Teaterkritik

Sprickor i ljuset – ett stycke tät dramatik

30 april, 2017 by Birgitta Komaki

Sprickor i ljuset
Manus Nasim Barghashi
Regi och scenografi Javad Atefeh
Producent Soroush Elmi
Ljus och ljud Persis teatergrupp
Premiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 27 april 2017

En pjäs av Nasim Barghashi och regisserad av Javad Atefeh. Den spelas på svenska och persiska av skådespelare från båda länderna. Pjäsen skulle 2016 spelas på Teherans stadsteater men blev stoppad på grund av censur.

En pjäs om människor med olika liv och olika språk som flätas samman av anknytningen till en lägenhet. En pjäs om en gömd flyktingfamilj , ett medelklasspar och en liten flicka. De är alla olika men de har också mycket gemensamt. Alla bär på en längtan till tryggheten. En längtan och förtvivlan som tar sig olika uttryck beroende på deras situation och deras möjligheter. Någon tröstar sig genom att berusa sig eller att försöka hålla världen utanför. Andra drömmer om tiden som har varit och ångrar de val som de har gjort. Många frågor kommer upp i den korta föreställningen.

Det är en intensiv föreställning som berör. Sorgen och smärtan hos det iranska paret förstärks genom att de talar sitt språk. Det gör dem mänskliga och trovärdiga.
Tvåspråkigheten visar skillnaden i kulturerna men fungerar bra. Framställan av medelklassparet känns något schablonartat med ett visst överspel av Emil Kekonius.
Någon som är så berusad hela tiden skulle förmodligen inte ha kvar sitt förhållande.

Som sammanfattning kan man säga att det är en bra pjäs med duktiga skådespelare. En pjäs som behandlar viktiga och aktuella ämnen som berör många människor. Bra dramatiserad och regisserad men man skulle önska den var längre.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
A Mali Minookherad
B Amir Barghashi
Sara Atefeh Pakbaznia
Erik Emil Kekonius
Alice Lovisa Ruben Dahl
Flickan Sharmin Nabi

Fun Home med enastående prestationer på scen

29 april, 2017 by Rosemari Södergren

Fun Home
Manus och sångtexter Lisa Kron
Musik Jeanine Tesori
Översättning Ulricha Johnson
Regi Carolina Frände
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Karl Svensson
Ljud Simon Mårtensson
Kapellmästare Marika Willstedt
Koreograf Anna Ståhl
Europapremiär 28 april 2017 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Klarascenen

Premiären fick stående ovationer. Jag tror dessa ovationer till stor del tillägnades skådespelarna och sångarna för enastående prestationer. Det är alltid så imponerande att uppleva hur duktiga sångare många av stadsteaterns skådespelare är och hur duktiga ensemblens sångare är på att agera. Två exempel är Emil Almén och Elin Skarin från Stockholms stadsteater som båda alltid bra på scen och nu visar att de är bra i musikaler också. Frida Modén Treichl är en duktig musikalartist som bär upp föreställningen med sin utstrålning och imponerande röst. Men kanske allra allra mest lyste de tre barnen på scenen, som alla tre hade stora roller: huvudpersonen Alison som liten och hennes bröder John och Christina. Ojojoj vilka duktiga barn på att sjunga, dansa och agera.

Fun Home hade inte bara Sverigepremiär, det var dessutom Europapremiär för denna musikal som 2015 fick fem Tony Awards bland annat för bästa musikal. Fun Home är en musikal som är dramatiserad av Lisa Kron och Jeanine Tesori efter en serieroman av Alison Bechdel och på Stockholms stadsteater i regi av Carolina Frände.

Musikalen skildrar en familj som utåt ser väldigt lyckad ut men där en mörk hemlighet ruvar under ytan, en familj där livet är betydligt mer komplicerat än det såg ut utifrån.

