Stockholm – Stad som växer
Med Mattias Enn och Ayla Kabaca
Kapellmästare och pianist Carina E Nilsson
Musiker Rigmor Bådal, Roine Johansson, Barbro Lindkvist
Uppgifter om manus, regi och scenografi saknas i programmet och på stadsteaterns hemsida
Rörelse Elvira Roos (enligt stadsteaterns hemsida)
Ljud Mårten Ihre, Philip Jansson (enligt stadsteaterns hemsida)
Kvällens röda tråd i den revybetonad changern, är Stockholm som huvudstad och dess tillväxt och förändring. Budskapen börjar ca 1900 och går fram till slutet av 1960-talet. Historierna och sångerna är guldkorn från dessa tider och man ser att publiken (mestadels 65+) nickar igenkännande.
Det gläder mig att det våra äldre äntligen kan tralla med i sångerna och man förstår att nu känner de sig helt hemma.Jag ska erkänna att jag känner mig något borta med jämna mellanrum. Det här är ju inte min generation och spelstilen lite för högdragen för min smak. Men till min glada förvåning känner jag hur jag tacka morfar och farmor för alla sånger de lärt mig från sin barndom, och som någonstans bara poppar upp i mitt huvud. Sångerna har satt spår, trots allt. Det är stundvis ganska trevligt att sjunga med och det ger tillbaka minnen från min barndom. Därmed förstår jag pensionärernas glädje även om jag själv inte helt kan acceptera den lätt klämkäcka framtoningen fullt ut.
Tempot mellan sångerna och stilarna är snabba och har professionella övergångar. Musikerna gör ett fantastiskt jobb. Det gläder mig också att bandet består till 80% av begåvade kvinnliga musiker. I jämlikhetens namn är det gott att se. Kvällens båda artister kan utan tvekan sjunga, även om Ayla Kabaca är den som bjuder på flest stilbyten och förändringar i sånginsatserna.
Även om kvällens föreställning baseras till 3/4 på musikinslag, så följer berättelserna tydligt en fast kronologisk ordning. Det är väldigt snyggt och spännande att höra om vår historia. Den riktningen skulle jag dock gärna sett regisserats. Det hade lyft musiken. Rörelserna räcker inte heller hela vägen. Artisterna ger inte alltid den energin och utstrålningen som sångerna skulle kunnat ha. Vid några tillfällen känns det lätt krystat och fyrkantigt. Kanske är det så att scenen är för stor för att två personer ska kunna fylla den kroppsligt? Kanske fler sångare eller dansare hade kunnat backa upp? Kan det vara premiärnerverna? Något fattas dock.
Kvällens final i Powel Ramel takter, ”Jag diggar dig”, ger publiken ett maraton i snabbhet och verbal finmotorik. Publikens stora ögon över förmågan att minnas så mycket text i snabb takt kan enbart erbjudas av artister med stor skolning. Det är också det nummer där artisterna får den största gemensamma energin och rör sig i liknande mönster. Här blir en härlig punkt för kvällens föreställning.
Lättsam underhållning i glada toner, men med undertexter av allvar har alltid sina poänger. Det gör att många aktivt orkar lyssna, tralla med en stund och vågar plocka otäcka sanningar om sig själv, samtiden och andra. Lättsamhet får dock inte gå över gränsen till glättighet om budskapen ska ge mer än enbart en tillfällig smak i munnen. För mycket kladd i moset ger bara en smörig känsla. Kryddning är nödvändigt. Man ska dock inte glömma att mina toner och dina toner inte alltid måste vara samma. Kvällens föreställning passade inte helt min melodi, men de härliga damerna bredvid mig gladde sig mycket.
