• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Fågelfångarens son

7 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Fågelfångarens son
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 april 2019

En av de vackrast och mest välgjorda filmer jag upplevt på många år. En berättelse som bygger på en verklig händelse på Färöarna under 1800-talet och som tas om hand med skicklig och varsam regi av Richard Hobert.

En film om kärlek på många plan olika sätt, om kärleken och samhörigheten mellan syskon, mellan föräldrar och barn och om de grymma val vi kan ställas inför i livet, speciellt i ett samhälle och en värld där människan är grymt beroende av patriarkala lagar och naturens kraft.

Bilderna från Föröarna är, som förväntat, fantastiska. Vyer och miljöer som fascinerar. En lång rad duktiga skådespelarna, såväl svenska som övriga nordiska och franska skådespelare är ytterligare ett plus som ger filmen dess kvalitet. Det stora plus:et kommer dock för att berättelsen inte kräver stora, överdrivna åthävor utan det som sägs görs med små medel och vi förstår vad som vibrerar under ytan.

I centrum för handlingen står det unga paret Esmar (spelas av Rudi Køhnke) och Johanna (spelas av Vigdis Hentze Bjørck) som lever ett hårt liv där de måste arbeta hårt på Färöarna. Esmar försörjer familjen framför allt på att fånga fåglar och ta fågelägg från ruvande fåglar. De har två döttrar och Johanna väntar ett tredje barn. Om det också blir en flicka riskerar de att få lämna huset de bor i, för lagen säger att arrendet endast förnyas om familjen har en son. Livia, en ovanligt framåt och upplyst kvinna som har hand om ett värdshus på ön, har ett förslag på hur de ska kunna få en son. En annan man måste göra Johanna med barn, i smyg. Vetenskapen har visat att vissa män bara kan få döttrar tillsammans med vissa kvinnor, har Livia läst i en bok.

Filmen är ett mästerverk för alla som liksom jag uppskattar filmer som inte berättar allt övertydligt utan du själv kan känna under ytan vad människorna känner. Den är vackert filmad, en fascinerande miljö. strålande skådespelare och en fängslande berättelse.

Livia Millhagen gör som alltid en bra roll där hon spelar Livia, en kvinna som är ovanligt självständig för sin tid.
Hedda Rehnberg som spelar Suzanne Goldstein i succé-tv-serien ”Vår tid är nu” spelar åter en fransktalande kvinna, Marie-Thérése. Hon är så skicklig och där jag sitter i biosalongen kan jag känna alla de känslor som drar åt olika håll inom henne och hennes förtvivlan som hon försöker dölja.

Berättelsen bygger på en legend på Färöarna, som tros bygga på verkliga händelser. Flera av ättlingarna till karaktärerna i berättelse har statistrollen i filmen, berättar regissören Richard Hobert.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Färöarna, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Kvinnan som glömde sitt förflutna

7 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Kvinnan som glömde sitt förflutna
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2019
Regi Agnieszka Smoczyńska

Efter flera års minnesförlust sitter Alicja i Tv-rutan för att få en ledtråd om vem hon är. När en man ringer och säger att hon är hans dotter ser hon lika frågande ut som tidigare.

Inte ens hennes namn väcker minnen hos henne. Tillsammans med sin psykolog åker hon till byn utanför Wroclaw och träffar sina föräldrar. Även hennes man och son kommer dit, men Alicja minns inget. Likt en tillfällig gäst går hon runt i huset . Helt avskärmad och med tom blick betraktar hon alla familjemedlemmar.
Hon minns inte vad hon gjort de två åren i Warszawa och hon minns inte sitt tidigare liv. Hon har ingen vilja att få veta mer och det enda hon vill är att få sitt ID-kort och försvinna igen.

Känslan hon ger är att hon varit prostituerad och drogmissbrukare. När hon efter en middag med maken suger av honom i framsätet på bilen och sedan går ut och röker direkt kunde det lika gärna vara en kund på gatan. Ibland kommer små minnen upp som till exempel att hon kan sin pinkod till bankkortet eller vet var säkringarna sitter i köket.

Filmen är nästan som thriller och man sitter länge och funderar på om maken har misshandlat henne eller försökt mörda henne och att det är det som hon förtränger.

En människas psyke är inte lätt att förstå och här får man egentligen ingen förklaring. Om Alicja vill lämna sin kvinnoroll som dotter, hustru och mor kan man förstå det. Att inte vara vårdande, behaglig och till lags. Den önskan har många kvinnor och den framställs ofta i kulturen.