Handlingen kretsar kring Alison som etablerad serietecknare sitter vid sitt arbetsbord och gör en serie om sin uppväxt och om när hon som 19-åring går första året på college och kommer fram till att hon är lesbisk. Hennes pappa Bruce är engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemstad – och hans kärleksliv är världens bäst bevarade familjehemlighet, han är nämligen bisexuell, han har ofta sexuella relationer till män, vilket inte var något det var enkelt att vara öppen med under den tidsepoken.

Handlingen skildras ur tre tidsplan: den vuxne etablerade Alison, den lilla flickan Alison och den nittonårige Alison. Dessa tre åldrar spelas av tre olika personer och de är alla tre så perfekta i sina roller i hur de sjunger, hur de talar, hur de agerar, hur de rör sig.

Regissören Carolina Frände säger i ett pressmeddelande om föreställningen:

– Fun Home är en radikal och out-spoken berättelse, både en komma-ut-historia, och en politisk berättelse om hur tidigare gay-generationer inte kunnat leva i identitetsfrihet. När Fun Home kom ut 2006 hade HBTQ-communityts kamp kommit en bit längre än på 70- och 80-talen, då berättelsen utspelar sig. Idag ser vi återigen en tydlig tillbakagång för dessa frågor, med ökat hat och förtryck av HBTQ-personer i synnerhet efter Trumps tillträde i januari.

Föreställningen handlar dock om mer än sexualitet. Det är en slags uppgörelse med sin barndom, en berättelse om att kunna gå vidare efter en tragedi och att kunna se både det bra och det sämre med en förälder.

Alison Bechdel slog igenom med sin tecknade serie Dykes to Watch Out For och myntade därigenom det kända Bechdeltestet, som fungerar för att testa om en film når upp till ett minimum av jämställdhet:
1. Det ska finnas minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2. som pratar med varandra
3. om något annat än män

Föreställningen hade dock ett minus på premiären: inställningen av ljudet. Av och till gick det inte att höra vad som sades på scen. Jag tror dock detta är något som kommer att ha åtgärdats till kommande föreställningar.

Fun Home är en stark musikal med enastående prestationer av skådespelare, sångare och musiker – och en viktig berättelse om att bli vuxen och bli sig själv och att kunna se sina föräldrar både med deras styrkor och svagheter – och att kunna ta vara på de stunder av lycka som finns, de stunder då allt för en sekund är i balans.

Medverkande på scen:
Alison, 43 år – Frida Modén Treichl
Mellanstora Alison, 19 år – Maja Rung
Lilla Alison, 8 år – Mira Blommé Stahlhammer/Lily Wahlsteen
Bruce Bechdel – Fredrik Lycke
Helen Bechdel – Birthe Wingren
Christian Bechdel – Hugo Bremberg/Oskar Norgren
John Bechdel – Samuel Falkner/Olle af Klercker
Roy, Mark, Pete – Emil Almén
Joan – Elin Skarin
Bobby Jeremy & the Susan Deys – Emil Almén och musiker/orkester
Musiker: Marika Willstedt, Mats Persson, Sara Niklasson, Andreas Andersson och Thomas Lindberg

Dr Moreaus ö på Moment:teater – fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande

26 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Dr Moreaus ö
Dramatisering fritt efter H G Wells: Rikard Lekander och Andreas Boonstra
Regi: Rikard Lekander
Scenografi & kostym: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Tekniker: Joel Dannerup
Producent & marknadsföring: Daniel Szpigler
Sverigepremiär 25 mars 2017 på Moment:teater

Att berätta något viktigt om samhället med komedi och absurda inslag är en svår, svår konst. Inte många klarar balansgången mellan att få oss att kikna av skratt och samtidigt inte bli billig hötorgs-revy. Teatermannen Andreas Boonstra, dramatiker, regissör med mera, på Moment:teater är en av de få som behärskar denna konst. Jag har hittills aldrig blivit besviken på något han varit inblandad i som manusförfattare och/eller regissör. Dr Moreaus ö är regisserad av Rikard Lekander, men manus har Boonstra skrivit tillsammans med Lekander. Om igen har moment:teater skapat en av årets mest sevärda föreställningar.

