Titel: Rage
Betyg: 2
Utvecklare: Id Software
Distributör: Nordic Game Supply
1996 släpptes Quake och Id Software var spelindustrins kungar. Studion hade under loppet av sex år släppt tre titlar: Wolfenstein 3D, Doom och Quake som tillsammans kom att definiera actiongenren och skapade en mall som vissa förstapersonsspel än idag följer. Dödsmatcher online, modifieringscenen, Bunny Jumping. Samtliga är Id Softwares förtjänst.
Id Softwares guldålder är dock sedan länge passerad och många stridigheter har omgett företaget sen deras senaste spel. Trots detta har spelvärlden drägglandes väntat på legendprogrammeraren John Carmacks och Id Softwares på Rage. Man brukar ju säga att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Problemet i detta fall är att det aldrig funnits något gott att vänta på, bara en relik från förr bakom en snygg fasad. En 80-åring klädd i Nakkna och V Avenue om ni så vill.
Att spela Rage är som att lyssna på en pensionerad amatöridrottare med ojämn solariebränna berätta om hans forna bragder. Det är svårt att veta om Rage faktiskt är avkomman av en studio som fastnat i tiden och glömt att se sig om eller resultatet av ett arrogant spelhus med enorm brist på självdistans som förminskar publiken till en grafikkåt, ultralinjärsdyrkande osynlighetväggsfantast.
Rage är förvisso inte lika hemskt som jag framställer det. Det är ett näst intill ett helt okej actionspel. Men jag finner det svårt att inte bli provocerad av ett spel som lägger ner så stor möda på att dölja sina brister genom att tafatt låna element från andra spel utan att för den delen förbättra upplevelsen på något nämnvärt sätt. Det vill ge intrycket av att spelvärlden är öppen och väntar på att bli upptäckt: i själva verket är den en tom hubbvärld. Det innehåller rollspelselement där du kan välja klass, samla material och bygga saker men dessa saknar djup. Det finns sidouppdrag, men de saknar variation. Rage stinker av Fallout 3 och Borderlands. Det är inte fel att stjäla, men det är skamligt att stjäla och sedan försämra det man stulit.
Hur provocerad jag än blir av den linjära stenåldersmekaniken kan jag inte ge Rage lägsta betyg. Om man av någon anledning skulle vilja skjuta mutanter, åka runt med tungt beväpnade bilar (ett av få lyckade moment) och spela Magic the Gathering för sjuåringar så går allt att göra i Rage. Det enda som krävs är att man återvänder till en sjuårings mentalitet.
För att avsluta recensionen med ett dåligt skämt: 1996 ringde – de vill ha sin spelmekanik tillbaka.
Text: Aldo Sartori
Läs även andra bloggares åsikter om Rage, spel, spelrecension