Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Det blåser på månen på Dramaten: Det är inte alltid lätt att veta vad som är gott

by

Det blåser på månen
Av Eric Linklater
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljud-/videodesign Eric Holmberg
Kompositör Matti Bye
Dramaturg Magnus Florin
Premiär på Elverket (Dramaten) den 21 januari 2017

Det ligger alltid en spänning i att från en bok, skapa ett manus som kan ge dess gestaltningar rättvisa. Samtidigt kommer det alltid att finnas människor som bedömer det ena mot det andra. Bilder kan aldrig ge de skrivna orden samma upplevelser som det var att läsa en bok för första gången. Hur stor frihet kan man våga ta sig där emellan när man återger en klassiker? I dagens föreställning är det dessutom så att boken är skriven i en annan tid (1944) och en del översättning från då till nu är nödvändiga. Det är betydligt mer komplicerat än det faktum att det är en anglikansk klassiker på hög nivå. Eric Linklater genomgick två världskrig och därmed såg både ondska och godhet på lika nära håll. Möjligen är våra frågeställningar på en annan skräckslagen nivå. För varför tillåter mänskligheten liknande ondska på samma sätt igen? Varför lär vi oss ingenting av historien?

Det första man slås av när salongens lampor har släkts och ljuset riktas på scenen, är hur genomtänkt och lustfylld scenografi och kostym är. Att redan från första stund få se systrarna Dina (Sanna Sundqvist) och Dorinda (Emma Broomé) ur ett tvådimentionellt- och rakt uppifrån perspektiv gör att man förstår att barnslighet och fantasi kommer att ge glädje under föreställningen. Därefter känner man stor respekt åt den kreativitet och lekfullhet som ljud- och ljus design ger åt föreställningen. Jag förnimmer en stor tecknad bok eller seriemagasin med kraftiga penseldrag och vågade färger.

Barnen Dina och Dorinda är så där kavata, fräcka, roliga, viljestarka och framåt som 1940-talets busiga flickor skulle vara. En tjejighet som jag saknar mycket i vår egen tid, där de flesta flickor ska vara kvinnor, förföriska och sexiga innan de fyllt 10 år. Det är en Pippi-Långstrump-känsla (1945) utöver de vanliga och ’girlpower’ rakt igenom. Man upplever trygghet från första stund och barnen i publiken vet, utan att veta, att flickorna kommer att klara av vartenda äventyr som de tar sig för. Skådespelarna i dessa två roller har ett beundransvärt trovärdigt kroppsspråk och lyssnar hela tiden in barnens kommentarer och synpunkter. När de glatt konstaterar att de ”måste lära…att vara stygga på rätt sätt” blir man glad och vi skrattar alla åt möjligheterna.

Deras nervösa mamma (Maia Hansson Bergqvist) har jag dock svårt för. Men det är inte för att skådespelaren gör ett mindre bra jobb, utan för jag har svårt för den typen av kvinnlighet (alltid på gränsen till nervsammanbrott och väldigt fixerad vid utseende) och snarare hade jag hoppats på att döttrarna fått sina personligheter från sin mamma. Genom hela föreställningen måste ju tjejerna låta bli att ”ställa till med tråkigheter”, ”oroa sin moder” och mamman väljer gång på gång att avbryta och säga ”jag vill inte prata om det”, när svåra beslut måste tas. Karaktären lockar fram skratt hos många, medan jag själv inte ens tycker den är rolig. När barnen älskar hennes mat och väljer att äta väldigt mycket och bli stora som ballonger, väljer modern ganska självklart att konstatera, ”jag vet inte om jag kan älska två ballonger” och därefter överger hon dem. Ett fenomen som tyvärr ligger allt för nära dagens krav på kroppsideal hos föräldrar.

Man kan inget annat än beundra den intellektuella fadern som vill rädda världen och försöker förklara för sina barn varför ondska finns, ”det blåser på månen”. För nog är det lika svårbegripligt för oss alla varför det elaka i oss och runt omkring kommer tillbaka, men också försvinner ibland utan att man riktigt förstår varför. Vad beror det på? När ska vi ta åt oss av det och när ska vi göra något åt det? Pappan väljer i alla fall att åka till ett land långt borta för att göra en insats mot en diktator. Självklart leder det till att han råkar illa ut och hans fantastiska döttrar gör en insats som hjälten i oss all gärna hade velat göra, om vi bara hade vågat.

