Lola Blau
Av: Georg Kreisler
Regi och översättning: Rikard Bergqvist
Scenografi och kostym: Tomas Sjöstedt
Koreografi: Fredrik Benke Rydman
Ljus: Joakim Brink
Stockholms stadsteater, premiär fredagen den 13 november 2015
”Lev som om dina handlingar gör skillnad. De gör de.”
– William James
Rollkaraktären Lola Blau, har mycket gemensamt med Albert Speer, Zarah Leander och manusförfattaren Georg Kreisler. De försökte all strunta i sin samtids politiska situation och enbart göra konstnärlig karriär utan att varken vilja eller orka ta ansvar för vad de indirekt bidrog till i Nazismens maktstrukturer.
När livet rullar på i den riktning som man länge hoppats och velat tro på, är det lätt att blunda för det otäcka som också sker i närmiljön som ett resultat. Man stoppa hellre vadd i öronen och bara marschera framåt och halkar hit och dit på de bananskal som erbjuds. ”No business like showbusiness”. Eller? För vad händer om du inte tar till vara på den där chansen? Blir man inte hellre ökänd än okänd? ” Vill man leva måste man vara egoistisk ”, säger Lola Blau.
Lola Blau går och väntar på sitt livs chans och när den kommer som hand i handske konstaterar hon, ” Jag bryr mig inte om politik…och jag gör vad som helst med vem som helst … man lever för de stunder man får skina.” Det går en stund, det fungerar ett tag men sedan står man där utan själ och ett dåligt samvete som tuggar på ens självrespekt. För på hur många sätt kan man sälja sig själv, innan den sura uppstötningen från magen inte bara ger dålig smak i munnen, utan förpestar hela kroppen.
Musikalartisten Sara Jangfeldt gör en fantastisk tolkning av Lola Blau. Hon har inte bara en komisk- och tragisk ådra att spela på, hon kan dessutom sjunga allt från operett till komplicerade sånger. Mest av allt är jag imponerad av de register av kroppsrörelser som hon behärskar fullt ut och hur hon i nästan 2 timmar håller publiken helt trollbunden. Publiken tar alla tillfällen i akt att applådera henne. Dessutom bidrar koreografin alldeles strålande till övergångarna till skilda återberättelser om Lolas liv. Danserna är lika allvarsamma som det är komiska, och tighta med rollbeskrivningarna.
Jangfelts ansiktsuttryck och tempon bidrar också till att man inte en enda gång vill släppa henne med blicken. Hon är en riktig ”Hollywoodaktig” stjärna i 1930-tals stil. Att Sara dessutom behärska det ironiska och det sarkastiska, och vet dess skillnader, är inte något man är van vid att se. Jag kan ingenting annat säga än att håret reste sig i nacken och att jag fick både skrattgropar i kinderna och tårar i ögonen.
Handlingen följde inte en naturlig ordningsföljd och ibland visste man inte om det var en dröm, om det hänt eller skulle hända. Dock spelade det egentligen ingen roll, utan var ganska befriande. Det var ändå den underliggande känslan av krigens val och effekter som var det viktigaste. Dessutom var det första gången som jag sett judisk och tysk sarkasm, över sitt eget folk, vilket var både nyttigt och mycket roligt på många sätt.
Det enda som kändes lite svårrott under kvällen var att musikerna som spelade och agerade, verkligen var enastående musiker men inte kunde jämföras skådespelarmässigt med Sara Jangfeldt. Det kändes naivt att ha valt dem att agera. Hur trodde man att man skulle komma undan med det!? När någon är ”outstanding” blir skillnaden till den ljumna ganska stort. Det kändes nästan i snålaste laget. Det gjorde mig något obekväm och jag tyckte nästan synd om dem. De satt på avbyttarbänken i en vänskapsmatch mellan Manchester United och Grundsunds IF.
Om inte det här är årets bästa uppsättning på stadsteatern, så är det i alla fall en pjäs med medaljchans.
På scenen:
Lola Blau: Sara Jangfeldt
Kapellmästare: Martin Östergren
Musiker: Maria Olsson
Musiker:Mathias Venge
Foto:Petra Hellberg