• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Lite längtan, helt enkelt – två skådespelargiganter sprider lite värme i vinterkylan

7 december, 2016 by Rosemari Södergren

Lite längtan helt enkelt

Lite längtan, helt enkelt
Av Karin Thunberg
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Mask Kjerstin Elg
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Klara soppteater 7 december 2016

Meg Westergren och Björn Gustafson, två av våra svenska skådespelargiganter, spelar mot varandra i Karin Thunbergs ”Lite längtan, helt enkelt”, på Klara soppteater på Stockholms stadsteater. Att äta en varm soppa och avnjuta dessa två oerhört erfarna och säkra skådespelare i en föreställning med stort hjärta, det är som balsam för själen denna kalla och mörka årstid.

soppteaterappladtacketTvå äldre människor, både flera år över pensionsåldern, hamnar i samma väntrum. Vad det är för väntrum får vi inte reda på, det kan vara hos en läkare, hos en psykolog, psykiatriker, sorgeterapeut … Det är oviktigt, men det är ett typiskt väntrum inom svensk vård, vi känner igen möblerna, väggarna, atmosfären. En äldre man kommer in, han sätter sig på en stol, börjar bläddra i tidningen Land. När han gått på toaletten kommer en äldre kvinna och självklart sätter hon sig på precis den stol han suttit på. Det så typiskt.

Det tar en stund, men dörren in till den vårdperson de väntar på att komma in till öppnar inte. De två i väntrummet, den äldre mannen och den äldre kvinnan, börjar prata. Egentligen pratar de inte med varandra. Ingen lyssnar på den andre. Båda pratar mest om sig själv och är fixerat på sitt tragiska öde. Hon är änka och han är bitter över att hans fru lämnade honom.

Det är en varm föreställning om att åldras och om att se tillbaka på sitt liv och kanske till och med våga avslöja sina egna livslögner, åtminstone för sig själv. Och också om att kanske våga möta en annan människa, att sakta våga öppna sina öron och lyssna och faktiskt samtala.

Föreställningarna på Klara soppteater är på cirka en timme. Det är rätt klart att det sällan kan bli några stora djupdykningar i ett drama på den tiden. Föreställningarna är oftast lagom lättsamma, så också den här. Den bjuder inte på stora överraskningar eller särskilt oväntade vändningar. Däremot bjuder den på kärlek till åldrandet och på två stora duktiga skådespelare. Bara att få se Björn Gustafson och Meg Westergren tillsammans så här i en timme är definitivt värt en lunchtimme – och behållningen är att gå därifrån ut i kalla vintern med lite ny värme inombords.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Björn Gustafson, Meg Westergren, Scenkonst, Soppteater, Teaterkritik

Från Tegnérlunden till Landet i fjärran – premiär för Mio, min Mio den 17 december

6 december, 2016 by Redaktionen

Mio, min Mio Av Astrid Lindgren Kulturhuset Stadsteatern Premiär 17 december 2016 
Stora scenen • Från 7 år
Mio, min Mio
Premiär 17 december 2016, Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern
Foto: Alexander Jansson

Miramis, Väverskan, Svärdsmidaren, Riddar Kato och alla andra i Mio, min mio är med när Astrid Lindgrens magiska äventyr blir familjeföreställning på Stora scenen på Stockholms stadsteater i regi av Sofia Jupither.

Ett pressmeddelande:
Premiär på 17 december i dramatisering av Kristina Lugn och med nyskriven musik av Joakim Unander. I rollerna Tove Edfeldt, Bahador Foladi, Eva Stenson, Gerhard Hoberstorfer, Odile Nunes, Shebly Niavarani, Christer Fant och Jörgen Thorsson med flera.

– Till konungen, Landet i fjärran. Den du så länge sökt är på väg. Han färdas genom dag och natt och han bär i sin hand tecknet, det gyllene äpplet.

När föräldralöse Bo Vilhelm Olsson får ett gyllene äpple av tant Lundin i fruktaffären blir hans värld aldrig mer sig lik. Plötsligt är han inte alls Bo som sitter ensam på en parkbänk i Tegnérlunden. Utan prins Mio som bor med sin Fader konungen i Landet i fjärran. Prins Mio, som rider på hästen Miramis över ängarna och leker tafatt med bäste vännen Jum-Jum. Men i sin svarta borg i Landet utanför gör sig riddar Kato redo för strid, den grymme riddar Kato med ett hjärta av sten och en klo av järn. Och den han ska kämpa mot är Mio – så som det varit bestämt i tusen och tusen år.