Sidospåret kring djuren på zoo tog sin tid att landa i ett förståeligt perspektiv. Några av djuren hjälpte handlingen framåt efter en stund, men det är möjligt att inte alla djuren hade behövt vara med eftersom deras personligheter inte fick växa till sig och få ett meningsfyllt syfte. Budskapet kring ” du kan lita på mig för jag är inte en människa” är spikrakt och mer sant än man vill ta till sig. Vänskapen mellan djur och människa ger också en fin inblick och ett konstaterande d.v.s. att om vi ger varandra frihet så kommer vi att vilja komma tillbaka till varandra. Vi är båda levande varelser som kan få ut något av varandra. Men man blev lite förvirrad i djurparksvaktens rundturen bland djuren och jag kan inget annat än hålla med pojken snett framför mig i publiken som frågade sin pappa, ”vad hände med gorilla nu då?”. Man hinner knappt säga hej innan det är hejdå till vissa karaktärer.

Första akten har ett bra tempo oavsett om du kan historierna från förr eller inte, så kan du följa någon typ av röd tråd. I andra akten förlorar handlingen tempo och fler sidospår spretar vilt och detaljer trycks in och man får en känsla av att man antingen behövt få mer kött på benen, eller också kunde man tagit bort den informationen. Rollkaraktären Gido (Christoffer Svensson) är ett exempel på det. Han får aldrig en chans. Man skrapar lite på ytan av dennes syfte och sedan lägger man in en högre växel för att han behöver dra handlingen framåt och sedan försvinner karaktären lika fort och slutar i ett platt fall. Vi får inte ens se honom dansa trots att vi fått information om att han är duktig på det. Det kändes tråkigt och någonstans tror jag att den karaktären hade kunnat få mer utrymme och varit bärare för fler kunskaper och glädjeämnen.

Föreställningen ger en mersmak att läsa fler av författarens böcker. Jag tycker mig kunna ana att den upplevelsen mycket väl skulle kunna ge förlängning av livsdefinitionen från döttrarna, d.v.s att livet/böckerna ger något som kan bli ”fint, spännande och intressant” om du väljer att inte vara helt snäll alla gånger.

I rollerna
Sanna Sundqvist, Emma Broomé, David Book, Maia Hansson Bergqvist, Thérèse Brunnander, Peter Engman, Magnus Ehrner, Mia Benson, Christoffer Svensson och Charlotta Jonsson.

Iwona – Burgunderprisessa – en clownfest om fascism

by

Foto: Henrik Dahl

Iwona
Av Witold Gombrowicz (1938)
Översättning Anders Bodegård
Regi Henrik Dahl
Scenografi Anton Thorsson*
Mask Jessica Hedin*
Ljus IVan Wahren*
Dramaturg Elsa Berggren*
Regiassistent: Hedda Sonnegård
Premiär på Teater Tribunalen som gästspel (Dotterbolaget) den 20 januari 2017

I uppsättningen är Iwona den bleka, tråkiga, okvinnliga och osminkade gestalten. Hon blir inte insläppt i gemenskapen för att hon vägrar leva upp till de andra clownernas inre- och yttre spel. De gör sig till för varandra och hon väljer att mestadels tiga eller att ignorera dem. Eftersom de andra clownerna inte kan förstå sig på henne och hon inte följer monarkens strukturer, kan man driva med – och skymfa henne. Den som inte står på sig och saknar en röst, kan man därmed göra illa och hen saknar säkert riktiga känslor. Med sin fascistiska pennalism anser de att det är försvarbart att ge sig på en färglös/menlös människa. Man försvarar sig med att mobbning är något man gör för ”att något ska hända”. Satiriskt lägger man också fram samhällets grundsyn på kvinnligheten d.v.s. det är provocerande och osexigt med kvinnor som inte gör sig till. Prinsen blir uppretad av hennes varande att han tvingar sig på henne och ”tvångs förlovar” sig med henne, bara för att han kan. ”Varför ska jag bara falla för en snygging?”och ”det finns inget mer skräckinjagande än skavanker?”.

