• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Jurassic World – Fallen Kingdom

5 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Jurassic World – Fallen Kingdom
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 juni 2018

En film som pendlar mellan skräckfilm och drama. I de delar den är som bäst ställer intressanta frågor av existentiell art. En film som hade vunnit på högre kvalitet på dialogerna, som sänker filmens helhetsintryck ett steg. Det är bara för klichéartat och ibland för förutsägbart. Om vi ser en av de allra farligaste dinousaurier i en bur och en av filmens hjältekaraktärer säger att den absolut inte får komma lös – då vet vi att den kommer att springa bärsärkagång efter ett tag. Jag är också trött på filmer med för många meningslösa jaktserier som där dinosaurier jagar människor som springer för livet.

Är forskare som var först med att utvinna kraft ur en atomkärna ansvara för följderna när andra forskare utvecklade deras forskning till att konstruera vapen som dödat oändligt många människor? Det är en av flera, faktiskt, intressanta frågeställningar som nya dinosaurie-filmen Jurassic World – Fallen Kingdom berör. En annan aktuell fråga som dyker upp efter att ha sett filmen är hur vi ska hantera AI, artificiell intelligens: när människor skapar något som liknar det som är levande. Ett tema som tv-serien Westworld dyker djupt in i.

I Jurassic World – Fallen Kingdom handlar det framför allt om dinosaurierna, förstås. Utan att avslöja någon spoiler så finns det ytterligare en fördjupning i ämnet, som säkert kan utvecklas och bli väldigt intressant i uppföljaren. För en uppföljare blir det förstås.

Jurassic World: Fallen Kingdom är är uppföljaren till Jurassic World (2015) och är regisserad av den spansk-amerikanska regissören Juan Antonio Bayona och skriven av Colin Trevorrow och Derek Conolly med Steven Spielberg som producent. Filmen är den femte delen i Jurassic Park-serien och den andra delen i den nya planerade Jurassic World-serien.

Det har gått tre år sedan den extravaganta nöjesparken Jurassic World förstördes av okontrollerade dinosaurier. Dinosaurierna lever på ön Nublar som de inte kan ta sig ifrån. Nu hotas dinosaurierna och kan utrotas för andra gången från jorden, eftersom ön har en vulkan som vaknat till liv. Owen (Chris Pratt) och Claire (Bryce Dallas Howard) blir övertalade att delta i en räddningsexpedition. Den stenrike Lookwood har en isolerad ö dit dinosaurierna ska flyttas.

Så klart kan det inte gå så lätt. Det finns alltid människor som drivs av enorm girighet och varför inte sälja dinosaurierna till stenrika diktatorer och andra hänsynslösa personer?

Om du gillar att se dinosaurier på film är den här filmen givetvis ett måste för dig. Det är ännu fler dinosaurier med än på någon av de tidigare i hela serien. I många scener har animatroniska dinosaurier använts för att kunna representera djuren på ett mycket verkligare sätt. Animatronic innebär en animation i 3D. En animatronic är en sorts robot gjord för specialeffekter, främst inom film. Roboten är ofta täckt av ett färgat ”skinn” (gjort av gummi, till exempel latex eller gmfoam). Insidan av roboten är uppbyggd med ett skelett som kan vara gjort av exempelvis metall, och maskinen är kopplad med sladdar och kan styras med kontroller.

Filmen ställer flera moraliska frågor. Har dinosaurier som kommit till genom kloning samma rätt att existera och skyddas som andra utrotningshotade djurarter? Dinosaurier var utrotade: var det rätt att väcka dem till liv, är det rätt att ändra på historiens gång? Eftersom vetenskapen ännu inte klonat fram dinosaurier blir frågorna symboliska och handlar om människans vetenskapliga framsteg på andra sätt. Allt människan skapar kan förändra livet, världen – och hur ska mänskligheten anpassa sig till den förändrade världen?

