Teaterkritik

Teaterrecension: Krapps sista band

14 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

Teaterrecension: Skillnadernas Stockholm – I trygghetens namn tjänar vi alla på mer jämlikhet

7 oktober, 2017 by Lotta Altner

Skillnadernas Stockholm
Bygger på Stockholm stads rapport skillnadernas Stockholm från 2015
Av Ellen Lamm och Eric Ericson
Regi Ellen Lamm
Scenografi, kostym och Ljus Lars Östbergh
Konstnärlig idé animationer Lars Arrhenius
Animationer Karl Sandzén
Musik Lars Arrhenius
Mask Sara Englund
Dramaturg Sofia Fredén
Urpremiär fredagen den 6 oktober 2017, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholmsrummet våning Plattan

Att läsa statistisk eller rapporter från stadsledningskontor, är inget som de flesta av oss gör varje dag. Hårda fakta kan bevisa vad som helst, men samtidigt att uppleva att vår påverkan är allt för litet i alla fall. Dessutom skulle jag som kulturvetare ljuga om jag sa att siffror är mitt starkaste kort när jag vill bli övertygad om en viktigt ståndpunkt. Därför var kvällens föreställning unik i sitt slag. Utan att tveka kunde jag gå med på en del konstateranden, utan att egentligen fått veta hur man kommit fram till siffrorna som gavs. För vad säger det egentligen att Stockholmare är hos tandläkaren 0,7 minuter per dag och genomför 0,2 samlag per dag? Ingen har frågat mig om hur det går för mig.

Manuset är dock enastående inspirerat av kommissionens fyra utvecklingsområden: Arbete och försörjning, uppväxt och utbildning, boende och stadsmiljö samt demokrati och trygghet. Livsvillkoren i Stockholm är därmed enormt varierande och allt kretsar kring din inkomst, vad du har för jobb, vad du pluggat och var du bor. ”Staden är som en prinsesstårta bakad på sociala variabler. Grädden är betong, infrastrukturen och asbest. Kakbotten och fyllningen är olika samhällsklasser. Allt är omgivet av grön marsipan. Att byta plats på två kakplan är komplicerat”.

Jag skulle önska att alla politiska debatter eller samhällsredovisningar var upplagda på liknande sätt som kvällens föreställning. Det är med glimten i ögonen som skådespelarna, som konferencier i värdkläder kommer in på scen. De känns som man är en del av ett teveprogram, där reklampauserna kommer att ge scenfolket möjlighet till att bli pudrade på näsan. Aktörerna talar lugnt och självklart med en metodik som ska få den lätt enfaldiga att ändå förstå några samband av s.k. självklarheter. Det förekommer inga åh ena eller andra sidan och åsikterna och lösningarna är av politiskt röd karaktär. Men varken statistik eller teater kan vara opolitisk eller omtolkad. Man ska dock vara medveten om att så är fallet.

Scenen är tvådelad och efter en fjärdedel av föreställningen genomgår publiken en statistisk undersökning som gör att man faktiskt måste ta ställning. Även om det inte är tufft att erkänna att man tycker om hundar, så behöver jag också medge att jag faktiskt tror på kärnkraft, vilket är lika syndfullt och vidrig som att vilja äta kolhydrater om jag förstått samhällsdebatten korrekt. Det är väldigt osvenskt och härligt att få visa sin åsikt öppet. Jag skulle gärna vilja ha mer av det.

Scenografin i uppsättningen är mycket behjälplig och beskrivande i förklaringarna kring stadens segregation och validering. Även om man vet att bostadsrättspriserna i centrum är 3-4 gånger högre än 9 tunnelbanestationer bort, blir det skrämmande tydligt när man inser att det inte är många kilometer emellan dem. De bildliga språken hjälper en att inse kalla fakta.

Vi i publiken applåderar och ler när skådespelarna med inlevelse och kärlek rabblar alla Stockholms 133 stadsdelar och jag kan erkänna att en vi-känsla över min födelsestad infinner sig. Det var länge sedan jag kände att det är unikt härligt att faktiskt bo och vara född här. Stockholm är unikt med sina invånare och med sina olikheter. Det borde finnas en enorm kraft i alla oss som bor här. Men jag känner också hur viktigt det är att vi kan sysselsätta, engagera, entusiasmera och ta hand om människor som nu är invånare i vår huvudstad. Alla måste få lov att dra sitt strå till stacken. Gemenskap, trygghet och ett drägligt liv är inte en självklarhet. Stockholm klarar inte av vad som helst. ”Trygghetens ojämna fördelning innebär att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högt påtagligt sätt och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”.