Dr Moreaus ö bygger på HG Wells skräck-fantasy från 1896. En mer än hundra år gammal framtidssatir har något att säga fortfarande idag. Romanen handlar om en ung man, Edward Prendick, som hamnar på en ö som
bebos av vetenskapsmännen doktor Moreau och Montgomery och flera underliga varelser som männen forskar på.
De underliga varelserna är djur som de två vetenskapsmännen förvandlat till människor, eller åtminstone människoliknande varelser. Dessa djurmänniskor har fått talorgan och kan prata, de går upprätt på två ben och dricker vatten på samma vis som människor.

För att hålla kontroll på djurmänniskorna så de rovdjur som blivit människor inte ska äta upp de djurmänniskor som kommer från djur som rovdjuren i naturen annars äter har Dr Moreaus infört några lagar som säger att alla måste äta växter.

Skådespelarna är oerhört skickliga på att gestalta dessa olika djurmänniskor. Inledningsscenen är genial där en vanlig skinnsoffa föreställer ett skepp som går under i ett skeppsbrott. Det är så roligt hur vanliga vardagsmöbler kan förvandlas på en scen till de mest äventyrliga farkoster genom att skådespelarna får igång vår fantasi.

Regissören har valt att låta föreställningen pendla mellan gestaltande scener och scener där skådespelarna berättar vad som sker och hur de tänkt när de repeterat inför föreställningen och hur de tolkar romanen och berättelsen. Det fungerar bra. Sådant kan bli övertydligt och pekfinger-mästrande. Som publik behöver jag ju inte att någon berättar att berättelsen exempelvis handlar om totalitära samhällen. Det kan jag tänka ut själv. Men eftersom den här berättelsen rymmer så mycket djup och kan ses ur så många synvinklar gör det inget att skådespelarna pratar om sin tolkning. Det är inte allt. Det finns så mycket mer undertext – och skådespelarna säger långt ifrån allt.

Att växla mellan att gestalta en scen och att själv som skådespelarna kommentera det som sker, det kräver modiga skådespelare. Det är fascinerande och imponerande hur väl de klarar av detta. Denna så kallade verfremdungseffekt som teatermannen Bertolt Brecht införde bygger på tanken att publiken ska vara medventa och inte bara passivt suga in en föreställning och för att få denna effekt kan skådespelarna på olika sätt distansera sig från handlingen, exempelvis genom att tala direkt till publiken. Just nu verkar det vara en våg där många föreställningar arbetar med den metoden, med varierat resultat. I Dr Moreaus ö på Moment:teater fungerar det utmärkt.

Berättelsen ställer många frågor. Vad är djuriskt och vad är mänskligt? Vad är det djuriska i en människa och går det att med lagar ta bort det djuriska i människor? Vad är lagar till för? Under Dr Moreaus styre var lagarna tydligt till för att skydda djuren. Men hur blev det sedan? Blev lagarna istället mer till för att skydda härskaren? Ett annat spår att fundera kring är förstås forskning och vetenskap. Hur långt kan människan gå i sina experiment? Kommer naturen att slå tillbaka?

Dr Moreaus ö på Moment:teater är fascinerande, starkt, absurt, roligt och tankeväckande.

Medverkande:
Josefin Ankarberg, Cecilia Milocco, Peter Järn och Ludde Hagberg
Musiker: Erik Stenberg

The Nether på Dramaten – kan fantasin förbjudas om den är för mörk och våldsam?

