Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Punk

Bengt Ohlsson: Rekviem för John Cummings – suger in mig i hans tankar

by

Titel: Rekviem för John Cummings
Författare: Bengt Ohlsson
Formgivare: Lotta Kühlhorn
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201108
ISBN10: 9100126373
ISBN13: 9789100126377

Bengt Ohlsson berättar om John Cummings, gitarristen i Ramones, artistnamn Johnny Ramone.

Boken är ingen biografi utan roman men ändå har Bengt Ohlsson förstås samlat in fakta och bygger på verkligheten men låtit fantasin vidareutveckla och fördjupa berättelsen. Det är skickligt, fascinerande. Bengt Ohlsson berättar i jag-form och han träffar så rätt att jag upplever det som att det är Johnny Ramone som berättar, att jag är inne i hans tankar.

Bengt Ohlsson bryter totalt med rockmyten och börjar berättelsen flera år efter att John lämnat Ramones, bandet är i princip nedlagt och av en ren slump gör han en läkarundersökning som visar att han har prostatacancer. Vi får följa honom under sjukdomen och hans minnen, han gör ett slags bokslut över sitt liv, försonas med sina tillkortakommanden och ser igenom sin barndom, ungdom och tiden som stjärna.

Han gillade president Reagan, armén och ville ha amerikanska baser utomlands. Han verkar rejält egocentrerad och relationen med hans flickvän Linda tycks helt ske på hans villkor och allt kretsar kring honom. Han är långt ifrån någon sympatisk person.

Ramones var ett amerikanskt punkrockband bildat i Queens, New York i mars 1974, och som räknades till ett av de tidigare punkrocksbanden. Alla medlemmar i originaluppsättningen ändrade sitt efternamn till Ramone (ett smeknamn som ibland använts av Paul McCartney för att undvika uppmärksamhet vid resande).

För mig betydde Ramones inget särskilt, när de var som störst lyssnade jag på helt andra band. Men att gilla Ramones är ingen förutsättning för att ta till sig boken. Det spelar ingen roll om läsaren någonsin lyssnat på en enda låt med Ramones. Romanen handlar om livet och dess villkor. Kanske det är en fördel att inte vara ett Ramones-fan och därför se berättelsen som en roman som hämtat inspiration från en verklig person.

Det är en stark fängslande berättelse och alla som i sin närhet haft någon som tynat bort i aggresiv cancer känner igen mycket.

Genom att berätta om hur John Cummings i och med insikten om sin kommande död betraktar världen genom ett särskilt filter har romanen något att säga om allas våra liv

Den var nominerad till Augustpriset, vilket jag tycker den var väl värd. Den har ett flyt i språket och drar in mig i hans tankevärld, känslor och minnen.

Kanske är det så att vi som inte är fans av Ramones uppskattar romanen mycket mer. Martin Aagård som recenserat den för DN är betydligt mer kritisk än jag, han är till och med bitvis riktigt arg i sin recension (Martin Aagård skriver annars i Aftonbladet men eftersom författaren Bengt Ohlsson brukar medverka i DN måste recensionen göras av någon utanför redaktionen):
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.

Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.

Johan Hilton i Expressen är mer inne på samma linje som jag:

Jag kan inte påminna mig om en roman som på ett liknande sätt lagt sig så nära den bedövande långtråkigheten i en långsam och nyckfull död, men som ändå varit så oupphörligt fängslande.
Ohlssons svala och utvädrade, nästan kyliga, prosa befinner sig miltals ifrån både Ramones brötighet och desperationen i vetskapen om att snart inte längre vara en del av den här världen, och skapar just därför en osäkerhet i romanen, en spänning och förtvivlad smärta, som sätter sig som en kniv i hjärtat.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Nina Hagen på Berns, våra bilder och funderingar

by

Nina Hagen
Berns i Stockholm
Betyg 3

Punkdrottning och skådespelare, Nina Hagen är en tuff tjej med många talanger. Eller tjej och tjej, hon har hunnit fylla 56 men är ändå pigg och utstrålar massor av energi. Hon skuttade in på scenen, med imponerande långt kolsvart hår, som när ner över midjan, målad med illrött läppstift och mycket svart kring ögonen: en punkig kvinna med svart som dominerande färg på kläderna med ett slags kjolliknande rutigt plagg.

– Nu när du blivit så gammal ska du väl sluta måla dig?
Den frågan fick hon nyligen av en journalist när hon besökte bokmässan i Göteborg, berättade Nina Hagen.
– Men det tänker jag inte, sluta måla mig för att jag har en viss ålder, det vore ju åldersdiskriminering, sade Nina Hagen.

