Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bok

Recension: Gratis? Om kvalitetet, pengar och skapandets villkor

by

bokengratis

Boken ”Gratis” – med efterföljande frågetecken i sin titel! – är en brett upplagd antologi, eller essäsamling för att använda förlagets beteckning, om upphovsrätt i internets och piratkopieringens tid. Den ger också bakgrundsbeskrivningar, som ofta i sammanhanget med utgångspunkt från Gutenberg och tryckpressens befriande kopior (för övrigt försökte Gutenberg hemlighålla sin teknik vilket som bekant misslyckades).

De medverkande skribenterna har olika bakgrund och yrken och deras ingångar skiljer sig åt, gemensamt är det resonerande tonläget och den öppna attityden, befriat från tvärsäkra påstående och svartvita skildringar. Inledningsvis kan också sägas att de har det gemensamt att de kan skriva. Och säkert även skulle kunna få fram underlag och fakta och sammanställa det utan ny teknik, men med mer besvär. Och att slippa det är bra, vilket blivit så självklart att de flesta inte ens behöver säga det eller kanske inte ens minns tiden då det inte gick att googla. Men det är ju knappast i den förändringen problemen eller hoten ligger.

Här medverkar så väl namnkunniga journalister som Linda Skugge och Isobel Hadley-Kamptz som affärsutvecklaren Joakim Båge, musikern och telekomingenjören Martin Rolinski, professorn Jan Rosén och Bonnierledningens affärsutvecklare Sara Öhrvall.

Möjligheter att skapa
Den nya digitala verkligheten har gett möjligheter i skapandet som bara för ett årtionde sedan tedde sig som science fiction för de flesta. Men utgör samtidigt ett hot mot den upphovsrätt som ska ge trygghet åt upphovsmännen, de flesta redan tidigare dåligt betalda i sina fria yrken. Det är knappast fattiga musiker som stått i strålkastarljuset när diskussionen om pirater och fri tillgång diskuterats, snarare skivbolagsdirektörerna och filmmogulerna. I flera av bidragen framhålls att man inte alls är emot utvecklingen, det gäller bara att finna en form att kontrollera kopieringen.
I sitt bidrag ”Älskade fildelning” skriver Martin Rolinski att kulturens framtid bygger på fildelning men att den förvanskas av piratkopiering. Rolinski, för den breda allmänheten – mig till exempel – kanske mest känd som sångare i BWO, brottas både som artist och som innehållsutvecklare på teleföretaget med frågan om hur det ska bli möjligt att ta betalt för musik på internet. Han är övertygad om att det finns en lösning.

Mer dyster
Övertygad om en lösning, om det går att kalla det en sådan, men på ett betydligt mer dystert sätt är även kulturskribenten och författaren Andreas Ekström. För övrigt något av den moraliska upphovsrättens främste försvare. Inledningsvis konstaterar han att det inte finns någon som helst väg tillbaka. ”En rättsinstinkt är satt ur spel.” Ekström befarar att den nya tekniken leder till ett slags återgång till en gammaldags mecenatsystem. Konstnären får stå med mössan i hand och tigga medel till sin verksamhet. För någon ersättning på nätet blir det ju inte… Frågan om vi får bättre, friare, smartare konst genom det är retorisk.
Den uppenbara slutsatsen är att vi får mer skit och upphovsmännen blir allt fattigare. (Lite rörande är skildringen av hur den vuxne Andreas Ekström i vuxen ålder söker upp spelutvecklaren Stephen Landrum, vars spel den tolvårige Andreas kopierade på floppydisketter. Hjälten tackar dock nej till ersättning i efterhand.)

Enligt Karl Marx sker en revolution när klyftan blivit för stor mellan produktionsförhållandena och produktivkrafterna – arbetskraft, arbetsredskap, de tekniska hjälpmedel människan använder sig av och hennes kunskaper och erfarenheter. Marx är väl knappast någon medveten förebild för Linda Skugge men hon skriver att alla framgångsrika koncept faller när de förutsättningar som fött dem dör ut: ”För inte så länge sedan hade skråna i Sverige monopol på respektive hantverk. Hansan hade monopol på handeln i Östersjön, adeln på många poster i samhället. Alla framgångsrika koncept faller när de förutsättningar som fött dem dör ut”.