Filmen är två timmar och åtta minuter och är tillåten för sjuåringar i vuxens sällskap (annars elva år). Jag är tveksam till att låta sjuåringar se så mycket våld. För min del hade filmen blivit flera steg bättre om våldet begränsats. Det är nästan otäckt att inse att vi som sitter i publiken kan sitta och tänka ”äntligen” när den farliga dinosaurien tuggar i sig en av de vidriga personerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Action, Filmrecension, Jurassic World, Recension, Scen

Filmrecension: Destination Europa – unik, speciell och säregen

1 juni, 2018 by Rosemari Södergren

Destination Europa
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Kornél Mundruczo

Destination Europa är något av det mest unika som går på svenska biografer, Filmen är speciellt och går inre att placera i ett enda fack utan är en alldeles säregen och lyckad mix som talar till oss på flera plan. Filmen går inte att fortsätta bara med intellektet, den talar till våra känslor och våra djupare intuitiva dimensioner.

Ett av filmens budskap är att vi människor förlorar mycket genom att vi är så fastlåst fokuserade på att betrakta allt som sker precis omkring oss i markhöjd. Om vi vågade titta uppåt skulle vi kunna upptäcka mirakler. Exakt hur vi ska tolka mirakler är upp till betraktaren. Det är filmens styrka att den lämnar mycket åt oss själva att tolka och tänka vidare på. Även om just budskapet att vi borde titta uppåt lite mer blev väldigt tydligt och till och med sades rent ut – vilket är lite synd. Den detaljen och några till är anledningen att filmen av mig inte får allra högsta betyget 5 av 5. För filmer som inte är övertydliga vinner på att ge publiken chansen att känna och tänka själva. Men 4 av 5 är ändå ett betyg som visar hur hög kvalitet och sevärd och upplevelsevärd denna Destination Europa är.

Planeten Jupiters fjärde största måne heter Europa. Vetenskapsmännen tror att den är täckt av en isskorpa och kan dölja ett hav vilket i sin tur kan betyda att där kan finnas liv. En kall måne, kanske full av möjligheter, har gett namnet till denna film som för övrigt inte alls utspelar sig i rymden utanför vår jordglob. Fast vår jord är en del av rymden – så lika kall som Jupiters fjärde mån är kan världsdelen Europa upplevas av den som försöker finna en fristad där. Flyktingarnas situation i Europa är ett av filmens flera teman och handlingen utspelar sig i Ungern, ett av de länder som är allra hårdast gentemot flyktingar.

Huvudpersonen Aryan Dashni (spelas av duktige Zsombor Jéger), en ung immigrant från Syrien blir nedskjuten när han försöker fly över gränsen till Ungern. Han flyr tillsammans med sin pappa som han tappar bort vid gräns-övergången.

Han är svårt skadad, rädd och chockad och då upptäcker han det besynnerliga att han kan sväva fritt, han kan flyga. Han hamnar i flyktingläger där han träffar Gabor Stern (spelas av Merab Ninidze), en cynisk läkare som tjänar pengar på att smuggla ut flyktingar från lägret. Läkaren tar hand om Aryan för att tjäna pengar på honom och hans förmåga. Samtidigt jagas Gabor och Aryan av polisen László (György Cserhalmi) som var den gränspolis som sköt Aryan. László är fixerad vid att gå tag på Aryan, men varför vet han knappt själv.

Filmen är fylld av sammansatta karaktärer. Ingen är bara god eller ond – vilket är en av filmens stora styrkor. Att den så fenomenalt mästerligt kan pendla mellan många olika genrer är imponerande. Filmen sätter sig och finns kvar inom mig länge efteråt. Fotot är dessutom visuellt suggestivt som få andra filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Under the Tree – ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut

1 juni, 2018 by Birgitta Komaki

Under the Tree
Betyg 3
Premiär 1 juni 2018
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurdsson

Det är inte farligt att bråka, men med grannar utan gränser accelererar bråket lätt och galenskapen tar vid.