Hon har ett djupt engagemang mot diskriminering av vilket slag det vara må och hon brinner av ett samhällsengagemang, det märks. Nina Hagen pratar mycket mellan låtarna om orättvisor i världen. Hon berättade om sin rädsla för landet Israel som faktiskt har atomvapen, hon pratade om rasism av olika slag.

Egentligen är väl frågan om hon inte pratade lite för mycket? Hon berättade att hon blivit genomförkyld och skyller på luftkonditioneringarna på hotellen. Kanske ville hon kompensera att rösten inte riktigt räckte till med prat och underhållning. För ett är säkert, hon är cool och hon kan shoowa. Eller så är budskapet det viktigaste för henne nu för tiden, att hon helt enkelt vill ta vara på varje möjlighet att tala om att vi måste kämpa för fred och rättvisa i världen om och om igen, att vi aldrig får ta något för givet. Krafterna för krig och orättvisor slutar aldrig att kämpa och därför är motståndet något som alltid måste finnas.

Musikaliskt bjöd hon på ett lugn föreställning. Hon började med en sång som jag erkänner att jag inte vet vad den heter, men den lät som en musikalsång.
Sedan kom många gospelinspirerade sånger. Nina Hagen släppte ju ut albumet ”Personal Jesus” 2010 som är ett album med kristna gospelsånger.

Det blir lite speciellt att höra henne sjunga dessa sånger med hennes raspiga mörka stämma. Hon låter ärlig och förmedlar att det här är en kvinna som varit med om en del och vet vad hon sjunger om.

Hon berättade också att hon släpper ett nytt album i höst. Det albumet är ett rockalbum. Jag tror att en del i publiken gärna hade hört mer från det kommande albumet än hennes gospelalbum. Men framför allt var det helt klart en del som hade kommit dit för att få höra hennes gamla punklåtar. Flera i publiken ropade efter dessa låtar, men blev inte bönhörda.

Ett minus är också att det tog lite väl lång tid med byte av gitarr och att ställa in mikrofoner mellan låtarna, i andra halvan av konserten. Det verkade som om bandet inte visste vilka låtqr Nina Hagen ville att de skulle spela ibland. Och när de blev extranummer bjöd hon på en lång rad låtar, men alla akustiska. Det märktes att publiken hade önskat mycket mer punk och rock och ös då.

Repertoaren bestod till största delen av gospel och av politiska sånger som ”Soma Koma”.
Plus att hon bjöd på sin version av Abbas ”Like an Angel Passing Through My Room” som på tyska blivit ”Ich bin Du”.

Nina Hagen är utan tvekan är artist som trivs på scen, hon är bekväm och lugn på scen och skojar friskt och sjöng en Pippi Långstrum-visa a capella. Men hon borde nog ändå ha bjudit lite mer på sina gamla hits. Trots allt kommer många på en sådan här spelning för att få höra dem.

Du har väl inte missat intervjun Kulturbloggen gjorde med Nina Hagen inför spelningen på Berns?

Foto: Lena Dahlström

Relaterat:
Svenska Dagbladet om ett möte med henne under bokmässan och Göteborgsposten om hennes konsert i Annedalskyrkan i Göteborg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rapport från presskonferens med Joan Jett

by

Fullsmockat och inga sittplatser kvar. Fotografer trängdes med sina stora kameror och många reportrar fick stå upp. Den första presskonferens under 20-årsjubilerande Sweden Rock Festival hölls med rocklegendaren Joan Jett.

Har du hört låten ” I Love Rock ’N’ Roll”, då har du hört Joan med bandet Joan Jett and The Blackhearts.
Fast hon slog igenom med ett annat band, rockbandet The Runaways.

Men när det var dags för presskonferensen att starta kom en arrangör in och berättade att den var uppskjuten i en halvtimme. Joan Jett hade haft problem med försening av sitt flyg. ”Stanna kvar, hon kommer om en stund”, uppmanade de oss.

Efter en halvtimme kom arrangören in igen och hade dåliga nyheter. Vi fick vänta i 40 minuter till. Men tror du någon vågade gå? Vem lämnar sin sittplats? Han eller hon vet att det kommer inte att finnas en chans att få en lika bra plats sedan.

Själv satt jag ju och jobbade vid en dator och hade glömt att sätta mig på någon av publikstolarna och före presskonferensen drällde det in fotografer som ställde sig framför mig så jag kunde inte se någonting från min plats. Men tack vare att hon blev försenad var det några som gick ut och tog en cigarett eller något och jag fick chansen att flytta min stol så jag såg något i alla fall.

Joan Jett fick flest frågor om filmen The Runaways från 2010 där spelas Jett av Kristen Stewart. Jett berättade att hon varit med i den kreativa processen när filmen skapades och att hon var nöjd med resultatet och med skådespelerskan Kristen Stewards insats.
– Mina vänner säger att hon liknar mig till och med i gester, kroppspråk och hur hon går när hon spelar mig, berättade Joan Jett.

