Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Challengers – juvenilt berättande, slarvig regi

by

Challengers
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Luca Guadagino

Luca Guadagino har en lång karriär bakom sig med en rad filmer som både blivit bejublade och bespottade. Men det stora internationella genombrottet kom först 2017 med Call Me By Your Name. Den råa romansen som utspelade sig i Italien tog de flesta – bortsett från undertecknad, med storm och sköt Timothée Chalamet till himmelen som en av nutidens mest populära filmstjärnor.

Guadagino själv fick också helt andra möjligheter och kapitaliserade genast med att göra en remake av Dario Argento klassikern Suspiria. En film som innebar ett omedelbart nödstopp i den då uppåtgående karriären. För även om det fanns gott om chockmoment och ekon från originalfilmen, var Suspiria årgång 2018 rent dravel som – förutom stilfulla visuella egenskaper, inte var värd någons uppmärksamhet. Och medan Chalamet mer eller mindre gått från klarhet till klarhet har Guadagino istället slirat runt med filmer som – tematiskt och genremässigt, spretat åt alla håll och kanter. Däribland en dokumentär om skomakaren Salvatore Ferragamo, tv-serien We Are Who We Are samt en och annan kortfilm. Inget av projekten har lett till samma euforiska respons som Call Me By Your Name. Men när nu den omåttligt populära, trendiga och charmanta skådespelaren Zendaya samarbetar med Guadagino, som både huvudrollsinnehavare och producent, finns förhoppningar om en kursändring.

Och nog visar sig Zendaya vara filmens hemliga vapen. Eftersom Guadagino alltid regisserat sina ensembler utan vidare elegans eller omsorg behövs en aktör med utstrålning och naturlig karisma för att kompensera. Zendaya har detta i överflöd och lyckas framförallt kanalisera ett imponerande fysiskt skådespel i de scener hon spelar tennis. Här förmedlas en otrolig kinetisk energi som kombineras med en sorts råbarkad koreografi som understryker hur otroligt imponerande atletisk briljans kan vara att bevittna.

Men ungefär där slutar lovorden, för Challengers är inte en film som vill övertala publiken om vilken otrolig sport tennis är. Istället är det ett juvenilt och såsigt kärleksdrama som ger navelskådande en ny innebörd. För där scenerna innehållandes tennis är iscensatta med flera snillrika visuella knep, där kameravinklar konstant ändrar perspektiv och låter oss följa händelserna på oerhört innovativa sätt, är själva berättelsen med ett triangeldrama i centrum mest barnslig och inte det minsta romantisk, än mindre erotisk. Guadagino vill mer än något annat skapa en film med en sexuell spänning där gamla emotionella sår leder till känslosamma vulkanutbrott där förlorad kärlek och avundsjuka duellerar utan hänsyn till något eller någon.

Konceptet må låta spännande och som uppgjort för lite klassisk relationsfriktion som gjort sig så bra på bio i otaliga exempel. Några medryckande sammandrabbningar eller verbala slagfält blir det dock aldrig tal om. Guadagino kör fast i en berättarteknik som påminner om de sämsta av realitysåpor, med löjliga verbala utläggningar och patetiska metaforer.

Ingenting känns det minsta trovärdigt eller äkta, än mindre intressant. Dialogen som är menad att vara sensuell – i många fall uppkäftig, framstår snarare löjeväckande och klen. Att könsord och svordomar haglar kvittar, det hela känns pubertalt och omoget. Det blir än värre av att filmens karaktärer är makalöst osympatiska, själviska och beter sig som förvuxna barn. Guadagino har en försmak för det goda livet, något vi kunde se i Call Me By Your Name, men till skillnad mot andra filmskapare som ifrågasätter överflöd och absurda privilegium verkar Guadagino aspirera på att själv bosätta sig i något av de makabert lyxiga hotellrum som vi får spendera tid i. Där American Psycho författaren Bret Easton Ellis lyckas göra lyxmärken och dekadens till något både komiskt och upprörande är vältrandet i absurd lyx här rent provocerande.

Utöver detta verkar Luca Guadagino tappat sitt sunda förnuft vad gäller att implementera musik. Soundtracket som komponerats av Trent Reznor och Atticus Ross är förvisso pulserande och hade gjort sig utmärkt i en renodlad actionfilm. Men när det kommer dundrandes mitt i scener, som hade mått bra av total tystnad, blir resultatet som bäst konfunderande och i sämsta fall skrattretande.

