Lite längtan, helt enkelt
Av Karin Thunberg
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Mask Kjerstin Elg
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Klara soppteater 7 december 2016
Meg Westergren och Björn Gustafson, två av våra svenska skådespelargiganter, spelar mot varandra i Karin Thunbergs ”Lite längtan, helt enkelt”, på Klara soppteater på Stockholms stadsteater. Att äta en varm soppa och avnjuta dessa två oerhört erfarna och säkra skådespelare i en föreställning med stort hjärta, det är som balsam för själen denna kalla och mörka årstid.
Två äldre människor, både flera år över pensionsåldern, hamnar i samma väntrum. Vad det är för väntrum får vi inte reda på, det kan vara hos en läkare, hos en psykolog, psykiatriker, sorgeterapeut … Det är oviktigt, men det är ett typiskt väntrum inom svensk vård, vi känner igen möblerna, väggarna, atmosfären. En äldre man kommer in, han sätter sig på en stol, börjar bläddra i tidningen Land. När han gått på toaletten kommer en äldre kvinna och självklart sätter hon sig på precis den stol han suttit på. Det så typiskt.
Det tar en stund, men dörren in till den vårdperson de väntar på att komma in till öppnar inte. De två i väntrummet, den äldre mannen och den äldre kvinnan, börjar prata. Egentligen pratar de inte med varandra. Ingen lyssnar på den andre. Båda pratar mest om sig själv och är fixerat på sitt tragiska öde. Hon är änka och han är bitter över att hans fru lämnade honom.
Det är en varm föreställning om att åldras och om att se tillbaka på sitt liv och kanske till och med våga avslöja sina egna livslögner, åtminstone för sig själv. Och också om att kanske våga möta en annan människa, att sakta våga öppna sina öron och lyssna och faktiskt samtala.
Föreställningarna på Klara soppteater är på cirka en timme. Det är rätt klart att det sällan kan bli några stora djupdykningar i ett drama på den tiden. Föreställningarna är oftast lagom lättsamma, så också den här. Den bjuder inte på stora överraskningar eller särskilt oväntade vändningar. Däremot bjuder den på kärlek till åldrandet och på två stora duktiga skådespelare. Bara att få se Björn Gustafson och Meg Westergren tillsammans så här i en timme är definitivt värt en lunchtimme – och behållningen är att gå därifrån ut i kalla vintern med lite ny värme inombords.