
Fågelfångarens son
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 april 2019
En av de vackrast och mest välgjorda filmer jag upplevt på många år. En berättelse som bygger på en verklig händelse på Färöarna under 1800-talet och som tas om hand med skicklig och varsam regi av Richard Hobert.
En film om kärlek på många plan olika sätt, om kärleken och samhörigheten mellan syskon, mellan föräldrar och barn och om de grymma val vi kan ställas inför i livet, speciellt i ett samhälle och en värld där människan är grymt beroende av patriarkala lagar och naturens kraft.
Bilderna från Föröarna är, som förväntat, fantastiska. Vyer och miljöer som fascinerar. En lång rad duktiga skådespelarna, såväl svenska som övriga nordiska och franska skådespelare är ytterligare ett plus som ger filmen dess kvalitet. Det stora plus:et kommer dock för att berättelsen inte kräver stora, överdrivna åthävor utan det som sägs görs med små medel och vi förstår vad som vibrerar under ytan.
I centrum för handlingen står det unga paret Esmar (spelas av Rudi Køhnke) och Johanna (spelas av Vigdis Hentze Bjørck) som lever ett hårt liv där de måste arbeta hårt på Färöarna. Esmar försörjer familjen framför allt på att fånga fåglar och ta fågelägg från ruvande fåglar. De har två döttrar och Johanna väntar ett tredje barn. Om det också blir en flicka riskerar de att få lämna huset de bor i, för lagen säger att arrendet endast förnyas om familjen har en son. Livia, en ovanligt framåt och upplyst kvinna som har hand om ett värdshus på ön, har ett förslag på hur de ska kunna få en son. En annan man måste göra Johanna med barn, i smyg. Vetenskapen har visat att vissa män bara kan få döttrar tillsammans med vissa kvinnor, har Livia läst i en bok.
Filmen är ett mästerverk för alla som liksom jag uppskattar filmer som inte berättar allt övertydligt utan du själv kan känna under ytan vad människorna känner. Den är vackert filmad, en fascinerande miljö. strålande skådespelare och en fängslande berättelse.
Livia Millhagen gör som alltid en bra roll där hon spelar Livia, en kvinna som är ovanligt självständig för sin tid.
Hedda Rehnberg som spelar Suzanne Goldstein i succé-tv-serien ”Vår tid är nu” spelar åter en fransktalande kvinna, Marie-Thérése. Hon är så skicklig och där jag sitter i biosalongen kan jag känna alla de känslor som drar åt olika håll inom henne och hennes förtvivlan som hon försöker dölja.
Berättelsen bygger på en legend på Färöarna, som tros bygga på verkliga händelser. Flera av ättlingarna till karaktärerna i berättelse har statistrollen i filmen, berättar regissören Richard Hobert.














Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.
Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.