Och där Zendaya i alla fall har karisma och utstrålning kan detsamma inte sägas om motspelarna Mike Faist och Josh O’Connor som är hopplöst anonyma.

Challengers dröm om att vara ett erotiskt och vågat triangeldrama misslyckas kapitalt i och med juvenilt berättande, slarvig regi och ett antal skådespelare utan förmåga att agera. Utan Zendaya hade det hela behöva utvisas från plan med omedelbar verkan.

Filmrecension: Leaving Jesus – en film som är viktig för många som lämnat eller vill lämna en fundamentalistisk grupp

by

Leaving Jesus
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Ellen Fiske

En dokumentär som sätter igång många tankar och känslor. Vi får följa en grupp före detta kristna fundamentalister som träffas på en retreat i USA för kristna som lämnat sin tro.

Ellen Fiske, regissören, har fått komma retreatdeltagarna mycket nära och har fått närvara med filmkameran vid terapisessioner, övningar och också fått följa med flera av dem till deras privatliv. Det är imponerande att dokumentären fått möta dessa människor i så känsliga situationer.

Alla som är på retreaten är födda in i sina kyrkor och samfund. De har aldrig haft något val och vi får därför ingen förståelse för vad som lockar människor till dessa samfund och grupper. Jag skulle gärna se en liknande film med människor som gått med i en grupp som är fundamentalistisk och som hindrar dem från att leva som de vill och att de sedan vaknar upp och lämnar. Att lämna något man själv valt måste vara omskakande och svårt. Jag har läst några sådana böcker, speciellt av före detta scientologer.

Att som vuxen lämna något man fötts in i måste vara enormt svårt. I många fall måste de lämna familj och släkt samtidigt. Många fundamentalistiska grupper tillåter inte sina medlemmar att umgås med avhoppare. Så är det i Jehovas Vittnen, till exempel.

En del av kyrkor som deltagarna i retreaten kommer från brukar inte definieras som fundamentalistiska, till exempel Katolska kyrkan eller Pingstkyrkan. Vad som blir djupgående fundamentalism beror inte alltid på religioner eller filosofin utan minst lika mycket på den enskilde individen och gruppen. Också politik kan bli fundamentalistisk. Också så kallade new age-grupper som fokuserar på nyandlighet kan utvecklas till fundamentalism, tänk bara på vad som hände med Heavens Gate som var en slags ufo-troende nyandlig grupp. P3 Dokumentär har berättar om den:
De döda visar sig tillhöra en religiös sekt, som tror att de ska hämtas upp till himlen av ett rymdskepp som följer kometen Hale-Bopp. En komet som precis vid den här tiden, kan ses som tydligast från jorden. Många av medlemmarna i sekten har lämnat sina familjer tjugo år tidigare.

Retreatledaren jämför att tro på Gud med att vara fundamentalist. Det är trots allt inte samma sak. Vad Gud är kan definieras på så många olika sätt. Alla som tror att det finns något utöver det som går att mäta med dagens vetenskapliga utrustning är inte fundamentalister.

De existentiella frågorna om liv och död, om meningen med livet, tvingas nog de flesta att möta någon gång i livet. Jag blir glad av att det finns regissörer som Ellen Fiske som tar upp det detta och går på djupet med ämnet. Det är skickligt att få dessa människors förtroende, att få komma dem så nära och få dem att berätta. Och med tanke på hur farliga fundamentalistiska grupper kan bli är det viktigt att kunskap om detta når ut. Jag tror att denna film kommer att bli viktig för många som brottas med att lämna ett samfund eller grupp de fötts in eller gått med i och nu har lämnat eller vill lämna.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med regissören Ellen Fiske.

Vem skriver teater- eller filmkritikern för?

by

Behövs teaterkritik? Behövs filmkritik? Litteraturkritik? Konstkritik? Flera kulturredaktioner har fått nedbantad budget vilket fört med sig att redaktionerna dragit ner på kritik-verksamheten.

Dramaten har bjudit in till ett panelsamtal om teaterkritik. I inbjudan står: Dramaten bjuder in till en kväll om teaterkritikens roll idag i ett förändrat medieklimat. Medverkar gör kritiker från olika dagstidningar.