Avslutningen på föreställningen är tydligt inkluderande i det faktum att plattan precis utanför lokalen är en av de få platser i huvudstaden där människor från alla hörn av Stockholm faktiskt möts. Integrationen och konflikter mellan människor är inte mer tydlig än just där. Så där sitter vi ett stenkast från den verkligheten och jag konstaterar att finanskontor och heroinmissbruk ligger vägg i vägg. Båda droger för folket.

Skådespelare Zardasht Rad, Annika Hallin, Allan Svensson, Johanna Lazcano

Teaterrecension: Omfamningar på Teater Galeasen ställer frågan: ”Vad ska hela den här skiten vara bra för?”

3 oktober, 2017 by Lotta Altner

Omfamningar
As Ivan Vyrypaev
Teater Galeasen, premiär måndagen den 2 oktober 2017
Översättning Staffan Skott/Ghost
Bearbetning Mia Winge/Olof Hanson
Regi Olof Hanson
Rum Fridjon Rafnsson
Musik/Ljudbild Stefan Johansson
Ljus Mira Svanberg
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Dramaturg Mia Winge
Regiassistent Anna-Lo Fjellström
Askulant Agnes Norlin
Praktikant Lisa Lassen
Scentekniker Fabian Grytt
Affischfoto Cato Lein
Affisch/Grafisk form Jan Larsson
Föreställningsbilder Markus Gårdner
Marknadsföring Maria Edwall
Producent Joakim Bayoumi Karlsson
Teaterchef Sophia Artin
Förlag Colombine
Medverkande Simon Reithner (Charlie), Maja Rung (Monika), Alexandra Drotz Ruhn (Emmy)

När det gäller det existensiella i att vara människa kan saker och ting ganska lätt spåra ut. Framförallt blir det komplicerat om man genuint ställer sig frågor om varför man finns och vad meningen med livet är. Dessutom behöver man en bra metod för att nå fram till något svar. Man vill ju inte gärna tappa suget redan innan man kunnat besluta sig för något. Kvällens Omfamningar gav en hel del svar på tal i dessa stora frågor.

Föreställningen är uppbyggd i en monologisk berättarform, där varje skådespelare berättar sin egen historia ur ett tredje-person-perspektiv (han, hon, den och det). Det blir därmed något härligt lättsamt över livsödena eftersom det känns som om någon kontinuerligt anstränger sig för att berätta en saga med 4 personers perspektiv i åtanken. Det hägrar också en komisk ton över det hela, när man själv säger ”Charlie känner att…” och därefter visar med hela kroppen hur man menar. Berättelserna är i bland fristående och ibland sammanflätas deras öden. Uppsättningen är tragikomisk och ironisk nästa helt genomgående, vilket är en smart metod för att kunna engagera en livsfilosofi. Det är också en förutsättningen för att man ska orka med att bli berörd av den ”plastiga jävla skitvärlden” som samtliga skådespelare förmedlar genom sina karaktärer. Det är en stor prestation av skådespelarna att de inte förlorar tempo under de 105 minuterna utan paus. Personligen hade jag föredragit en kortare paus, men ingen skugga på aktörerna för den skull.

Manuset är sannerligen cyniskt, men jag kan inte påstå att Ivan Vyrypaev på något vis har fel i att våga fråga om det verkligen finns en mening med livet och om vi inte alla lite till mans undrar över varför vi verkligen lever. Alla ideal sätts på sin spets och människans verkliga inre liv ifrågasätts grundligen. ” Varför gör jag alla dessa misstag hela tiden och lär mig ingenting”. Dessutom ligger det ju i tiden att folk sannerligen har massvis med polare att ta en öl med, men ingen riktig vän att verkligen prata med. Vi investerar i det ytliga när det är det viktiga som behövs när livet faller i små bitar. För vad gör man när man ”…bara är en vanlig snubbe utan perspektiv”.