Joan Jett och hennes nuvarande band spelar på Sweden Rock på torsdagen, 9 juni. Hon berättade att hon märkt att filmen gjort att fler blivit medvetna om hennes tidigare karriär, men Runaways. Då, när hon och hennes tonåriga tjejkompisar bildade och spelade i band var det ovanligt med tjejband.

Att vara en kvinna i rockbranschen kan vara tufft. Hon berättade att hon blivit kallad både bitch och whore och ja, alla fula skällsord som finns på kvinnor.
– Att vara kvinna i rockvärlden är att sticka ut hakan.

Lite information om Joan Jett från Wikipeida:

Joan Jett, eg. Joan Marie Larkin, född 22 september 1958 i Philadelphia, Pennsylvania, är en amerikansk gitarrist, sångerska och skådespelerska. Hon blev först känd i mitten av 1970-talet genom rockbandet The Runaways.
Joan Jett föddes i Philadelphia men flyttade senare till Hollywood i Los Angeles, där hon, fortfarande i tonåren, väckte uppmärksamhet som gitarrist, huvudsaklig låtskrivare och en av sångerskorna i The Runaways, ett pre-punk/hårdrockband bestående av enbart tonåriga tjejer. De fick en hit med låten Cherry Bomb.

Den tidigare ledsångaren Cherie Currie lämnade bandet och Joan Jett tog över rollen som första sångerska och förgrundsfigur. Gruppen var populärare i Japan än i USA. Förutom Jett och Cherie Currie (sång) bestod gruppen även av flera olika medlemmar genom åren: Lita Ford (gitarr, sång), Sandy West (som dog i lungcancer 21 oktober 2006) (trummor, sång), Michael Steele (sång, bas), Peggy Foster (bas), Jackie Fox (bas), Vicki Blue (bas), Laurie McAllister (bas).
Efter att Runaways upplöstes 1979 producerade Jett ett album åt Los Angeles-punkbandet The Germs och gav sig sen på en solokarriär. Hon har gjort många kända hits som b.l.a Bad Reputation, I Hate Myself For Loving You, Do You Wanna Touch Me och I Love Rock ’N’ Roll med hennes band Joan Jett and The Blackhearts.
I filmen The Runawaysfrån 2010 spelas Jett av Kristen Stewart, som liksom hon själv också är vegetarian.

 

Fler bilder från festivalen finns på Anders Löwdins flickrsajt.

Foto: Anders Löwdin

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Flogging Molly – Speed of darkness, skivrecension

by

Flogging Molly
Artist: Flogging Molly
Titel: Speed of darkness
Betyg: 4
Releasedatum: 25 maj

Jag kommer nog aldrig glömma första gången jag hörde Flogging Molly. Jag satt som nybliven singel och slösurfade när en polare skickade ”If i ever leave this world alive”, det blev efter det den enda låten jag lyssnade på i tre veckor.

Min kärlek till de amerikanska Irlandspunkarna växte och växte och bandet har länge stått som ett av mina favoritband, tills den dagen jag såg dom live. Besvikelsen var total. Sedan dess har jag inte riktigt lyssnat på Floging Molly, jag har bara glömt bort dem. Men nu är det dags att börja lyssna igen! Bandet är högaktuella med en ny skiva och jag är redo att tas med storm.

Nya skivan ”Speed of darkness” är bandets sjätte studioalbum och sångaren Dave King beskriver skivan med ”Det var inte albumet vi föresatte oss att skriva. Det blev albumet vi var tvungna att skriva ”.

Jag har själv alltid sett Flogging Molly som ett festligt band, sountrack till ölhäveri, men på nya skivan har tonen ändrats en aning och den känns mer seriös, mer vuxen. Det är fortfarande samma irländska och dansanta punk, men igenom hela skivan finns en röd tråd som kommer av den ekonomiska krisen i USA och hur den påverkat människorna där.

Mina favoritlåtar är titalspåret ”Speed of darkness” som är en väldigt typisk Flogging Molly -låt och superfina ”A prayer for me in silence”. Alla låtar är bra och timingen för släppet är klockrent. Detta är en perfekt skiva för både solskensmys och nattliga äventyr. Jag kommer definitivt att spela spela mycket Flogging Molly i sommar. Det borde alla göra.