– Mio, min Mio är saga, äventyr och socialrealism på en och samma gång. Det är en berättelse som tar barnen på allvar. Med fantasins hjälp kan Bosse, det ensamma barnet på parkbänken, skapa en drömvärld till sig själv. Det är en berättelse som inte duckar för mörkret samtidigt inger den hopp och är ömsint utan att vara det minsta sentimental. Det är obönhörligt men inte grymt, säger Sofia Jupither.

Sofia Jupither har hyllats för sina uppsättningar av bland annat Lars Noréns och Jon Fosses verk och även vunnit både Svenska Dagbladets Thaliapris och Heddaprisen. På Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat regisserat 3.31.93. av Lars Norén, Vem är rädd för Virginia Woolf och Gengångare.

På Stockholms stadsteater har flera av Astrid Lindgrens mest älskade berättelser blivit uppskattade teateruppsättningar genom åren. Den allra första var Pippi Långstrump redan 1967 och nu senast Ronja Rövardotter. Lotta på Bråkmakargatan (2013), Bröderna Lejonhjärta (2009), Pippi Långstrump – världens starkaste (2007) och Allra käraste syster (2006) är andra exempel.

MIO, MIN MIO
AV ASTRID LINDGREN I DRAMATISERING AV KRISTINA LUGN
Premiär 17 december på Stora scenen
Från 7 år

Av Astrid Lindgren
Dramatisering Kristina Lugn
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Kompositör Joakim Unander

I rollerna
Bosse/Mio Tove Edfeldt
Benke/Jum-Jum Bahador Foladi
Tant Lundin/Farmor Eva Stenson
Konungen Gerhard Hoberstorfer
Väverskan Odile Nunes
Gubben Eno Shebly Niavarani
Svärdsmidaren Christer Fant
Riddar Kato Jörgen Thorsson
Nonno Julia Marko-Nord
Jiri Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Spejare Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring
Jiris bror/Spejare Olof Neppelberg, Oscar Jupither
Jiris syster 1/Spejare Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson
Jiris syster 2 Ella Hammarsten Liedberg, Lily Wahlsteen
Nonnos bror 1 Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell
Nonnos bror 2/Spejare Desmond Englund, Alex Moore Eklund
Millimani Inga Avemo Hådell, Lilly Ann Frelin

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Mio min Mio, Scenkonst, Teater

”Inte hela världen?” på Uppsala stadsteater – stark beskrivning av illusionen om kärnfamiljen

4 december, 2016 by Rosemari Södergren

intehelavarlden

Inte hela världen?
Av Jean-Luc Lagarce
Översättning: Anders Bodegård
Regi: Anja Suša
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & kostym: Ulla Kassius
Scenografi- och kostymassistent: Hedvig Ljungar
Ljus: Mats Öhlin
Maskör och perukmakare: Johanna Rönnbäck, Ella Carlefalk (praktikant från STDH)
Kompositör: Igor Gostuski
Koreografi: Damjan Kecojevic
Sverigepremiär på Uppsala stadsteater, Lilla Scenen 3 december 2016

”Inte hela världen?” av Jean-Luc Lagarce går inte att värja sig emot. Det är en stark uppgörelse med de falska kärnfamiljs-idealen. Louis återvänder hem för att hälsa på sin familj. Han har inte träffat sin familj på mer än tio år. Han har blivit sjuk och vet att han ska dö snart och tror eller hoppas att han ska kunna möta sina närmaste anförvanter. Han drömmer om det där falska som vi luras i hela tiden i samhället om att blodsband och familjeband ändå är de vi hör ihop med och är älskade av.

Louis får inte en chans att berätta om sin dödsdom. Alla i familjen är så uppfyllda av sitt eget och sina rädslor, ingen är redo för att lyssna på honom, alla tar de för givet att han anser sig vara förmer än dem. Louis har ju lyckats som författare medan de bara lever vanliga arbetarliv. Var och en är fast i sin livssmärta och ingen är öppen för att lyssna på vad Louis kan ha att säga. Ingen är ens öppen för tanken att Louis kan ha något han vill säga.