Linda Skugge
Skugges bidrag är annars i huvudsak ett starkt kritiskt inlägg mot de stora, etablerade förlagen. Den nya tekniken har fått allt fler att inse att förlagens smakdomare och makt inte är något som vi utanför behöver legitimera: den nya tekniken ger oss redskap att själva avgöra vad som är angeläget och för vilka, även en liten grupp duger. Joakim Båge skriver från Los Angeles att även om Barack Obamas presidentvalskampanj tydliggjorde hur betydelsefulla sociala har blivit i det nya informationssamhället så har många, båda enskilda individer och företag, arbetat med samma metoder under lång tid. Och att en av de stora förändringar han själv varit med om under sitt yrkesliv är just hur envägskommunikation blivit tvåvägskommunikation, hur kommentarsfunktionen möjliggör debatt.

Bonniers Sara Öhrvall ser också i huvudsak positivt på hur tekniken skapar nya möjligheter utifrån mediebolagets framtida roller. Hon pekar bland annat på moderatorfunktionen och tar debattsajten Newsmill som ett exempel: Framgångsfaktorn ligger i att låta de många unika rösterna med personliga erfarenheter och unik kompetens få komma till tals utan att filtreras av en intervjuande journalist. Dennes roll blir, i stället för att tolka och skildra ett skede, att identifiera vilka personer som är bäst lämpade och mest kunniga i en nyhetsrelaterad frågeställning.

Jag kan beklaga en förändring som försvagat upphovsmäns ställning och rättigheter, inte lika grundmurad i vårt samhälle som privat äganderätt vilket jag trodde tidigare. Men det var i ett annat årtusende och det känns avlägset även om det inte gått så många år. Boken ”Gratis?” pekar dock framåt och det känns faktiskt upplyftande att läsa så genuint bra texter, vettiga åsikter och argument. Men jag är rätt övertygad om att jag inte orkat mig ta igenom allt material på nätet utan då tagit del av det på ett annat vis. Som också då förhoppningsvis ger upphovsmännen ersättning.

Bok: ”Gratis? Om kvalitetet, pengar och skapandets villkor”
Redaktör: Per Strömbäck
ISBN 978-91-974919-9-0
Volante Publishing

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Adjö Wallander (tankar kring Mankells Den orolige mannen)

by

denoroligemannen
”Den orolige mannen” är Henning Mankells avslutande bok om polismannen Wallander.
Henning Mankell visar att han är den svenske deckarkungen – ja kejsaren utan konkurrens egentligen. ”Den orolige mannen” är mer än en spänningsroman, det är litteratur om livets gång.

Grundhandlingen har väl många som är intresserade av Mankells böcker redan läst om:

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Officeren är nämligen Linda Wallanders svärfar in spe och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När också officerens hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien.

Wallander är 60 och när en människa kommit till den åldern vet han att han med största säkerhet har levt större delen av sitt liv och nu väntar förmodligen ålderdom, sjukdom och skröplighet av olika slag. Eftersom de flesta deckardrottningar i Sverige bara skriver om unga tjejer som skaffar familj och bråkar med sin man om vem som ska hämta på dagis, är ämnet ålderdom inte med i många svenska deckare.

Deckarhistorien i ”Den orolige mannen” tar upp svensk nutidshistoria, om ubåtshistorier och Sveriges förhållande till Ryssland och USA. Mankells böcker om Wallander har alltid varit samhällskritiska och tagit upp politiska frågor. Men i ”Den orolige mannen” blir det än mer påtagligt.