Samtliga karaktärer upplever att de gör bort sig i sina liv och inte riktigt vet hur de ska komma vidare. Det gemensamma svaret för dem är att kosmos röst söker upp dem med svar på skilda vis. Däremot säger livskraften till dem alla att ska man vidare så måste de komma ut på andra sidan av problemen och det gör man enbart genom att gå igenom helvetet. ”Lyckan kan bara nås genom att man lider sig igenom det”. Ett religiöst budskap som innefattar livserfarenhet.

Samtliga skådespelare gör genuina tolkningar och gott genomförda blandningar av ödets ironi och allvar. Simon Reithner (Charlie) gör dessutom en enastående tolkning av en man som tappar fotfästet efter att ha bedragit och stulit från sin fru. Hans förmåga att hämta in mimiken och låta känslorna hänga kvar innan han byter riktning, var enastående. Han fick mig att le och bli sorgsen samtidigt. Jag kände hur hans känslor nådde mig och speglade mig i honom.

Vad livets mening helt och fullt är ger inte föreställningen tydliga svar på. Men det är befriande i sig. Alla famnar vi efter närhet och trygghet och en famn att känna oss trygga i säger manuset. Samtidigt orkar vi lägga ner så mycket tid på ytligheter som inte är viktigt. Jag kan inget annat än hålla med om att vår tids kindpussanden, fjäskanden och inställsamhet ”…är ett jävla larv” som vi inte behöver uppehålla oss med. För jag tror att det finns saker i oss som måste få lov att dö bort, för att vi ska kunna leva på riktigt.

Teaterrecension: Personer, platser och saker – ett berörande och viktigt drama

1 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Personer, platser och saker
Av Duncan MacMillan
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Andrés Lima
Scenografi Alex Tarragüel Rubio
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Åsa Holtz
Musik Nick Powell
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, Lilla scenen 30 september 2017

Ett berörande och viktigt drama om att vara missbrukare. Handlingen kretsar kring Emma, en ung skådespelerska som bröt ihop på scen framför publiken i rollen som Nina i slutscenen av en uppsättning av Tjechovs Måsen. Hennes sammanbrott beror på droger och alkohol och hon tvingas ta itu med sitt liv och sitt missbruk på en rehabiliteringsklinik.

Är det någon vits med att leva nykter i en värld som denna, som är fylld av våld, terror och växande rasism? Emma har många argument och försvar för att motivera att hon ska fortsätta med droger och alkohol. Som missbrukare ofta har. Det finns stunder då en missbrukare inser vidden av vad hen hamnat i, men om och om igen hittar de ursäkter för att fortsätta. Det finns människor som kan hantera alkohol, som kan ta ett glas vin ibland. Men så fungerar det inte för den som är missbrukare. Den som missbrukar gör det med livet som insats. Så är det. Emma har varit nära att dö på grund av sitt blandmissbruk men kan ändå inte ta till sig att hon har problem.

Missbruk är ett svårt problem i samhället, hundratals unga människor dör varje år i Sverige på grund av missbruk. Ändå talas det väldigt lite om detta och det är inte många draman eller filmer som tar upp detta och alltför ofta skildras det på ett förenklat sätt. Missbruk är ingen enkel fråga med en glasklar lösning.

Föreställningen är mycket, mycket bra för den gör ingen parodi av missbrukare även om det ibland kan vara skruvat, föreställningen visar också att det är komplicerat och de många olika aspekterna av missbruk och dess följder tas upp.

Kliniken som Emma hamnar på drivs efter 12-stegs-programmet, ett av de mer kända metoderna för att hjälpa människor ut ur missbruk. En del människor blir hjälpta av den metoden, jag har några bekanta som den metoden fungerade perfekt för. Jag vet också de som den metoden inte var rätt för.

Dramat är skrivet av den brittiske dramatikern Duncan Macmillan. Pjäsen gjorde stor succé vid urpremiären på National Theatre i London och som snabbt flyttades upp till West End. Den 19 oktober har den premiär på Broadway.

Regissören Andrés Lima, spansk teater- och filmregissör, har skapat en välgjord föreställning där ljud och det visuella samverkar på ett starkt sätt och en del scener kryper under huden på mig, jag kan inte värja mig. Som scenen när Emma ligger i sin säng i sitt rum under första steget av avgiftning och musik, ljud och fladdrande ljus förstärker scenbilden där flera kopior av Emma kravlar och tar sig runt i ångest. Sandra Huldt som spelar Emma är enastående i rollen. Jag vill ge en eloge till hela skådespelartruppen, de tolv skådespelare som gestaltar ett trettiotal karaktärer är alla så bra.