Jag är både förbryllad, fascinerad och förfärad över huvudrollsinnehavarnas masker (kung, drottning och prins) som är direkt påbyggda/uppbyggda på visa kroppsdelar av deras ansikten. De påminner om förvuxna pysslingar med inslag av Skolios och/eller Albrights syndrom. Självklart är det effektfullt och obehagligt, och ger karaktärerna ett stereotypt utseende. Jag hade dock hoppats på att denna absurda teaterform kunde ha bjudit på chockverkan genom kroppsspråk, mimik och agerande, än mestadels genom sina masker. Karaktärsrollerna är genom sina handlingar horribla men förstärks mer av sina utseenden än med något annat.

Maskerna verkar dessutom för hämmande på speltekniken och kroppsspråken är inte fullt så agerande som man skulle kunna hoppas på. Man gömmer sig bokstavligen ibland bakom en mask. Problemet med maskerna är också att de äter ljud och vid flera tillfällen kan jag inte höra vad skådespelarna säger. Likadant är det när några av aktörerna försöker prata en dialekt som ska ge ett mervärde åt karaktären. I denna lyteskomik och förlöjligande gick inte meningarna fram. I övrigt hade rollkaraktärerna fasta rollbeskrivningar i likhet med den italienska komedin, commedia dell’arte. Genom dessa indelningar kunde man klart urskilja den dumme, fule, korkade och de rädda mfl.

De flesta som har haft med en clown att göra, vet att om man sitter nära dem, så är sannolikheten att du blir involverad i handlingen ganska stor. Därmed bör man inte sitta långt fram som publik om man inte vill ha den närkontakten. Däremot brukar det finnas en generell grundregler för oss clowner. Man brukar ”värma upp” publiken och känna av hur långt man törs gå, innan man verkligen närmar sig i ett utfall. Man kan inte heller gå över en gräns och sedan fråga publiken i efterhand om det var okej. Hur tar man bort en överträdelse som redan är gjord? Kvällens föreställning hade inga barn, men även en del vuxna såg vettskrämt obekväma ut, när de utan ”förspel” blev uppvaktade av en clown. Kanske är det så att den senaste tidens dåliga publicitet av clownen på stan gör oss mer avvaktande, eller så är det så att man från sceniskt håll vid några tillfällen faktiskt ville gå över gränsen?

Att kvällens musik hade några självklara toner från den amerikanska nationalsången, som gång på gång spelades i förtryckta stunder, gav naturligtvis en satirisk underton med tanke på dagens presidentiella installation. En obehaglig påminnelse om framtida spektakel i verkligheten som är betydlig mer skrämmande än någon clown under kvällen.

Manuset och översättningen hade starka toner och beskrivningar över hur lätt det är att förklara sina hemska handlingar. Hur vi kan skylla och beskylla varandra för saker, som egentligen inte är acceptabelt oavsett bakgrund. Att vilja döda någon bara för att denne inte är tillräckligt imponerad av dig, får dig att känna dig speciell eller att den andres utseende inte tilltalar dig, känns under kvällen allt för möjlig. Jag uppskattade mycket att man lyckades lägga fram beskrivningarna och betoningar på sådana sätt att man kunde uppleva det som att vi alla ligger i riskzonen till att kunna bli både förövare och offer.

I rollerna
Karin Bergstrand, Isabelle Boström*, Matilda Dahl*, Jonna Ljunggren*, Li Molnar Kronlid*, Jakob Olausson*, Hanna Ollikainen*, Camilla Persson, Adam Stålhammar*, Alica Tserkovnaja*, Claes Åström
* Studerande vid StDH/Stockholms konstnärliga högskola

Existentiell djupdykning på Dramaten med modevärlden som kuliss i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar

by

Ingela Olsson Foto: Knotan

Den 9 februari är det premiär för Petra von Kants bittra tårar med Ingela Olsson i huvudrollen som den högpresterande modedesignern som plötsligt drabbas av kärleken. Regisserar gör Sunil Munshi som tidigare på Dramaten svarat för succéföreställningarna Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö med Melinda Kinnaman och Hallå! med Magnus Uggla.

Ett pressmeddelande berättar:
Petra von Kant är modeskapare och dominant härskare i en elitistisk och högpresterande värld där yta är allt. Hennes ateljé osar av champagne, kokain och tillfälliga romanser. Hon lever hårt, snabbt och effektivt. Man och dotter har skrämts iväg sedan länge. Kvar att utsättas för hennes vassa tunga är bara en hunsad assistent. Petra är okrossbar. Men inuti henne finns något som rasar, ett behov av högre mening och när den betydligt yngre Karin plötsligt dyker upp slår kärleken till som ett virus. Petra blir som besatt, förryckt – och en kamp på liv och död börjar.

