Sju författare har skrivit ett manifest inför 2010-talet och vill att skönlitteraturen ska återupprättas och de poängterar bland annat att skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken och skönlitteratur ska inte heller blandas ihop med stå-upp-komedi. För min del kan jag inte låta bli att dra paralleller till Dramatens utveckling som bjudit in Killinggänget för att nå en yngre publik. Dramaten går alltså i en helt annan riktning än dessa sju författare.
Ett stort gäng andra skribenter och författare har lämnat ett motmanifest där de uttrycker sin lust att korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.
Ur det första manifestet:
Det realistiskt förankrade berättandet har annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.
Gränsen mellan den fiktiva och den självbiografiska prosan har suddats ut.
Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.
De sju är: Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff.
De som skrivit under motmanifestet är: Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Klingspor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson.
En suverän bloggare, och vän till mig, vars blogg inte går att länka till, har påpekat att det finns ett fel i motmanifestet och eftersom jag tycker att det är rätt roligt vill jag vidarebefordra detta. I motmanifestet står:
Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än pastor Janssons postilla, men om denna postilla skulle komma till användning i något vi skriver drar vi oss inte för att använda den.
Detta är dock inte korrekt. Pastor Jansson hade ingen postilla, påpekar min vän. Förmodligen har de förväxlat detta med Tage Danielssons ”Postilla” som utkom 1965 som innehåller ”52 profana predikningar”, en för varje söndag på året.
Jag citerar min gode vän också genom att här lägga in ett youtubeklipp som kanske hör hit, kanske inte:
Läs även andra bloggares åsikter om kultur, debatt, författare, litteratur, manifest, motmanifest, pastor Jansson