En film som börjar med en separation mellan Atli och Agnes, där ingen vilja till förståelse finns och där hon tolkar allt till det värsta.

Inte så konstigt kanske efter att ha kommit på sin man tittande på gamla sexfilmer med hans tidigare flickvän. När hon kastar ut honom blir han tvungen att flytta hem till sina föräldrar. Provocerad av Agnes hårda linje att han inte skall få träffa sin dotter gör han misstag och han kämpar hårt för att få delad vårdnad om sin dotter.

Hos föräldrarna råder ingen harmoni och man ligger i fejd med grannen om det träd som växt sig allt för stort och skuggar grannens altan.

Det som börjar med ett träd utvecklas till anklagelser och okväden. Husdjur som försvinner och ett hat utan alla proportioner. Här är det kvinnorna som styr och männen som faller undan.

Två deprimerande historier i en film kan bli för mycket. I den här filmen finns bara problem och oförsonlighet med ett undantag. Ett försoningsbrev om dottern Ása. Visst är filmen realistisk och mustig och i början skrattar man åt kvinnornas påhitt för att störa varandra men sedan blir det bara tragiskt.
Skall man gå och se den här filmen bör man vara helt okänslig och gilla svart humor. Fotot är gråbeige vardag. Edda Björgvinsdóttir personifierar en äldre kvinna som har förlorat alla känslor utom bitterhet och hat kombinerat med sorg och vindrickande.

Ett skickligt framställt porträtt av en människa som har tappat allt. Ett isländskt drama med mycket obehag och frustrerande slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Island, Recension, Scen

Filmrecension: Adrift – plågsamt och alldeles för seg och fylld av klichéer

31 maj, 2018 by Rosemari Södergren

Adrift
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Baltasar Kormákur

Innan filmen visades sade någon att den var drygt två timmar lång. Men vid en kontroll före filmstart fick vi den rätta tiden: en och en halv timme. Men oj, filmen känns som mer än två timmar. Den kändes seg och jag längtade till att den skulle ta slut.

Adrift bygger på en verklig händelse, 24-priga Tami Oldham hamnar på en långseglats mitt i en av de värsta orkanerna i modern tid och överlever mot alla odds i mer än 40 dagar och lyckas ta sig till farleder där ett skepp kan plocka upp henne. Det var en bragd att klara den prövningen. Utan tvekan. Men alla bragder passar inte att göra film av.

Vi får redan i filmens början se Tami på den läckande båten där hon vaknar upp efter orkanen och det tar ett tag innan hon upptäcker pojkvännen långt ut på havet, hängande vid den lilla räddningsbåten.

Filmen pendlar mellan scenerna från den svårt skadade båten där Tami kämpar för att överleva och hitta land och scener från hur Tami och hennes pojkvän Richard Sharp (Sam Claflin) träffades på Tahiti och bestämde sig för att ge sig ut på långseglatsen.

Delarna kring deras kärlekshistoria och beskrivningarna av deras karaktärer är för ytliga, för fyllda av klichéer. Allt är så gulligt och båda har gett sig ut i världen utan att veta om de någonsin ska komma hem igen då deras liv hemma var för tragiskt. Vi får se när Tami tar sig igenom gränskontrollen till Tahiti och får frågan om hur länge hon ska stanna. ”Ingen aning”. Vad ska hon försörja sig på? ”Ingen aning”.

Jo det finns säkert äventyrare som bara flyter runt, inte har något mål med något. Men det är svårt att bli engagerad i ett liv där människor kan flyta runt utan att behöva oroa sig för vare sig mat, kläder eller framtiden. Redan är tappar jag engagemang för filmens två karaktärer. När dialogen är så ytlig och ointressant och överlevnadsscenerna oändliga då blir det en lång seg resa till filmens slut.