Foto: Micke Sandström
Foto: Micke Sandström
Det är oerhört skrämmande och en svart syn på familjers instängdhet. Louis familj är en normal familj, inte någon familj med missbruk och sociala problem utan just en sådan där familj som hyllas som livets mening. Jag får nästan ont i magen av hur träffsäkert föreställningen skildrar människans oändliga ensamhet och bluffen om familjekärleken. Samtidigt är det befriande att se att någon kunnat beskriva detta så träffande.

Att dramat sätts upp med premiär mitt i allt julstök i Sverige är pricksäkert. Julen som i västvärlden firas som den stora familjehögtiden är en stor illusion. Föreställningen tar inte upp julen och där finns inget jul-likt, det är jag som drar den parallellen. Julen är, som den firas i västvärlden, en stor ångestfylld tid för alla som förlorat nära och kära – för just under jul ska vi träffa våra anförvanter och förväntas känna familjens kärlek. Men finns den? Finns den verkligen när så många lämnas ensamma och utanför? När familjer sluter sig samman och inte släpper in någon som inte tillhör kretsen, hur kärleksfull är den då om den bara räcker till för sig själva? Familjen i ”Inte hela världen?” är mer sammanlänkade av vana och feghet, för att de inte vågar gå utanför kretsen, än av någon särskilt kärlek, ingen lyssnar egentligen på någon annan. Det är starkt beskrivet och framfört i Anja Sušas regi.

Egentligen firas jul för att Jesus föddes – och hans födelse är väl långt ifrån den traditionella julens kärnfamilj. Hans pappa Josef var inte hans biologiska pappa, Jesus föddes i ett stall för att hans mamma och pappa måste bege sig till Betlehem för att skattskrivas, eftersom de hade sina rötter där. Då kan man förutsätta att de hade släkt där. Släkt som inte välkomnade dem. De fick bo i ett stall och herdar, som väl måste ses som en slags underklass, var de första som välkomnade det lilla barnet. Sedan kom främmande män från andra länder, med annan kultur och religion och firade den lilla – och sedan måste föräldrarna fly till främmande land med den lille. Det är rätt långt från den hyllade kärnfamilj som julen tillägnas i Sverige idag. Även om Jean-Luc Lagarce inte på något sätt hänvisar till det falska julfirandet tycker jag hans starka, svarta drama kan appliceras på julen i allra högsta grad.

Föreställningen spelas på ett sätt som knappt går att beskriva – kroppsspråk och tal är långt ifrån det naturalistiska, det är som en slags dansliknande mim – det måste bara ses. Det fysiska sättet som den framförs på gör att föreställningen talar till mig som publik med flera kanaler, med känslor, med språk, med kroppsspråk, med mim, med ljud. Uppsala stadsteater beskriver det så här:
Ur Louis perspektiv får vi ta del av en annorlunda återträff. Föreställningen testar teaterns gränser med ett poetiskt ordflöde, och liknar inget annat som tidigare spelats på Lilla scenen.

Jean-Luc Lagarce är idag en av de mest spelade moderna pjäsförfattarna i Frankrike och numera allmänt erkänd som en av det senare 1900-talets mest betydande franska dramatiker. Förmodligen finns det en hel del självupplevt i dramat. Han dog själv innan pjäsen sattes upp. Efter hans död 1995 har intresset för hans dramatik bökat och hans pjäser sätts upp, debatteras och översätts i allt vidare cirklar. Under sin livstid var Lagarce främst känd som regissör och hans uppsättningar av verk av Molière, Ionescu och Marivaux fick stora framgångar. Endast ett fåtal av hans egna pjäser sattes upp då han levde – Inte hela världen? spelades för första gången 1999, alltså fyra år efter Lagarces död.

