Titel: Uncharted 3: Drake’s Deception
Betyg: 5
Utvecklare: Naughty Dog
Distributör: Nordisk Film
Format: Playstation 3
Sverigepremiär: 2 november 2011
Äventyrsgenren har genomgått ett könsbyte. Lara Croft har tappat sina bröst och inte bara odlat ett manligt könsorgan, utan även en mer inbjudande personlighet. Hon heter numera Nathan Drake och är hyllad huvudkaraktär i en av Playstation 3:s hetaste konsolmonogama spelserier.
Vad vet jag om Tomb Raider och Lara? Hon plågas av sin mors död, svingar i lianer och har enorma bröst. Hon är sur och stel. Hon är fröken korrekt och perfekt. Lustigt nog är det precis så jag skulle beskriva mig själv. Nathan, å andra sidan, får mycket mer utrymme för sin personlighet.
Inspirerad av skådespelaren Harrison Ford och Jackass-stjärnan Johnny Knoxville låter han förvisso vanilj och blasé. Jag borde inte gilla Nathan, just för att han skulle kunna vara vilken vit antihjälte som helst. Men jag älskar honom, av den simpla anledningen att han inte är det. Han är väl medveten om de bisarra situationer han hamnar i. Han har syrlig humor, men är inte elak. Han gör bort sig, men är inte dum. Till skillnad från sexualiserade Lara har Nathan en sexualitet som är en del av Uncharteds berättelsepussel.
Tänk att en nallebjörnsfabrik som Naughty Dog skulle sy ihop en BRA version av Indiana Jones. Med Jak and Daxter och Crash Bandicoot i leksakslådan verkade det inte sannolikt. Men de lyckades! Serien är en smaskig potpurri av plattform, äventyr och tredjepersonsskjutare. Den har i sin fullaste actionäventyrlighet tagit mig från Stilla havet till Nepal, i jakten på jordens bortglömda skatter. Nu styr Uncharted 3: Drake’s Deception kartan mot sandens Atlantis. Som jag har längtat!
När Uncharted 2: Among Theives smekte mina ögon för första gången kunde jag inte förstå hur någon, någonsin, kunnat göra en så pass fulländad äventyrsberättelse. Spelvariationen, miljöbytena, den perfekta balansen mellan action och äventyr. För att inte glömma dialogerna och humorn som fick tårarna att spruta åt alla håll. Även denna gång skakade jag av förväntan när den välgjorda öppningsscenen drogs igång i Drake’s Deception. Men jag kunde ändå inte sluta oroa mig över att spelet skulle få svårt att toppa en redan uppnådd perfektion.
Och visst är det så. Det är snyggare än någonsin, dialogerna är lika vassa som vanligt, Nolan North gör en fantastiskt bra tolkning av Nathan, som vanligt. Men när extraordinära miljöer finns bakom kröken, ser jag Nathan hukandes bakom en grå stenhög. Även om det blir bättre, mycket bättre, förvånas jag över första speldelens miljöval. När Naughty Dog kan slänga ihop vilken exotisk plats som helst, när de har gjort det tidigare, bjuds det istället på ytterst tråkiga tunnlar och andefattiga slott. Grafiken är så snygg att det rinner saliv från mungipan, vilket till en början nyttjas med snålhet.
Men det gör givetvis att undantagen lyser klarare. Miljövariationer har det inte snålats med denna gång heller. Även om Among Thieves miljöer känns mer unika är omgivningen väldigt levande även här. När hus rasar samman tvingas Nathan söka nya utrymningsalternativ. Det gör upplevelsen mer realistisk. Ingenting är en självklarhet i Uncharted 3. Först när tre utgångar brinner och en trappa brakar ihop upptäcks en klättervägg som tar honom uppåt.
Däremot kan det osjälvklara vara annat än roligt, snarare schizofrent. Ibland känns det nämligen som att Nathan styrs av någon annan. Kanske rentav av sig själv? Även om interaktionen mellan honom och miljöerna känns mer spontana än tidigare, går inte min och spelets vilja alltid hand i hand. Nathan springer, hoppar och smyger sig dit spelet vill. Vare sig man vet åt vilket håll man ska springa eller ej görs valet åt en.
Apropå hand i hand läggs det mer vikt på knytnävsaction och vapenhantering än tidigare. Eldstrider och smygmoment är mer koncentrerade och utdragna än vad ad/hd-äventyraren i mig orkar med. Addera den schizofrena kontrollen, och så känns det som att både Drake’s Fortune och Among Thieves var mer lättsmält och intresseslukande.
Skjutmomenten borde egentligen inte klankas ner på. De behövs och har varit trevlig i lagom doser, och med kryddig humor för att kunna svälja alla kulor. Men det är äventyrsdelen och de unika miljöerna jag avgudat med Uncharted-serien. Därför blev starten med de gråa, blöta stenväggarna lite av en besvikelse.
Tomb Raider skulle kunna lära sig en hel del av sin genre-lillebror. Som att ge mer utrymme för sin huvudkaraktärs känslor, det förtjänar Lara. Uncharted 3: Drake’s Deception är ett saftigt actionäventyr med lika fantastiska karaktärer som miljöer. Ändå är det inte lika vasst och fräscht som Among Theives. Trots detta förtjänar det högsta betyg, bara för att föregångaren förtjänar mer, bara för att Uncharted är den bästa actionäventyrsserien jag någonsin upplevt.
Text: Kerstin Alex
Läs även andra bloggares åsikter om Drake’s Deception, spel, spelrecension