24 mars, 2017 by Rosemari Södergren

The Nether
Av Jennifer Haley
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Lena Endre
Scenografi Mats Sahlström, Lena Endre och Ann Bonander Looft
Videoscenografi Visual Relief
Kostym Ann Bonander Looft
Kompositör och ljuddesigner Magnus Grenstedt
Ljus Jens Sethzman
Premiär på Dramatens lilla scen 23 mars 2017

I tv-spel på internet, där vi möter motspelare som är uppkopplade och vi har avatarer (bilder som är vi i spelet) kan vi döda varandra. Alltså i spelet. The Nether är en föreställning av den amerikanska dramatikern Jennifer Haley som tar upp de moraliska och etiska frågor kring vad vi kan göra i en virtuell värld. The Nether är i dramat en vidareutvecklad, mer avancerad form av dagens internet. Skickliga programmerare kan förmedla dofter och utseenden och ljud ännu mer trovärdigt än idag. I denna värld finns ett ställe som heter Gömstället. Mannen som driver detta har blivit mycket rik på detta. På Gömstället kan människor komma och få utlopp för sina mest mörka sidor. Att där samlas många pedofiler och män som vill döda är väl inte förvånande. Föreställningen ställer frågor kring vad som är rätt och fel i en sådan värld.

I dagens internet finns mörka delar som där finns Dark Net där mycket kriminellt finns. Där finns tillhåll för pedofiler och där kan människor köpa vapen, droger och det mesta som är olagligt finns tillgängligt där. Men där handlar det ju om verkliga barn som blir utsatta. I samband med några föreställningar av The Nether arrangeras samtal om grooming, som innebär att någon tar kontakt med andra för att längre fram begå övergrepp. I de flesta fall handlar det om män som söker kontakt med unga flickor. Hur ser lagstiftningen ut? Vad kan och gör polisen för att förhindra att brott begås på nätet? Samtal efter föreställningen med regionpolischef Carin Götblad, regissören Lena Endre samt skådespelarna Nina Zanjani och Christoffer Svensson. Samtalsledare Jacob Hirdwall, dramaturg.

Fast frågan om övergrepp gentemot barn är inte vad The Nether handlar om. Inte enbart i alla fall. I Gömstället är de barn som blir utsatta för sexuella övergrepp och ihjälhuggna med yxa inga barn, egentligen. De är digitala produkter som det kan ligga vuxna män bakom. Bakom Iris, flickan i föreställningen, döljer sig en äldre herre, egentligen. Och dessutom är flickan ingen verklig varelse, utan en digital figur som kan uppstå på nytt och på nytt, hela tiden, om igen. Det går att jämföra med dagens tv-spel där människor kan springa runt och skjuta ihjäl varandra. Fast det är bara bilder de skjuter ihjäl.

Ska det kunna förbjudas? Ska det vi gör i fantasin kunna förbjudas?

The Nether ställer viktiga frågor kring vårt förhållande till fantasi och till virtuella världar. Är det självklart att den som får ge utlopp för sina allra mörkaste vidriga begär i en digital värld också kommer att vilja göra detta i den verkliga världen, eller är det tvärtom: genom att en person får göra detta digitalt räddas människor i verkligheten från att bli utsatta för våld och övergrepp?

Lena Endre som regisserat säger:
– The Nether är en pjäs som handlar om vilka vi blir i denna nya värld. Var går skillnaden mellan fantasi och verklighet om fantasin är verkligare än verkligheten? Mellan ont och gott? Mellan ”jag” som inloggad och ”jag” i verkligheten?
– Jag såg pjäsen på Duke of York’s Theatre för drygt ett år sedan och slogs av aktualiteten i den och hur vi egentligen inte vill veta, inte orkar ta in hur verkligheten på nätet kan se ut idag. The Nether är dels en kritik mot den avhumanisering och bortdomnade empati som en inloggning innebär för vissa, dels en samhälls- och miljökritik.

Föreställningen ger inte svaren, vi måste hitta svaren själva. Föreställningen är en mycket snygg helhet, både scenografiskt och med duktiga skådespelare. Reine Brynolfsson som Sims/Papa visar än en gång att han är en av de bästa svenska skådespelarna. Alla fem skådespelarna på scen gör utomordentliga roller och det är alltid roligt att se Nina Zanjani på scen, här som kommissarie Morris. Nina Zanjani är en av mina favoriter bland de yngre som kommit fram under senare tid. Magnus Ehrner som Doyle och Christoffer Svensson som Woodnut är som alltid också rätt i sina roller – men allra allra klarast på scen lyste den lilla flickan Iris, spelad av Sigrid Johnson. Hon var helt fantastisk.