Den fransk-kanadensiske regissören Xavier Dolan har gjort en film av dramat. Filmen ”It’s only the end of the world” hade premiär i maj 2016 på filmfestivalen i Cannes och vann Grand prix.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Rannsakningen på Orionteatern: stark föreställning om det hemska (Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting)

17 november, 2016 by Lotta Altner

rannsakningen

Rannsakningen
Regi och bearbetning Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Dramaturg Irena Kraus
Kompositör Philippe Boix-Vives
Kostym Kajsa Larsson
Ljusdesign Raimo Nyman
Videokonstnär Emil Klang
Mask Thea Kristensen Holmberg
Orionteatern
Premiär 8 november 2016
Föreställning som recenseras: 16 november 2016

Vi kliver in genom en mörk trädörr och några skådespelare i kläder med liknande färgskalor och hållning möter oss. Jag känner lukten av fuktigt trä. Vid sidorna ser jag något som associeras till tågvalar. En obehaglig känsla kryper en inpå skinnet och man får en inbillad farhåga om hur det eventuellt kunde ha känts att kliva in genom dörrarna till de ökända utrotningslägret Auschwitz.

Väl inne vid scenen befinner vi oss i ett förhörsrum, en domstol där vi får bevittna den rättegång som efter 1945 ägde rum för de som hade arbetat i lägret.

Man slås av vidrigheterna som vittnena berättar om, den genomtänkta tortyren, och den psykiska pressen som fångarna genomled. Dessutom fasar man inför gaskamrarnas effektivitet med zyklon B (nervgas) för att mörda människor. Svarta muren var ett ökänt begrepp där människor avrättades med jämna mellanrum och från flertalet baracker kunde därmed medfångar förfäras och tänka tanken att det när som helst skulle kunna drabba dem.

rannsakningen2Det som är mest slående och fasansfullt är gärningsmännen (och kvinnor) som vid förhören blånekar till sin inblandning i avrättningar. Man hävdar att man bara skickats på en arbetsinsats, följt order, inte var behörig till det eller ”…vad skulle jag göra, gjorde ju bara mitt jobb”. Andra gömde sig bakom att ryktena de hört om gaskamrarna var så vidriga att de inte kunde ta det till sig och skylde på att man aldrig var direkt aktiv. ”Min katolska tro tillät mig aldrig att mörda”, men den tillät dig således att stå och titta på?

Jag slås också av tanken av hur så många människor kunde bli mördade av så få. De hände sällan att de gjorde något motvärn och då frågar man sig hur är det möjligt. Men jag insåg ganska snabbt av föreställningens berättelser att en människas handlingskraft lätt kan tyna bort av skräck, fasa, svält och psykisk terror. De flesta överlevde 3-4 månader, om de inte såg till att skaffa sig en priviligierade position i lägret och därmed kunde räkna med beskydd eller extra mat.

När man hör fångvaktarna (oavsett befattning eller ansvar) känns de som att de antingen är väldigt bra på att ljuga eller så tror de själva på sina lögner. Ingen av fallen vi fick se under kvällen gav något exempel på någon som hade stake nog att vilja ta ansvar för sina handlingar. Jag vet inte om det är mänskligt eller enbart beklagligt. Ingen frid till dem således.

Det som var mest fascinerande i kvällens föreställning, var att skådespelarna byte rollkaraktärer med varandra hela tiden. Det var enbart åklagaren och försvararen som var densamma. Det gav oss känslan av att vi alla skulle kunna bli förövare eller offer. Kanske är inte avståndet fullt så långt som vi skulle vilja tänka? Med små små steg i en felaktig riktning tror jag att vi alla skulle kunna brista och mörda någon i en situation där nöden krävde det. Massmord på fånglägers nivå är ju dock något mer än det och kräver en ideologisk överlägsen tro på sin egen gudomlighet eller en psykopatisk natur. Men rollbytena gav ondskan skilda ansikten, som var nyttigt för sin egen rannsakan (det vill säga ingen av oss är utan skuld).

Föreställningen var lite i längsta laget och jag kunde se på de gymnasister som var där att de knappt kunde hålla ögonen öppna. Berättelserna som berättades kanske hade kunnat slås ihop eller bearbetas på ett annars sätt. Samtidigt kanske det fanns ett utmattande syfte med att gång på gång behöva höra dem neka till vidrigheter.

Kvällens ljussättning var obehaglig, men nödvändig för att skapa återblickar som hjälpte förhören framåt. Den gav mig också insikt i hur fångarna kunde separera sig själva från andra, sin kropp och sina känslor, för att överleva där och då. Vilken typ av liv de aldrig därefter kunde få, kan man enbart gissa sig till. En ständigt återkommande mardröm som aldrig ville släppa deras skäl. Frågan är om det är mänskligt att leva med.

