Iwona
Av Witold Gombrowicz (1938)
Översättning Anders Bodegård
Regi Henrik Dahl
Scenografi Anton Thorsson*
Mask Jessica Hedin*
Ljus IVan Wahren*
Dramaturg Elsa Berggren*
Regiassistent: Hedda Sonnegård
Premiär på Teater Tribunalen som gästspel (Dotterbolaget) den 20 januari 2017
I uppsättningen är Iwona den bleka, tråkiga, okvinnliga och osminkade gestalten. Hon blir inte insläppt i gemenskapen för att hon vägrar leva upp till de andra clownernas inre- och yttre spel. De gör sig till för varandra och hon väljer att mestadels tiga eller att ignorera dem. Eftersom de andra clownerna inte kan förstå sig på henne och hon inte följer monarkens strukturer, kan man driva med – och skymfa henne. Den som inte står på sig och saknar en röst, kan man därmed göra illa och hen saknar säkert riktiga känslor. Med sin fascistiska pennalism anser de att det är försvarbart att ge sig på en färglös/menlös människa. Man försvarar sig med att mobbning är något man gör för ”att något ska hända”. Satiriskt lägger man också fram samhällets grundsyn på kvinnligheten d.v.s. det är provocerande och osexigt med kvinnor som inte gör sig till. Prinsen blir uppretad av hennes varande att han tvingar sig på henne och ”tvångs förlovar” sig med henne, bara för att han kan. ”Varför ska jag bara falla för en snygging?”och ”det finns inget mer skräckinjagande än skavanker?”.
Jag är både förbryllad, fascinerad och förfärad över huvudrollsinnehavarnas masker (kung, drottning och prins) som är direkt påbyggda/uppbyggda på visa kroppsdelar av deras ansikten. De påminner om förvuxna pysslingar med inslag av Skolios och/eller Albrights syndrom. Självklart är det effektfullt och obehagligt, och ger karaktärerna ett stereotypt utseende. Jag hade dock hoppats på att denna absurda teaterform kunde ha bjudit på chockverkan genom kroppsspråk, mimik och agerande, än mestadels genom sina masker. Karaktärsrollerna är genom sina handlingar horribla men förstärks mer av sina utseenden än med något annat.
Maskerna verkar dessutom för hämmande på speltekniken och kroppsspråken är inte fullt så agerande som man skulle kunna hoppas på. Man gömmer sig bokstavligen ibland bakom en mask. Problemet med maskerna är också att de äter ljud och vid flera tillfällen kan jag inte höra vad skådespelarna säger. Likadant är det när några av aktörerna försöker prata en dialekt som ska ge ett mervärde åt karaktären. I denna lyteskomik och förlöjligande gick inte meningarna fram. I övrigt hade rollkaraktärerna fasta rollbeskrivningar i likhet med den italienska komedin, commedia dell’arte. Genom dessa indelningar kunde man klart urskilja den dumme, fule, korkade och de rädda mfl.
De flesta som har haft med en clown att göra, vet att om man sitter nära dem, så är sannolikheten att du blir involverad i handlingen ganska stor. Därmed bör man inte sitta långt fram som publik om man inte vill ha den närkontakten. Däremot brukar det finnas en generell grundregler för oss clowner. Man brukar ”värma upp” publiken och känna av hur långt man törs gå, innan man verkligen närmar sig i ett utfall. Man kan inte heller gå över en gräns och sedan fråga publiken i efterhand om det var okej. Hur tar man bort en överträdelse som redan är gjord? Kvällens föreställning hade inga barn, men även en del vuxna såg vettskrämt obekväma ut, när de utan ”förspel” blev uppvaktade av en clown. Kanske är det så att den senaste tidens dåliga publicitet av clownen på stan gör oss mer avvaktande, eller så är det så att man från sceniskt håll vid några tillfällen faktiskt ville gå över gränsen?
Att kvällens musik hade några självklara toner från den amerikanska nationalsången, som gång på gång spelades i förtryckta stunder, gav naturligtvis en satirisk underton med tanke på dagens presidentiella installation. En obehaglig påminnelse om framtida spektakel i verkligheten som är betydlig mer skrämmande än någon clown under kvällen.
Manuset och översättningen hade starka toner och beskrivningar över hur lätt det är att förklara sina hemska handlingar. Hur vi kan skylla och beskylla varandra för saker, som egentligen inte är acceptabelt oavsett bakgrund. Att vilja döda någon bara för att denne inte är tillräckligt imponerad av dig, får dig att känna dig speciell eller att den andres utseende inte tilltalar dig, känns under kvällen allt för möjlig. Jag uppskattade mycket att man lyckades lägga fram beskrivningarna och betoningar på sådana sätt att man kunde uppleva det som att vi alla ligger i riskzonen till att kunna bli både förövare och offer.
I rollerna
Karin Bergstrand, Isabelle Boström*, Matilda Dahl*, Jonna Ljunggren*, Li Molnar Kronlid*, Jakob Olausson*, Hanna Ollikainen*, Camilla Persson, Adam Stålhammar*, Alica Tserkovnaja*, Claes Åström
* Studerande vid StDH/Stockholms konstnärliga högskola