Alicja är ju också stark i sin tigande roll dit ingen når. Att inte släppa in någon innebär att man slipper bli sårad. Däremot är det svårare att förstå varför hon tappar alla inlärda normer, som till exempel när hon sätter sig att kissa bland alla människor på tågperrongen. En scen där de ”normala” betraktar avvikaren med avsky. Kanske är det också ett resultat av att hon vill förtränga allt som varit.

Den polska landsbygden i disigt väder och gråmulna scener omger de utmärka skådespelarna Gabriela Muskala som Alicja och Lukasz Simlat som maken.

En angelägen film i ett ämne som berör många i dagens samhälle där psykisk ohälsa är ett växande problem. Den här filmen väcker fler frågor men svaren vi får är inte tillräckliga. Filmen känns som ett mysterium precis som Alicjas öde. Den förklaring vi får är allt för konstruerad och Alicjas tomma blick får ingen förklaring. Även när hennes känslor sakta kommer tillbaka är hennes beslut och känslor svåra att förstå. Är det sitt innersta jag hon söker? Filmen lämnaren betraktaren att själva fundera vidare men ledtrådarna saknas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: En kvinna bland män

6 mars, 2019 by Redaktionen

En kvinna bland män
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Mimi Leder
Scriptwriter Daniel Stiepleman
I rollerna: Felicity Jones, Armie Hammer, Justin Theroux, Sam Waterston, Cailee Spaeny och Kathy Bates

En kvinna bland män är en sann historia om den legendariska domaren, Ruth Bader Ginsburg, som kämpade för att hitta sin plats i ett patriarkalt fält för att bekämpa könsdiskriminering.

Ginsburg (15 mars 1933) föddes i Brooklyn, New York. Hennes äldre syster dog när hon var en baby, och hennes mamma, en av de som uppmuntrade henne allra mest, dog strax innan Ginsburg tog sin examen från gymnasiet. Hon tog sedan sin kandidatexamen vid Cornell University, gifte sig och blev mamma innan hon började studera på Harvard, där hon var en av de få kvinnor i sin klass.

Ginsburg överfördes till Columbia Lawschool, där hon tog examen som nummer ett i sin klass. Efter juristutbildning vände sig Ginsburg till akademin. Hon var professor vid Rutgers juristutbildning och Columbias. Hon undervisade i civilrättsliga förfaranden som en av de få kvinnor inom sitt fält.

I filmen träffar vi först Ginsburg (Felicity Jones) som juridikstuderande vid Harvard, där hon är en av nio kvinnor i en stor flock av män. Skolledare som är sexistiska figurer, utmanar kvinnorna för att motivera varför de är värda sin platser på utbildningen, platser som kunde ha gått till män.

Hon var redan gift sig med Martin D. Ginsburg (Armie Hammer), som var en mycket stödjande man som senare blev internationellt framstående som skatterådgivare och de har ett litet barn, Jane.
Ruth börjar delta i sin mans klass – förutom sin egen – när han har diagnostiserats med testikelcancer.

När Ruth inte kan hitta en lämplig möjlighet att arbeta i Harvard flyttar familjen till New York för att hitta en bättre plats. I New York är det nästan omöjligt att hitta ett jobb som praktiserande advokat ”för en kvinna och en mor och en jude”.

Ruth letar efter att få ansvar för ett viktigt fall som skulle kunna spräcka överbyggnaden av manliga privilegier och könsdiskriminering. Hon hittar fallet: En man, Charles M Moritz (Chris Mulkey), som tar han om sin åldrande mor men vägrade att dra av kostnaden för att hyra en sjuksköterska mot skatt eftersom han var en man och ogift. Det var könsdiskriminering, rent och enkelt.

Filmen visar Ginsburgs oändliga ansträngningar för att ändra de diskriminerande reglerna mellan 1956 och 1972 och Mimi Leder (Peacemaker) är en mycket bra kandidat för att skildra denna heroiska feminina bilden.

Skriptet är skrivet av Ginsburgs riktiga systerson och det är en öppet och ärligt filmmanus. Felicity Jones spelar mycket bra även om hon saknar humor i sin roll och Armie Hammer är bra som alltid.
Denna film är dessutom mycket väl värd att se för dig som är intresserad av frågor kring juridik, lagar och domstolar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Recension, Scen

Teaterkritik: Min fantastiska väninna – skådespelarkonsterna gjorde livräddning, på den allt för långa föreställningen

2 mars, 2019 by Lotta Altner

Min fantastiska väninna
Baserat på Elena Ferrantes romansvit
Dramatisering April de Angles
Översättning Johanna Hedenberg
Regi Maria Sid
Regiassistent Emelie Smeds
Scenografi Zofi Laagerman Nilsson
Koreograf Catharina Allvin
Dramaturg Sara Israelsson
Premiär på Årsta Folkets hus teater i Stockholm stadsteaters regi
Fredagen den 1 mars 2019

Min räddning i kväll på premiären var att jag befann mig i en avslappnande neutralare zon av icke totalt vetande. I motsats till många andra som läst alla böckerna, nästan in i det sista, hade jag enbart läst om böckerna. Att veta mycket och brett om något, men inte vara expert på detaljerna blev min sinnesfrid i de tvära snabba kasten i föreställningen.