Romanen är den typ av deckarhistoria som jag inte kan slita mig från, jag vill fortsätta vara i den miljön, vara nära berättelsen och höra hur det går. det märks att Henning Mankell bestämt sig för att låta Wallander säga adjö nu – och alla faser i hans liv dyker, lite väl övertydligt ibland. Romanen hade nog kunnat tätats till och dragit ner på en del delar.

Jag tycker att hans förhållande till sin före detta fru och hur hon utvecklats inte känns trovärdigt i förhållande till de tidigare romanerna. Känns påklistrat.

Men ändå: som skildring av en människa i slutet av sitt yrkesliv och på väg mot ålderdomen, med reflektioner kring hur han hanskats med livet och sina medmänniskor, är mycket bra. Jag kan också bli rätt arg på Wallander, hur han låter sin egen ångest göra att han gör andra människor illa. Precis som det är i livet.

Wallanderserien har ju filmatiserats, lite väl mycket kanske, en del avsnitt bygger bara mycket löst på romanens karaktärer. För min del, när jag läser boken, kan jag varken se Rolf Lassgård eller Krister Henriksson framför mig som Wallander. Jag ser Henning Mankell. Wallander är för mig ett stycke Henning Mankell och ännu mer när han i avslutningsdeckaren träder fram med sin ångest inför ålderdomen och skärper sitt politiska engagemang och intresse.

Henning Mankell har definitivt visat att han vill säga adjö till Wallander nu. Men frågan är: måste vi säga farväl till Wallander? Jag ska inte avslöja hur boken slutar, så jag kan inte vidareutveckla detta. Men det går ju att göra deckare kring åren fram till 60 om inte annat. Det lär väl filmbolag och tv-bolag komma på för att mjölka ut ännu mer finansiell vinning ur karaktärerna. Men jag vill ha en annan slags roman om Wallander, en fördjupning av det som händer honom i ”Den orolige mannen”.

Svenska Dagbladets recensent tycker att boken är taffligt skriven:

Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.

Det beror på vad boken jämförs med. I jämförelse med andra svenska deckare är ”Den orolige mannen” välskriven, tycker jag.

Göteborgsposten har samma positiva inställning som jag:

Mankell har kallat böckerna om Wallander för romaner ”om den svenska oron”. Den orolige mannen handlar i hög grad också om kommissariens oro för sin egen hälsa, sitt eget liv. Vad har han egentligen gjort med det? Wallander må framstå som trött och skröplig men som romangestalt är han starkare och intressantare än någonsin förr. Nog skiljs jag från honom med saknad.

Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken:

Andra som skrivit om boken:
En bok om dagen, Dagens Nyheter, Expressen, Tidningen Kulturen.

Den orolige mannen
Henning Mankell
ISBN: 9789173432658

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De sjus gäng, motmanifestet och Pastor Jansson som aldrig hade något postilla

by

pastorjansson
Sju författare har skrivit ett manifest inför 2010-talet och vill att skönlitteraturen ska återupprättas och de poängterar bland annat att skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken och skönlitteratur ska inte heller blandas ihop med stå-upp-komedi. För min del kan jag inte låta bli att dra paralleller till Dramatens utveckling som bjudit in Killinggänget för att nå en yngre publik. Dramaten går alltså i en helt annan riktning än dessa sju författare.

Ett stort gäng andra skribenter och författare har lämnat ett motmanifest där de uttrycker sin lust att korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.

Ur det första manifestet:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.
Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.
Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

De sju är: Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff.

De som skrivit under motmanifestet är: Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Kling­spor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson.

En suverän bloggare, och vän till mig, vars blogg inte går att länka till, har påpekat att det finns ett fel i motmanifestet och eftersom jag tycker att det är rätt roligt vill jag vidarebefordra detta. I motmanifestet står:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än pastor Janssons postilla, men om denna postilla skulle komma till användning i något vi skriver drar vi oss inte för att använda den.