De viktigaste frågorna kring teater- och filmkritikens vara eller inte vara är för vem och varför. Tycker jag i alla fall.

Dramatens inbjudan är därmed väldigt tydlig. Dramaten är med intresserad av att nå ut till den publik som läser dagstidningar. Det är ofta lika med den som har sådan inkomst att den har råd med en prenumeration. För en månadsavgift på närmare 700 kr, som är vanligt pris på prenumeration idag, är för mycket för en låglönefamiljs budget. För Dramaten är det därför tydligen viktigast att nå ut till medelklassen. För att de har råd att prenumerera.

Fast prata om klass-samhälle är näst intill förbjudet idag. Tar man upp att det är skillnad på förutsättningarna för att arbeta med kultur eller journalistisk beroende på bakgrund suckar alla och tittar bort.

När jag var elva år åkte jag buss till närmaste stad en gång i veckan för att gå en kurs i att skriva på skrivmaskin. Det var långt före dagens samhälle med datorer, surfplattor och mobiltelefoner. Mitt mål var att bli journalist. Men när jag gått ur gymnasiet vågade jag inte söka in till Journalisthögskolan, för på den tiden avgjordes vem som kom in genom tester och intervjuer. Jag var alldeles för osäker för att våga mig på det. Som tur var ändrade det sig och det gick att söka in på betyg och jag hade höga betyg, så jag kom in.

Det som slog mig direkt när jag börjat på utbildningen att där fanns en grupp elever som var självsäkra och trygga. De hade släkt som jobbade inom journalistik eller liknande. De visste hur allt gick till. Det är inte konstigt att det är så. Vi är alla påverkade av vår uppväxt, det går inte att komma ifrån. Jag kom ihåg hur konstigt det kändes på mitt första frilansuppdrag: att jag skulle få betalt för att skriva något. Att få betalt för att ha roligt. I mitt liv hade lön alltid varit sammankopplat med hårt jobb, att gå upp tidigt och slita. Tänk att det fanns människor som försörjer sig på att skriva nyheter och på att göra intervjuer och att recensera. Det var som en dröm, svårt att tro på.

Det finns mycket att säga och fundera på kring kritik av teater, film, litteratur, konst med mera kultur. Jag upprepar det jag skrev i min inledning: Vi måste veta vem vi skriver för.
Många vill inte medge att det är viktigt. De säger att de vill skriva kritik för alla. Men det är omöjligt. Den som arbetar inom teater har sin synvinkel, den som ser teater eller film ofta är inte alltid intresserad av samma sak som den som bara har råd att gå på teater en gång om året. Det betyder inte att den ena sortens kritik är finare än den andra eller att någon behövs mer än den andra.

Att kultur i alla dess former är viktig för människor och mänskligheten tror jag alla mina läsare håller med om i alla fall. Och denna övertygelse binder samman alla kulturarbetare, alla kritiker oavsett bakgrund. Det är jag säker på. Genom kulturen får vi möta andra världar och situationer än de vi lever i, vi får möta olika sätt att tänka och känna och vi får möta oss själva.

Men beroende på vår bakgrund ser vi olika saker i en föreställning, i en film, i ett konstverk, i en roman eller en essä och så vidare. Jag minns när jag såg den kritiker-hyllade filmen Call Me By Your Name och Timothée Chalamets karaktär hade sex i sängen med en persika. Jag kunde inte låta bli att inse att hans familj hade anställda som skulle ta hand om tvätten efter honom.

Jag har många exempel på att den som kommer från en ekonomiskt trygg bakgrund inte ser samma saker som den som vet att han/hon/hen måste betala sin hyra och köpa mat till sina barn. Därför behövs olika slags kritiker, med olika bakgrund.

Jag tycker det är viktigt att det finns teater-, film-, konst- och litteraturkritik som vänder sig till olika målgrupper och jag önskar att den svenska nationalscenen också vill nå ut till de som inte har råd att prenumerera på dagstidningar.

I vilket fall som helst: att veta vem man skriver för är ett viktigt första steg. Och det ena är inte finare än det andra.