Det var inte lätt att hänga med i scenbytena. Någon hade helt klart tänkt sig att ge oss hela historien i rapid fart och ville trycka in så många karaktärer, händelser, familjerelationer och känsloyttringar som det bara var möjligt i en och samma uppsättning. Föreställningen varade i drygt fyra timmar med en paus på ca 20 minuter. Första akten varade i nästan två timmar. Den partiella förlamningen i sätesmuskeln var total.

Det finns alltid mycket stora förväntan på ett manus/dramatisering efter en belönade/kända författare. Elena Ferrantes är inget undantag på den fronten – hon är ett hemligt och spännande fenomen. Man vill naturligtbis inte göra den nöjda och hänförda litteraturläsaren besviken genom en platt och dålig föreställning. Därför tror jag att man ansträngde sig till det yttersta, på ett pretentiöst vis för att ingen skulle våga säga ”böckerna var bättre än föreställningen”. Men det är kanske när man inte försöker så hårt, att leva upp till det skrivna ordens rikare betydelser i fem böcker och vågar stryka både i – och mellan raderna som man kan ge grundtankarna rättvisa. Föreställningar kan enbart plocka ut de bästa essenserna och dramatiskt har man enbart möjligheten att återge det viktigaste. Att föreställningen är baserad på 5 böcker och inte har ett tydligt manus, signalerar att man varit allt för förälskad i böckerna och därmed inte kommit vidare till nästa sceniska nivå. Korvstoppningsmetoden gör en allt för mätt och lätt illamående. Det är heller aldrig försvarbart att hålla en publik 4 timmar.

Föreställningens scenografi med många trappor, avsatser och skjutbara kulisser gjorde det möjligt för skådespelarna att befinna sig i flera rum och tidsperioder samtidigt. Scenen blev dessutom i ett härligt livligt tempo som gav scenbytena energi och flöden. Däremot var scenen något för hög för blickfånget och gjorde det möjligt för publiken på de främre raderna att se in under kulisser, draperier och kjolar. Kanske hade det blivit en behagligare helhet och man hade backat spelplatserna något?

Relationen mellan Lenù (Maja Rung) och Lila (Ruth Vega Fernandez) gjorde mig ledsen, oss kvinnor emellan. De växer ihop så nära varandra, kämpa för att få utbilda sig, stödjer varandra, blir fantastiska väninnor och måste slåss för sina rättigheter. Trots det har de inga problem med att ljuga, bedra och smita undan gentemot varandra och andra kvinnor. Var tar solidariteten vägen? Varför spelar de på varandras planhalvor? ”Du vill inte att jag ska vara lycklig”. Hur kan de förbanna männen när de beter sig svinaktigt åt också, ”…tappar bort varandra”. Hur kan de offra varandras vänskap hur som helst för karriärer, sex med män och framgång? Men faktum kvarstår, kvinnor är människor och människor är både bra och dåliga, i samma person. ”Tänk att man kan vara så smart och ändå inte fatta någonting” och ”I sagorna gör man som man vill. I verkligheten överlever man”. Skådespelarna gjorde en mycket god insats i att visa hur förtrycka även kan bli förtryckare, och att även om man pratar om sin egen frihet, är det inte lika lätt att leva upp till den.

Översättningen förbryllade mig något – ibland kändes det nästa som syftningsfel. Italienare svär inte som vi, de förolämpar inte varandra som vi och de benar inte ut ord i en mening som svenskan gör. För mig kändes det som om någon helhet gick förlorad. Man kan inte översätta ord för ord av könsord och skällsord hur som helst. Man måste exempelvis välja om det är ”små kulor” man menar bokstavligen, eller om det är impotens, eller att mannen är feminin eller att han helt enkelt är en ruskigt dålig älskare. Dessutom är det så att vissa italienska ord (precis som på spanska) inte är menade som vulgära, men i svensk direkt översättning ord för ord blir det enbart vulgärt men utan någon finess i förolämpningen.