Detta är dock inte korrekt. Pastor Jansson hade ingen postilla, påpekar min vän. Förmodligen har de förväxlat detta med Tage Danielssons ”Postilla” som utkom 1965 som innehåller ”52 profana predikningar”, en för varje söndag på året.

Jag citerar min gode vän också genom att här lägga in ett youtubeklipp som kanske hör hit, kanske inte:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ernst Brunner: Hornsgatan – för mycket?

by

hornsgatan

Ernst Brunner bor på Hornsgatan i Stockholm och har gett ut en roman som utspelar sig på just den gatan. Den är en slags fristående vidareutveckling/fortsättning av Brunners roman om en annan gata i Stockholm, nämligen Kocksgatan.

Jag håller på att läsa Hornsgatan, har inte läst klart den. Tidigare i sommar har jag läst rätt många deckare, kriminalromaner. Flera av dessa har varit väldigt handlingsinriktade i berättelsen och med för lite litterärt beskrivande för att jag ska tycka det det är givande ur språklig synvinkel att läsa dem. Om en deckare bara är action, då ser jag nästan hellre filmen, om den nu finns filmad. En roman ska för mig ge språkliga upplevelser också, förutom berättelsen i sig. Brunners roman ”Hornsgatan” är ingen deckare. Och den har många, många beskrivningar och litterära grepp och lek med språk. Nästan för mycket. Ett kapitel till exempel beskriver Hornsgatans historia utan att det finns en enda dialog eller att någon människa gör något överhuvudtaget. Inget händer, i princip, fast det målas med ord och språket.

För att vara ärlig: det blir för mycket och det blir tungt. Jag måste lägga undan boken några timmar och läsa något annat ett tag och sedan återkomma. ”Hornsgatan” är inte en bok jag kommer att sträckläsa.

DN:s Dan Jönsson var ännu mer missnöjd:

Trots sin ansats, trots sina benådade ögonblick av språklig glöd är ”Hornsgatan” en trött roman, som saknar kraft att stå på egna ben. Som hellre lutar sig tillbaka mot det beprövade. Slappt, som ett appendix till sig själv.

Det sorgliga är att dessa brister också sår tvivel om att Brunners stil kanhända inte är så vass som den kan verka när det flyter. Någon som begriper till exempel vad som menas med ”att leva oegentligt och oförställt”? Och vad gör väl den som skriver ”orangeröda som karneol”, om inte koketterar?

Petigt i överkant, kanske. Men jag skulle inte säga detta om jag inte visste vad Brunner är mäktig när han är som bäst. Om inte ”Kocksgatan” var en roman jag fortfarande minns med glädje. ”Hornsgatan” vill jag hellre glömma.


Tidningen Kulturen har också recenserat:

Som samtidsskildring är ”Hornsgatan” skrämmande. Men inte genom sina iakttagelser eller välutvecklade känsla för nutiden. Nej, det som skrämmer är den föraktfulla och elitära människosynen som den speglar och ger uttryck för. Fördomarna sjuder hela tiden under ytan, och då och då stiger de upp som svavelstinkande bubblor från en dyig göl. Det är helt enkelt motbjudande.

Här finns ingen politisk linje. Här finns ingen grundläggande hållning. Det är snarare gubbgnäll och inskränkt oförståelse. Det rör sig alltså inte om en konsekvent konservatism, utan om ren stagnation – stelnad till schabloner – och brist på inlevelseförmåga i andra människors livsbetingelser. Många av iakttagelserna och åsikterna har en hel del av halvtossig insändarskribent över sig. Signaturen ”En som fått nog” hade passat Ernst Brunners samtidsspya utmärkt.

SR har också recenserat:

Några saker gillar jag trots allt med romanen Hornsgatan och det är Brunners suveräna sätt att skildra Stockholms historia så att alla tider existerar parallellt. Men också att hans fabuleringsglädje ibland resulterar i ballongflykter och annat som sällan förekommer i den svenska litteraturen. Men nästa gång hoppas jag att Brunner vågar ta det lite lugnare och att han jobbar med sin kvinnosyn, så att även kvinnorna får flyga ballong, till exempel.