Medverkande
Sims/Papa Reine Brynolfsson
Morris Nina Zanjani
Doyle Magnus Ehrner
Woodnut Christoffer Svensson
Rollen “Iris” Sigrid Johnson/ Anastasia Leppist/ Marielle Malmberg

Stilla liv av Lars Norén – det finns något befriande i mörkret

19 mars, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Stilla liv
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi och kostym Charles Koroly
Ljus Mira Svanberg
Mask och peruk Mimmi Lindell
Ljud Marcus Thurfjell
Urpremiär 18 mars 2017, Elverket Dramaten

Tolv skådespelare och lika många barn och ungdomar rör sig på scen av och till. Den yngsta är sju år och den äldsta nittio år. De promenerar, de springer över scenen, sitter still, ligger ned, arbetar, vaggar barn, lägger om sår – Lars Norén är tillbaka på en svensk scen med ett nytt drama, nästan tre timmar långt och i stort sett utan någon dialog, utan att någon skådespelare säger något.

Hur berättar jag med ord om något som talat till mig utan ord? Kommunikation, att förmedla något, gör vi på många sätt. Det talade ordet är bara en liten del i våra samtal och det vi säger. Vi talar genom rörelser, positioner i rum och i förhållande till varandra, med miner, med blickar, med gester, med suckar, genom att stirra, genom att sänka blicken, genom att titta bort, hur vi håller i saker, hur vi rör oss, vilka kläder vi har, vilka färger vi har på kläder … vi talar på oändligt många fler sätt än med orden.

Stilla liv speglar en tidsrymd på över hundra år i mänsklighetens historia. Det är dock långt från en vanlig historiebeskrivning. Här finns inga nationer, inga kungar och militära segrar, här finns bara människor. Människor som är ensamma, människor som är i grupp, människor som dras till varandra, människor som flyr varandra, människor som sveper döda, människor som dör, barn som är döda, människor som sviker varandra, människor som inte ser varandra, människor som säljer varandra och framför allt människor som åldras.

Som i stort sett alltid när Lars Norén skapar något finns det mycket mörker. Det är ingen förljugen glamorös Hollywoodsaga vi får ta in. Ändå är det liksom befriande att på detta sätt närma sig något som känns äkta. I stilla liv förmedlas något av vad det är att vara människa och att åldras, i dessa bilder som talar till mig bortom orden.

Jag tror att var och en som kommer till Stilla liv kommer att känna inom sig vad som berättas på sitt sätt. Vi är var och en unika och de många olika scenerna är både självständiga och går in i varandra och speglar varandra, liksom de speglar sig i oss och våra erfarenheter, våra liv och våra känslor inför vårt liv, inför vårt eget åldrande, våra sorger och våra glädjeämnen och våra sätt att ta oss igenom livet. Vissa scener kommer att tala till oss starkare än andra, beroende på vem vi själva är. Stilla liv är en spegel av något som finns inom människan.

Det är nitton år sedan Lars Norén senast regisserade på Dramaten. Lars Norén, som är född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Han har skrivit omkring hundra pjäser, många med urpremiär på Dramaten – den första var Fursteslickaren 1973. På senare år har han återkommit som prosaförfattare och poet, bland annat med En dramatikers dagbok (2008 och 2013), Stoft (2016) och den nyss utgivna Efterlämnat.

I rollerna ser vi Erik Ehn, Nina Fex, Otto Hargne, Johan Holmberg, Inga Landgré, Lina Leandersson, Irene Lindh, Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg, Marall Nasiri samt barn och ungdomar (statister).

Teaterkritik

Footer

Om oss