Fakta om Flogging Molly från Wikipedia:

Flogging Molly är ett irländsk-amerikanskt celtic punk-band, bildat i Los Angeles 1997 och bestående av de sju medlemmarna Dennis Casey, Nathen Maxwell, George Schwindt, Bridget Regan, Matt Hensley, Bob Schmidt och Dave King. Flogging Molly är tydligt influerade av hardcorepunk, The Dubliners och The Pogues.
Dave King, som är född i Dublin, är sångare. Han har tidigare sjungit i bland annat bandet Fastway, där även Motörheads Eddie Clarke ingick.
Flogging Molly har släppt sju album. Den första var livealbumet Alive Behind the Green Door, som kom 1997. Övriga album är studioalbum.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Millencolin, Shelter, U.S. Bombs – alla kommer till West Coast Riot

by

Skandinaviens punkfestival nummer ett, West Coast Riot, laddar om med nya bokningar. Tillsammans med West Coast Riot firar Millencolin sitt tio år gamla mästerverk ”Pennybridge Pioneers” genom att framföra plattan i sin helhet, berättar ett pressmeddelande.

Klara för West Coast Riot är även New Yorks straight edge-ikoner i Shelter. Dessutom kommer Kaliforniens U.S. Bombs, samt svenska Beast och Ond Bråd Död till festivalen den 16 juni.

Sommaren 2008 dök West Coast Riot upp som ny svensk punkfestival i Göteborg. Under de tre somrarna som hunnit passera har vi sett exklusiva bokningar och redan legendariska spelningar med artister som NOFX, Social Distortion, The Specials och Jello Biafra. Festivalen blev snabbt Skandinaviens största i sitt slag och en självklar destination för alla punkälskare.

Nya bokningar:
Millencolin
Shelter
U.S. Bombs
Beast
Ond Bråd Död

Millencolin (plays Pennybridge Pioneers)

Det var sommaren 1999 som Millencolin drog till Hollywood för att spela in sitt fjärde album tillsammans med producenten Brett Gurewitz, gitarrist i Bad Religion och ägare av Epitaph Records. Resultatet blev Pennybridge Pioneers. Millencolins mest framgångsrika skiva, som världen över fortfarande hyllas som den monumentala punkklassiker den faktiskt är.

En platta som fullkomligt sparkade upp dörren till den stora världen. Idag kan bandet se tillbaka på en karriär med listettor, guldskivor, turnéer jorden runt och miljontals sålda album.

Förra året påbörjade Millencolin firandet av det decennium som hunnit passera sedan mästerverket släpptes. På West Coast Riot kommer Millencolin spela Pennybridge Pioneers i sin helhet. Därtill bjuds säkert på en och annan hit från de övriga plattorna.

Shelter

Två riktiga ikoner för New Yorks hardcore-scen. Ray Cappo och John Porcelly, som tillsammans med Youth of Today gjorde ett starkt avtryck i straight edge-kulturen och var bland de starkast drivande för den under 80-talet.

När gruppen upplöstes försvann medlemmar till tongivande band som Gorilla Biscuits och Sick of It All. Cappo och Porcelly bildade istället Shelter som blev ett av 90-talets viktigaste hardcoreband.

U.S. Bombs

U.S. Bombs har levt i en virvel av kontroverser, rykten och trassel sedan dag ett. Men när historieböckerna skrivs kommer västkustens kungligheter med deras glödande punkrock och vilda livespelningarna vara det som verkligen betyder något.

Bandets frontfigur, skateboard-legenden Duane Peters, känd som ”The Master of Disaster”, var en av de första professionella åkarna att lyfta fram punkmusiken. Efter att ha figurerat i en rad band i Kalifornien, bildade han U.S. Bombs för 18 år sedan.

Rykten har de senaste månaderna gått om en möjlig turné under 2011. Och ja, det är sant. Nu står det äntligen klart att U.S. Bombs är redo för West Coast Riot!

Beast

Nyligen hemkomna från en rejäl turnévända tillsammans med Danko Jones är de nu redo att ta sig an Europas rockscener på egen hand. Stockholmsvildarna Beast, aktuella med en självbetitlad och lysande ep. Gigantiska mängder stök, energi och punk. Helt enkelt.

Om du vill se ett band med essensen av allt man önskar av en konsertupplevelse. Kolla in Beast.

Ond Bråd Död

Med ett bandnamn som Ond bråd död och en demotitel som lystrar till konstaterandet ”Människan har fallit” förväntas onekligen en hel del djävulskap och fula tilltag när plattan börjar snurra. Och visst lyser de glada tillropen och solskensprofetiorna med sin frånvaro mest hela tiden i de miserabelt läckra låtarna.

Denna sextett vet hur man med hjälp av hårda nypor tonsätter brutalitet och elände i tempon som signalerar såväl maklig ångest som skenande panik.

Handplockade av Close-Up Magazine till sommarens West Coast Riot!

Klara sedan tidigare:
The Gaslight Anthem
Gogol Bordello
Sum 41
Bad Brains
Kvelertak
All Time Low
The Dwarves
Hårda Tider
Twopointeight

Festivalinfo:
West Coast Riot 2011
Göteborg Galopp, 16 juni

Relaterat: Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,