Däremot rekommenderar jag flera av Brunners tidigare poesiböcker. Där är hans arbete med språk spännande. I våras gav Sulo ut en skiva där han tolkar Brunners dikter. Jag intervjuade Ernst Brunner och Sulo då.

Hornsgatan
Författare: Ernst Brunner
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN10: 9100120359
ISBN13: 9789100120351

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Husmanskonst av Leif Mannerström

by

husmankostbild
Leif Mannerströms förlorade memoarer. Kan det vara något? Jag tror det, efter ha lusläst åldermannens kokbok om Husmanskost. För mitt i detta överdåd av maträtter, saftigt illutstrerat naturligtvis, framträder också bilden av han som har hela perspektivet över den svenska kokkonstens utveckling, i Tore Wretmans fotspår, och ändå gör han så lite av det.

Leif Mannerström har över femtio år bakom spisen när han ger sig på Husmanskosten, och det blir också en mycket personlig resa. För även om han som alla andra kockar har ett traditionsbundet förhållande till isterband och kåldolmar, drar han sig inte för att bredda begreppet. Och jag vet inte om jag är överens med honom där. Efter att ha provlagat ett par av rätterna är det rätt uppenbart att han har full kontroll på smaklökarna, och en modern uppfattning om vad ätarna vill ha. Bara en sån sak som att han offentligt godkänner att man tillreder hollandaisen från påse är för många ett etikettsbrott, vilket jag tror att han fnissar i smyg åt.

Visst kan man som Leif Mannerström hävda att det är råvarorna som avgör om maträtter är husmanskost, men här är det inte bara fläsklägg och rotmos som är husmanskost, utan också Kalvfilé Anglais och Japansk Biff med lök. Det är inget ont i det, men det går lite stick i stäv med traditionen, och man känner sig en smula lurad.
För många av oss är det ju inte bara råvarorna, utan lika mycket traditionen som styr begreppet. Även om Mannerström älskar sin mat, och det gör han verkligen, så kan han inte låta bli att blanda in ren restaurangmat från den finare menyn, vilket borde fått en och annan recensent att fundera en smula. För var hamnar vi då?

Husmanskosten som den definerades av Wretman är inte vad gemene man åt. Det är resterna från de bättre böndernas bord, och från den burgna medelklassen. Hit hör kalops, och lapskojs, och sillbullar med korintsås. Mat som vi idag kanske ser på som rester från fattig-Sverige men som verkligen inte var det då – och det är ju också ett perspektiv som Leif Mannerström har, och ger uttryck för, men han kommer liksom inte hela vägen. Jag hade gärna sett honom laga mat allt från de första grillrestaurangerna strax efter kriget, fram till idag. För många av våra favoriträtter är inte äldre än så.

Men naturligtvis är han också en pedagog, en missionär. Enkelt och rakt. Inga krusiduller. Precis som många andra vana kockar tar han för givet att vi alla kan alla små knep, som att forma köttbullar med sprits eller vända äggakakor med tallrikar, men det är han ju knappast ensam om. Frågan är ens om det är den ovane matlagaren som kommer att köpa den här kokboken.

För kokböcker ska ju lukta och smaka. Idag mer än förr dessutom. Det är nästan lite synd att man kan låta rätt träiga texter komma undan i skuggan av alla läckra bilder, för Husmanskosten är värd ytterligare en mässa. Som inspiration är Husmanskosten av Leif Mannerström kanske mest till för den erfarne hemmakocken, och det ska kanske vara så. Man ska ha en rejäl uppsättning goda knivar hemma, man ska vara road av matlagning – då är det här en trevlig bok att komplettera bokhyllan i köket med. Men det hade varit roligare med Leif Mannerströms kulinariska memoarer.

Text: Calle Fridén
Bloggar på Utsikt från ett tak

Husmanskonst av Leif Mannerström
ISBN 978-91-518-5090-0

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,