Jag hoppas att föreställningen kan få många att ta sig till Kulturhuset Stadsteatern och att missbruksproblemet i samhället skulle komma upp till diskussion mycket, mycket mer. Att så många dör på grund av missbruk är ett stort misslyckande för vårt samhällssystem. Och det finns inga enkla svar och inga enkla lösningar. Alltför ofta sägs det att den som växer upp i fattiga förhållanden med föräldrar med missbruk är det som hamnar i missbruk. Det är inte sanningen. Vem som blir missbrukare kan inte förutsägas. Det vi vet däremot är att missbruk är livsfarligt.

I rollerna:
Emma Sandra Huldt
Paul Per Sandberg
Foster Leonard Terfelt
Doktorn mf.l Gunilla Röör
Mark Fredrik Lycke
Meredith Ann-Sofie Rase
Laura Alma Pöysti
Sean Pablo Leiva Wenger
Jodi Lotti Törnros
T Daniel Nyström
Sjuksköterska 1 Hanna Hurtig, Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö
Sjuksköterska 2 Emelie Florén, Praktikant från Skådespelarutbild HSM Göteborg

På soppteatern: Pamina – en av de bästa versionerna av Trollflöjten jag sett

15 september, 2017 by Rosemari Södergren

Pamina
Av Emma Sandanam och Mette Herlitz
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Mask Frida Ullander
Musikarrangemang Marika Willstedt och Fredrik Meyer
Ljus Albin Flinkas
Koreografi Anna Ståhl
Premiär på Klara Soppteater 15 september 2017

En av de roligaste versionerna eller snarare vidareutvecklingar av Mozarts Trollflöjten jag sett på scen. Som alltid på soppteatern är föreställning runt en timme – en timme som går väldigt snabbt och är så fullmatad av bra musik och en skickligt sammanvävt team på scen. Trots att det var premiär satt föreställningen så bra, som om laget på scen gjort föreställningen många gånger tidigare.

Berättelsen cirklar kring Pamina, som är dotter till den oansvarige och ofta otrogne kung Sarastro och den bittra Nattens drottning. När föräldrarna skiljs får pappa Sarastro inte träffa sin dotter och en dag får han nog och när Pamina fyllt 17 år kidnappar han henne och håller henne fången.

Föräldrarna bråkar om det mesta och framför allt om Pamina. Både mamman och pappan anser sig äga henne. Som så ofta är det barnen som kommer i kläm när vuxna bråkar.

Det är klart att om jag ska gnälla över något i föreställningen så är det väl att denna delen av berättelsen skildras smått enkelspårigt ytligt. Men det gör inget. Föreställningen handlar minst lika mycket om att översätta en gammal berättelse till vår tid och ge den liv igen. Och det lyckas ensemblen så underbart bra med. Där är många roliga skämt kring själva framträdandet, det blir metateater: teater om teater eller teater om opera och/eller musikal och/eller teater och scenkonst. Sådant kan lätt bli överdrivet och klichéartat. Men här fungerar skämten och komedin perfekt. Det beror både på manus och på de enastående artisterna. Albin Flinkas som Tamino vill jag gärna se om igen. Hans samspel med Papageno (Nils Bergstrand) är som gjutet.

Jag är lika imponerad av Pamina, Nattens drottning och Sarastro: Anna Sise, Marika Willstedt och Fredrik Meyer är strålande på scen, både som musiker, dansare och skådespelare.

Scenografin var en av de mer påkostade jag sett på Soppteatern med tre stora speglar i centrum där olika bilder applicerades. Musiken genomarbetad och hade både toner från Mozats opera och modernare musik. Allt så väl sammansatt.

Pamina är något av de bästa jag sett på en soppteater på länge. Det märks att Klara soppteaters popularitet vuxit. Kön till föreställningen gick lång utanför salongen före insläpp och platserna var utbyggda med flera nya rader av bord för den soppätande publiken. Pamina kommer säkert att dra stor publik i höst,

Pamina är skriven av kompositörteamet Emma Sandanam och Mette Herlitz, som även ligger bakom soppteatersuccéerna Den allvarsamma leken samt Orfeus & Eurydike.

Medverkande
Anna Sise
Marika Willstedt
Albin Flinkas
Fredrik Meyer
Nils Bergstrand

Teaterkritik

Footer

Om oss