– För mig är det här en pjäs om tomheten som uppstår när alla jagar personlig lycka, och lever i avsaknad av kollektiva mål och andlighet, säger Sunil Munshi.

Petra von Kants bittra tårar är av många ansedd som Fassbinders starkaste film och teaterstycke. En existentiell djupdykning om hur omöjligt det är att leva utan tro i ett samhälle byggt på biblisk moral, där höga ideal krockar med en cynisk verklighet.

Med inspiration från modevärlden blir föreställningen en exklusiv dödsföraktande catwalk med stort fokus på gud, sex, våld – och kläder.

Medverkande:
Ingela Olsson, Joaquin NaBi Olsson, Angela Kovács, Electra Hallman, Lil Terselius, Louise Peterhoff
Regi: Sunil Munshi
Scenografi: Sunil Munshi och Linus Fellbom
Ljus: Linus Fellbom
Kostym: Camilla Thulin
Peruk och mask: Sofia Ranow Boix-Vives och Nathalie Pujol
Översättning: Lars Bjurman

Figaros bröllop på Dramaten – hejdlös rolig och varmhjärtad föreställning

by

Figaros bröllop
Av P.A.C. deBeaumarchais pjäs
Regi Tobias Theorell
Scenografi Herbert Barz Murauer
Ljus Torben Lendorph
Kostym Maria Gyllenhoff
Koreograf Anna Ståhl
Musik Janne Tavares och W. A. Mozart
Sångtexter Janne Tavares
Peruk och mask Lena Strandmark och Anne-Charlotte Reinhold
Översättning Göran O Eriksson
Premiär: 12 januari 2017, Stora scenen, Dramaten

Figaros bröllop som opera av Mozart är nog betydligt oftare framförd på scen är originalet, pjäsen från 1778 av Beaumarchais. Pjäsen Figaros bröllopblev en stor succé efter urpremiären 1784 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. Pjäsen skrevs 1778 av P.A.C. de Beaumarchais som vid sidan av författarskapet också var urmakare, diplomat, vapenhandlare, spion och domare, bland annat. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.

I regi av Tobias Theorell är Figaros bröllop mer av en kabaré. Nyskriven discomusik blandas med Mozart. I ett pressmeddelande beskrivs den så här:
Den galna dagen är mer galen än någonsin! En musikalisk och lekfull uppsättning i kabarékostym som blandar disco och Mozart, erotik och politik, allvar och fars.
Jo, visst kan jag skriva under på det – och visst har den i någon mån politik och allvar i sig i Tobias Theorells regi – även om den är långt ifrån så samhällsomstörtande och politisk som då den kom till under 1700-talet. Jag tror att de flesta ser den som mer för dessa underhållning, för att det är en skruvad fars som framför skickligt av skådespelare, med massor bra musik, underbar scenografi och roliga sprakande dräkter. Musiken ger föreställningen ett stort extra plus med nyskriven disco, pop och punk av Janne Tavares som blandas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen.

Scenografin är mästerliv. Första akten spelas på en scen där en madrass ligger längst fram och över scenen är en stor matta framrullad som får mig att tänka på en gigantisk madrass, en bild på vad greven tänker sig.

Handlingen, intrigen, är rörig:
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som lider av åldersnoja och sviktande framgångar hos det motsatta könet och därför försöker använda alla möjliga maktmedel för att få till det med Susanna. Något som Figaro, Susanna och grevens hustru tänker förhindra. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte bröllopsbestyren enklare … Innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.

Andreas Rothlin Svensson som greven och elgitarrist och elbasist är helt underbar. Han äger scenen och är som gjuten i sin roll. Andreas T Olsson har rollen som publikens guide som kommunicerar direkt med publiken – och det fungerar också mycket bra. Han får med sig publiken på ett naturligt sätt. Överlag är hela ensemblen klockrena i sina roller.

I stort sett är föreställningen en fars, rolig och underhållande, även om den inte säger så mycket om hur det är att leva eller något om samhällets problem. Jag går inte därifrån fylld av tankar om vad livet och existensen är och jag går inte därifrån fylld av energi att förändra samhället, men jag går därifrån lätt om stegen av att ha skrattat och helt enkelt fått avnjuta en hejdlöst komisk och varmhjärtad föreställning, proffsigt framförd in i minst detalj.

