelmekaniken. Till uppföljaren ökade man tempot till maxgränsen och proppade spelet fullt med episka händelser. I den tredje installationen har dessa episka ögonblick fått ge vika för en bandesign som är anpassad för fyra spelare, vilket till stor del innebär att du och dina kompanjoner tvingas ta striden bland väldigt stora ytor. De storslagna ögonblicken och det taktiska djupet från tidigare delar saknas. Det blir i längden svårt att tömma magasin efter magasin mot ens fiender utan att reflektera över hur monotont och variationsfattigt upplägget är.

För fansen är Gears of War 3 mer av det gamla, vilket vissa kanske blir mätta på men för de som hade högre förväntningar lär spelet lämna en bitter eftersmak och en känsla av otillfredsställelse.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,