Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta
Manus Liv Strömquist
Manus Sara Granér
Regi Nora Nilsson
Scenografi och kostym Ulla Karlsson
Musik och ljuddesign Christoffer Karlsson
Ljusdesign Martin Ogland
Premiär på Stadsteatern, Kilen 14 november 2015
Man skulle kunna säga om titeln, att den var lite lång och något komplicerad, men också att påståendet var ganska långsökt och att vår verklighet är mer invecklad än så. Dock var det med stor nyfikenheten som publiken satte sig vid den runda scenen, en cirkusmanege med vitt fluff i bävernylon. Jag tänkte först ”nu ska kritiken ges inlindande och mjukt” men det var just precis tvärtom. Materialet var snarare stora bromskuddar så att smällarna skulle kunna tas emot utan att få för fula märken.
Det var tillfälligtvis svårt att höra skådespelarnas röster, eftersom de ständigt flyttade runt på scen för att inte stå med ryggen mot någon hela tiden. Jag hade lite svårt att förstå vitsen med att de just skulle röra sig i denna cirkel. Däremot var det spännande när de både gömde sig och dök upp i detta vita fluff på olika sätt. Det gav en känsla av att verkligheten på något sätt döljs och kamoufleras av en massa lager av tramsigt prat.
Det är väldigt sällan som en föreställning är så genomgående och klockrent satirisk som i denna uppsättning. Pjäsen påvisar nödvändigheten av arbete och produktion som redovisas ur skilda perspektiv. Skådespelarna plockar tårtbitar av problem som är tjuvarna till världens svält, undergång, orättvisor, börsnoteringat, skolväsen och annat man bedömer att kapitalismen är ansvarig för. Ofta var satiren väldigt bearbetad, finurlig och inlindad med torra fakta som jag ändå kunde ”köpa”. Jag skrattade en hel del, trots att både recensenter, kultureliten och andra grupper som jag i någon mån själv tillhör, fick sig ena ordentliga, men välförtjänta smällar.
Mest intressant och igenkännande var just den materialism som kritiserades och som vi idag ser stora spår av. Vi ersätter relationer, känslor och djuphet med varandra, med just onödiga saker som vi faktiskt inte behöver. Dessutom tar dessa ting resurser från vårt jordklot som vi inte har råd att avvara, ”mer, mer…allt måste ju få lov att växa”. Vi säljer helt klart vår själ, genom att gå med på orimliga arbetstider, hög stress, stora löneskillnader och ständigt vara uppkoppling på nätet. Dessutom ska vi hinna med att vara lyckliga också och då gärna på en nivå så att andra kan mäta och bli avundsjuka ”…försöker bara känna obehag 50 minuter om dagen …”
Jag tyckte upplägget och satiren var befogande och gav en hel del bra och vettiga insikter under drygt en timmes gång. Men när kapsäcken skulle knytas ihop och skådespelarna gick utanför sina roller och helt plötsligt var sig själv, då föll föreställningen i ett magplask. Det blev lite av krystat väckelsemöte och då med enbart prackande vänsterröda åsikter. Hela samhällssatiren fanns inte längre kvar ur ett större perspektiv, utan det blev snarare ett politiskt manifäst av ung vänster. Med egna små ”goda råd lappar” med förslag på pjäsens eventuella slut, slog jag dövörat till en stund därför att jag helt enkelt var tvungen. Framförallt var det så kallade påtvingade ”feministiska” perspektivet om föreställningens slut, något i hästväg. Hon ville helt enkelt tvinga oss alla att pilla varandra i håret och komma varandra närmare. Feminism med inbyggda sexuella trackaserier är inte riktigt min lösning på hur världsekonomin skulle kunna fördelas på ett bättre sett. Precis på samma sätt som jag inte tror på allsång med ”we shall overcome”. Jag tycker inte det är speciellt hedersvärt att våra världsproblem tros sig kunna lösas genom pedagogiska riktlinjer på ”fortune cookie” nivåer.
”Om du vill förändra världen måste du börja med dig själv” – okänd