I rollerna
Greve Almaviva – Andreas Rothlin Svensson
Grevinnan Almaviva – Tova Magnusson
Figaro – Eric Stern
Susanna – Bahar Pars
Marcellina – Tanja Lorentzon
Antonio/Bartolo – Pontus Gustafsson
Cherubino/Brid’Oison – Rakel Benér Gajdusek
Bazile/Fanchette/Rättstjänare med flera – Andreas T Olsson
Musiker – Janne Tavares och Göran Martling

Becoming Somebody av Kuba Rose – ett måste för fotoälskare och teaterälskare

by

Becoming Somebody
Av Kuba Rose
Förord Leif Zeern
Utg.datum: 2016-11-30
Förlag: 2066 Publishing
ISBN: 9789163917905

Becoming Somebody är en fotobok av Kuba Rose – och den är mycket mer än så: det är en resa in i scenkonsten, in i teaterns värld. Kuba Rose har under fem års tid följt tolv av de skickliga yngre svenska skådespelarna, för att undersöka vad som händer när de går in i sina roller.

På förlagets hemsida berättas om boken:
I förtroende har han fått följa med dem i deras arbete; in i logerna och sminkrummen, när de övat rösten och stretchat eller druckit kaffe, när de varit glada och förtvivlade. Syftet har varit att dokumentera hur de genomgår den förvandling som krävs inför varje föreställning. ”Alla människor växlar väl mellan olika roller med mer eller mindre framgång men skådespelare är ju vårt samhälles experter på detta. Hur gör de? När blir det bra? Vad är det som gör en människa trovärdig? Detta är vad jag har forskat i”, säger Kuba.

Gemensamt för de avbildade skådespelarna är att deras karriärer är någorlunda nystartade och detta var viktigt för Kuba. ”Jag ville jobba med personer som inte var helt färdiga med hur de jobbar och där jag kunde följa dem i processen, in under ytan och förbi eventuella fåfängor och manér. Det tog mig några år och ett par tusen bilder men nu har jag 91 bilder som blir en sammanhållen berättelse om det jag ville studera”, säger han.

Boken är ett mästerverk. Kuba Rose tar oss många steg förbi det förväntade och han behärskar till fulländning konsten att med sin kamera hitta oväntade fotovinklar som berättar mer, han behärskar konsten att använda ljus och han använder skärpa och oskärpa i bilderna på ett sätt som gör att bilderna talar till mig på flera sätt. Det är suggestivt, det är levande och det är något som är på väg, något som håller på att ske men inte har skett: precis det scenkonst och teater är och gör.

Skådespelarna som Kuba Rose har samarbetat med är Emil Almén, Robert Fux, Sverrir Gudnason, Emelie Jonsson, Josefin Ljungman, Emma Mehonic, Liv Mjönes, Shima Niavarani, Jennie Silfverhjelm, Eric Stern, Jörgen Thorsson och Nina Zanjani.

Förordet som mer är en essä och är skriven av den store teaterkritikern Leif Zern, är ett mästerverk i sig, dessutom. Zern skriver: I Kuba Roses fotografier får jag syn på en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allt blir. Detaljer i stället för färdiga porträtt, pauser och övergångszoner där man förväntar sig ett resultat. Där varje gest och varje sidoblick bär på löftet om en fortsättning.

Leif Zerns förords-essä har precis som fotona flera djup och det Zern skriver om är minst lika mycket scenkonsten i sig som fotoboken. Jag läser förordet flera gånger och hittar många uttryck som får mig att själv fundera vidare kring vad teater är och vad det är för roller en skådespelare går in i och vad det är för roller vi går in i under våra egna liv, vad är likheten och vad skillnaden. Leif Zern skriver också om hur han saknar den gamla tidens stjärnporträtt som kunde säga så mycket mer än den mängd foton på skådespelare som kablas ut i dagens värld i samband med filmpremiärer. Det är intressant: mängden kan inte alltid ersätta kvaliteten.

En bild säger mer än tusen ord – är ett gammalt uttryck och i Kuba Roses fotobok besannas detta i högsta grad. Fotona var för sig och tillsammans i sin helhet är en stark och stor berättelse och djupdykning i scenkonstens och skådespeleriets vara.