Kvällens koreografi var det som imponerade allra mest under kvällen. Sällan har jag skådat ett så klockrent tight skådespelarteam som med briljans backade upp och följde varandras rörelsemönster. I alla slagsmålsbenägna scener, rytmiska frustrationer, slowmotion fall, dödskamper och dansscener, så rörde sig och förflyttade sig skådespelarna unikt, intressant och exemplariskt. Det var smidigt, vackert, genomtänkt, snyggt och ibland skrämmande på samma gång. Det var som att se ett konstnärligt tåg rulla fram i balans och där varje del av skruv och bult fick sin fasta förutbestämda plats. Alla lika viktiga i maskineriet om än med skilda funktioner.

Rollista Maja Rung, Ruth Vega Fernandez, Sylvia Rauan, Matilda Ragnerstam, Angelika Prick, Sandra Medina, Per Sandberg, Pablo Leila Wenger, Henrik Norlén, Ole Forsberg, Fredrik Lycke, Peter Gardiner, Astrid Assefa.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Årsta Teater, Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teatekritik, Teater, Teaterrecension

Teaterkritik: Andante – Norén för in oss i åldrandets Aniara

2 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Andante
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi Lars Norén, Dick Sandin
Ljusdesign Egil B Hansen
Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson
Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson
Urpremiär: 1 mars 2019, Lilla scenen
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, med paus

Sex äldre människor är sammanfösta i ett rum, som kan vara ett äldreboende. De har inte själva valt att vara där tillsammans, åldern och de förändringar som åldrandet gjort med deras kroppar och själar har placerat dem där. Delvis realistiskt men också symboliskt och givetvis både ångestfyllt och mörkt – Andante är en av den svenska dramatikern Lars Norén nyskrivna draman om åldrande och minnet.

Var och en som någon gång varit på ett äldreboende kan känna igen karaktärerna och samtalen – men samtidigt är det ett utklipp och en tolkning av tillvaron av Lars Norén. Jag känner att denna klaustrofobiska tillvaro också kan ses som en bild för mänskligheten. Vi är alla fast i tid och rum, fast i åldrandet. Också tjugoåringar åldras varje dag.

Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.

Lars Norén är i mina ögon en av de största svenska dramatikerna, ja en av världens främsta nutida. Hans draman talar till mig och berör mig, de handlar alltid om något jag kan relatera till, oavsett vilken av hans epokers verk jag upplever. Han har ju haft flera olika epoker från mer politiska samhällstillvända pjäser till metafysiska. Han laborerar ofta med teaterns form, som när han 2017 satte upp Stilla liv på Dramaten som framfördes helt utan repliker.

Andante bryter mot traditionell teaterform. Handlingen är inte uppbyggd som i de flesta pjäser med ett skeende som får en slags avgörande klimax mot slutet. Det finns ingen stor drivande huvudhandling utan en mängd små händelser som inte mynnar ut i någon gemensam sluthandling. Det är stämningarna som är dramats fokus. Lars Norén skildrar stämningar i Andante. I programmet till föreställningen säger han i en intervju som görs av Irena Kraus:
– För länge sedan tröttnade jag på pjäser med en handling. Jag bryr mig mer om stämningar nu och det är likadant när jag regisserar. Jag förbereder mig aldrig och vill inte veta vad som skall hända, utan försöker skapa en stämning där det uppstår.

Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.

Lars Norén har satt sin tydliga prägel på föreställning. Han har skrivit manus, han regisserar och har haft del i både scenografi och kostym. Föreställningen är helgjuten, den är sparsmakad i scenografi och kostym och det talar både till känsla och förnuft. Det är både realistiskt men symboliskt. Skådespelarna är valda med omsorg och är alla så bra, så rätt i sina karaktärer. Vissa scener avslutas med koreografi där skådespelarna rör sig rituellt. Det är starkt och om jag fick önska skulle det förekomma lite oftare än då.

Föreställningen är nästan tre timmar med en paus, men tiden går väldigt snabbt. Det är både absurt, roligt, komiskt, allvarlig och realistiskt. Däremot kan jag känna att det här är Lars Noréns bild av åldrande och minnen. Den berör och sammanfaller med en del av vad jag upplever och upplevt men skiljer sig också från mina erfarenheter. För min del har jag också mött många som åldrats med visdom. Allt är inte mörker med åldrandet. Och det är väl också precis vad som är meningen med kultur och drama. Vi berör varandra men funderar och reflekterar själva vidare, vi håller med och vi håller int emed.

I rollerna:
Carl Magnus Dellow
Erik Ehn
Nina Fex
Marika Lindström
Per Mattsson
Sten Ljunggren
Monica Stenbeck
Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Åldrandet, Dramaten, Lars Norén, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in