Jag tänker att när två människor sitter ensamma på en kraschad båt, långt långt bort från land och vet att de inte har stor chans att överleva skulle dialogen kunna nudda vid de existentiella frågorna – men nej, den diskussionen landar i om horisonten färgas röd vid solnedgång eller om det finns fler namn för att beskriva den färgen. Visst, det finns både symbolik och metaforiska anslag också i den diskussionen men det skulle kunna göras så mycket mer av situationen på båten.

Dessutom har filmen flera direkta missar och buggar. Vi får en rejäl hint om att hon kanske sett hallucinationer redan direkt. Men i verkligheten skulle hallucinationerna komma först efter ett tag. Slarvigt av filmregissören.

Nej tyvärr var det rent plågsamt att se denna film.

I rollerna: Shailene Woodley, Sam Claflin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: A Ciambra – både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke

27 maj, 2018 by Rosemari Södergren

A Ciambra
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 juni 2018
Regi Jonas Carpignano

En stark, berörande film som är både skrämmande och hoppfull på samma gång om en ung romsk pojke i ett fattigt område i södra Italien som vill växa upp och bli som sin stora förebild, storebror. Hur gammal Pio är får vi aldrig riktigt veta men han ser ut att vara i tidiga tonåren, någonstans mellan 13-15 år. Han leker med de yngre barnen men vill väldigt gärna vara en man.

Filmen beskrivs av filmens distributör som en autentisk uppväxtskildring där majoriteten av rollerna innehas av boende i området. Känslan av att det är en berättelse direkt från verkligheten stryks under av att den är inspelad med en skakig kamera som ger en känsla av att det är klippt direkt från mobiltelefoner, det ger en känsla av att vi är där själva, eller att någon vi känner precis varit där och spelat in lite för oss med sin mobiltelefon. Det fungerar mycket bra.

Pio bor i ett område som med svenskt politikerspråk skulle kallas ett utanförskaps-område, fast kanske inte en nogo-zon. Romerna verkar till stor del försörja sig på stölder, mest mindre stölder, sällan bilstöld för då sätter polis igång större jakt på tjuvar. Och det verkar också som att bilstölderna är italienarnas revir. Det olika brottssyndikaten har mycket noga delat upp sina områden. Romerna har sitt, italienarna har sitt och afrikanerna har sitt. Italienarna är högst rankade. När Pios storebror kommer hem efter en tid i ett fängelse berättar han stolt att italienarna i fängelset behandlar dem, romerna, som nästan lika mycket värda som de själva – medan afrikanerna är längst ner i hierarkin.

En kväll bestämmer sig Pio för att hjälpa storebrodern och de övriga männen. En lavin av händelser sätter igång och plötsligt är både storebrodern och pappan gripna av polis och Pio tar på sig ansvaret för att skaffa pengar till familjen.

Det är sorgligt att barn växer upp i områden där alla är så fattiga och barn får växa upp och lära sig hantera tillvaron i lagens gränsland. Det är samtidigt hopp att se Pios styrka, hur han kämpar. Det också väldigt skrämmande att se hur rasistiska dessa olika grupper är emot varandra. När de som befinner sig i samhällets lägre delar inte ens kan hålla ihop, då känns det hopplöst.

När hans storebror är i fängelse vänder Pio sig till en vän till brodern, en vän som är från Burkina Faso och tillhör afrikanerna. Denna afrikan har ett stort hjärta och hjälper Pio på många sätt. Men en dag tvingas Pio att välja: vänskapen eller familjen.

Jag tänker att filmen på ett mycket berörande sätt berättar om hur livet är för människor som växer upp i hela andra miljöer och omständigheter är det svenska samhället där individen är i centrum.

A Ciambra var Italiens Oscarsbidrag och är en film jag rekommenderar många att se, den ger en insyn i en miljö där många barn växer upp idag.

I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato med flera.

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Autentisk uppväxtsskildring, Filmrecension, Italien, Recension, romer, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in