Skådespelarnas marscherande och rörelser i takt i liknande riktningar påvisade också, vilket hemskt följedjur vi människor är. Istället för att stanna upp och göra upp med oss själva och våra egna uppfattningar, är det därmed lättare att följa andra och sedan inte behöva stå till svars. Ibland skulle jag hellre velat bli en hund.

Det allra värsta är tyvärr inte att det här har hänt en gång för länge sedan. Det är dock mer illa än så. Det värsta är att mänskligheten inte verkar ha fattat någonting, eftersom det fortfarande händer massmord på den nivån. Därför får inte förintelsens läger glömmas bort och vi får aldrig någonsin låta våra röster tystna kring det. Enbart genom att visa civilkurage kan vi mota bort ondska.

rannsakningen3

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern, RAnnsakningen, Scenkonst, Teaterkritik

Dramalabbet bjuder in till festival för ny dramatik 3-11 december

15 november, 2016 by Redaktionen

Dramalabbet bjuder in till festival för ny dramatik 3-11 december med urpremiör för föreställningen ”Lillami$$rudeyardkipplingS01E01.mp4”.

Ett pressmail berättar:
Dramalabbet bjuder in till Festival för ny dramatik – en hyllning till samtidskommenterande texter, nya dramatiker, och experimentella former för gestaltning. Det blir urpremiär för Dramalabbets höstproduktion Lillami$$rudeyardkipplingS01E01.mp4, av och med Stina Kajaso. I Dialogakuten skrivs och skapas sju korta verk i blixtfart utifrån ett högaktuellt tema. Festival för ny dramatik pågår mellan 3-11 december.

Festival för ny dramatik är en del av Dramalabbets profilarbete, att lyfta nya sätt att skriva dramatik och skapa scenkonst. I programpunkten Dialogakuten får t.ex. sju dramatiker sju dagar på sig att skriva dialoger på ett givet tema taget från nyhetsflödet just nu. Texterna lämnas över till regissörer och skådespelare som tolkar texterna omedelbart före premiär.

Dramalabbets höstproduktion är teaterperformancet Lillami$$rudeyardkipplingS01E01.mp4 av och med Stina Kajaso. Föreställningen är ett försök att iscensätta Djungelboken som supervisuell feministisk fars, där en slags Mowgli söker sig ut i det vilda för att överleva i den neonfärgade DIY-djungelns lag. Stina Kajasos arbetsmetod utgår från lek, slump och olyckshändelse, och föreställningen arbetas fram genom improvisation utifrån textresearch, DIY-estetik och populärkulturella referenser.

– Att improvisera och pröva saker tills tröttheten sätter självcensuren ur spel, är ett sätt att nå en slags transcendens där scener och idéer uppstår. Det dråpliga, kitschiga, banala, äckliga och privata är viktigt. Jag har utgått från Kiplings Djungelboken, det är ganska likt Djungelboken, med Mowgly? Muffgli? Miggli? Mycket ledsna djur och slakt också, säger Stina Kajaso.

Stina Kajaso är regissör, skådespelare och dramatiker. Utbildad vid Akademi for Scenekunst i Fredrikstad, Norge och på Teaterhögskolan i Malmö. Stina Kajaso har producerat soloföreställningarna KNIF, DAS BOOT och GRIZZLY MAN 2, samt medverkat som skådespelare i en rad produktioner bl.a. Kaspar Hauser på Ung scen Öst. Stina Kajaso utgjorde ena halvan av performanceteatergruppen Sons of Liberty som producerade en rad hyllade föreställningar i Norge mellan 2003-2010.

Lillami$$rudeyardkipplingS01E01.mp4
Spelas: 3/12 kl 18.00, 4/12 kl 15.00, 10/12 kl 18.00, 11/12 kl 15.00 samt fortsatta föreställningar i januari 2017
Längd: 1 timme

Av och med Stina Kajaso.
Ljud: Eyal Shachar
Kostym/Scenografi i samarbete med Tove Berglund
Ögon och goda råd: Cathrine Bjørndalen, Ebba Petrén, Max Bolotin, Rebecca Tiger, Eyal Shachar

Dialogakuten
Spelas: 3/12 kl 19.30, 4/12 kl 17.30
Tema och medverkande TBA

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dramalabbet, Scenkonst, teaterfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in