Titel: Batman: Arkham City
Betyg: 5
Utvecklare: Rocksteady Studios Distributör: Warner Bros. Interactive Entertainment
Sverigerelease: 21 oktober 2011
Anledningen till att Batman: Arkham Asylum från 2009 är ett av tidernas bästa licensspel beror på att Rocksteady Studios utnyttjade spelmekanik och unika narrativa grepp för att säga oss något om karaktären Batman. Jag behöver inte säga mycket mer än Scarecrow för att ni som spelat Arkham Asylum ska förstå. Rocksteady Studios lyckades göra Batman mänsklig vilket är mer än vad Tim Burton och Christopher Nolan har lyckats med.
Den andra fundamentala skillnaden mellan superhjältens porträttering på vita duken och i spelen är att vi i Rocksteadys alster får vara Batman. Detta vara vore ingenting värt om det inte vore för studions känsla för animation, omgivning, design, kontroll och hantering av källmaterial – allt förstärker känslan av att man är Batman. Det är något som filmediet aldrig kommer kunna
Nu när Rocksteady redan etablerat en karaktär har protagonistrollen istället hamnat på skurkarna inbonade i fängelsestaden Arkham City, ett inhängnat område där alla Gothams förövare härjar fritt. Stålverket i sydost styrs av en döende Joker, i sydväst mitt emot Gothams tunnelbanesystem har Pinguin och hans gäng låst in sig i musset där Mr. Freeze hålls som gisslan medan Two-Face håller förryckta rättegångar i rättegångssalen till norr. Det är ett förvridet maktspel och Batman har hamnat i korselden.
Likt föregångaren är det underbart att se en utvecklare som behandlar sitt källmaterial med sådan vördnad och finess. Rocksteady skapar inte bara perfekta avbildningar av tidigare kända och mindre kända karaktärer, de vidareutvecklar dem och tillämpar deras betteende för att passa spelmediet. Allt från fängelsets gothiska arkitektur till röstskådespelarnas fantastiska insatser (Mark Hamill är tillbaka som Jokern!) andas genuinitet.
Den största skillnaden med föregångaren är att Arkham City består av en ’‘stad’’ att utforska. Ett problem med sandlådevärldar brukar vara att äventyret blir mindre fokuserat när det finns en hel stad att utforska och andra saker att göra. Arkham City är ett av få spel som lyckas undvika detta och hanterar sidouppdrag med en skicklighet som jag tidigare inte stött på i sandlådespel. Istället för att sidouppdragen känns lösryckta från storyn integreras de med handlingen och säger något om Batman.
När jag i efterhand ser tillbaka på mitt äventyr innanför Arkham Citys murar är det enkelt att se förbi de små skönhetsfläckarna. Med förhoppningsnen att skapa ett så varierat spel som möjligt känns vissa moment krystade. Det känns dessutom som att Batman är för cool för att alla hans egenskaper ska få plats i en handkontroll. För att kunna anväda sig av hela hans vapenarsenal och rörelser krävs det att ha koll på alldeles för många slumpässiga knappkombinationer.
Men som tidigare nämt är dessa missar små petitesser som i det stora hela inte påverkar mitt helhetsintryck av detta fantastiska äventyr. Även om jag inte håller med är årets spel-utmärkelsen som många kritiker prisat Arkham Ctiy befogad.
Text: Aldo Sartori
Läs även andra bloggares åsikter om Batman, Arkham City, spel, recension