Varför drar ägarna och cheferna ner på bevakningen av kultur? Varför väljer de som kan bestämma att kulturredaktionerna på de traditionella medierna ska minska på antalet filmer och teaterföreställningar som recenseras? Orsaken sägs vara ekonomiska skäl.

Vad måste göras när ekonomin blir sämre? Vad måste de flesta göra i sådana situationer, såväl företag som privatpersoner? Se över utgifter och intäkter.

Här är några små tankar kring utgifter och intäkter.

Traditionella medier utsätts för hård konkurrens idag om annonsörer. Ändå är det dyrt att annonsera i de stora tidningarna som Dagens Nyheter. Kanske det vore en vinst för dem att istället för att ta 50.000 kr för en annons och få två annonser, vilket skulle ge 100.000 kr, kunde de ta 40.000 kr och få fyra annonser, vilket skulle ge intäkt på 160.000 kr. Siffrorna är förstås tagna i luften och inte de riktiga priserna. Det är själva principen jag tar upp. Lägre priser kan ge fler annonsörer som också återkommer.
Samma sak gäller med avgiften för en prenumeration. Sänk priset och få fler prenumeranter.
Sedan finns det andra sätt att få fler annonsörer intresserade. Ta bort betalväggen på fler artiklar så fler läser dem.

För att rädda skogarna och träden vore det dessutom bra att trycka färre tidningar och satsa mer på online-versioner.

Utgifter går också att se över. Medier har ett viktigt uppdrag i en demokrati. Det går inte att äta att man har viktiga uppdrag, det är sant, men hur höga löner måste cheferna och ägarna ha? Hur stora vinster måste de ta ut? Visst finns det saker att skära i där.

Men istället för att ta itu med sina egna intäkter och utgifter väljer många tidningsägare att angripa konkurrenten Google, berättar Dagens PS:
Det är Googles fel att Europas medier går på knäna.
Om det inte vore för att sökjätten snedvridit konkurrensen på annonsmarknaden hade de kunnat tjäna mer på sin journalistik, spenderat mindre på dess annonstjänst – och återinvesterat pengarna i verksamheten.
Det menar 32 mediabolag utspridda över 13 europeiska länder som nu stämmer Google på 2,1 miljarder euro, skriver Reuters.

Filmrecension: Stella – ohyggligt och tragiskt och mycket tankeväckande

by

Nebenstrasse vor Feinkost Strauss.
Mai 1943 Stella lernt Rolf Isaakson kennen.
Stella Goldschlag (Paula Beer)

Stella
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Kilian Riedhof
I rollerna Paula Beer, Jannis Niewöhner, Damian Hardung, Joel Basman, Maeve Metelka

Ibland är verkligheten hemskare och mer tragisk än det påhittade. Berättelsen om judinnan Stella Goldschlag är så ohygglig att jag inte kan skaka av mig den. Paula Beer gör rollen äkta och trovärdig och jag vill gråta när jag tänker på hennes liv och vad hon gjorde och vad hon utsattes för. Vad kan människor förmås att göra för att överleva?

Stella handlar om en ung tysk judinna som växte upp i Berlin. Hon var ung under andra världskriget och älskade musik och jazz i synnerhet. Hon var sångerska i ett svängigt jazzband där de andra musikerna liksom hon var judar. Vi får följa hennes utveckling från att knappt tro på vad nazisterna gjorde mot judar till att vilja fly och till att bli torterad och tvingad att förråda andra judar.

Det är lätt att sitta i trygghet och se en skildring av utsatta och jagade människor som flyr för sina liv och säga att man aldrig skulle förråda sina egna. Men vad händer när en pistol riktas mot ens huvud och det handlar om att ha någon chans att överleva.

Stella lyckades skaffa sig ett falsk id-papper och med det kunde hon ta sig runt i Berlin, gå på café och leva ganska normalt. Hon var ung, ville ha kul och var ganska oansvarig, som många unga kan vara. Eftersom hon var blond och hade blå ögon kunde hon tas för en tyska. Men en dag blev hon förråd av någon som kände henne och hon hon greps av Gestapo.

Hos Gestapo blev hon slagen och torterad. Gestapo hotade med att skicka hennes föräldrar till Auschwitz om hon inte gick med på att hjälpa Gestapo att hitta judar. Hon tvingades inte bara att ange judar utan hon skulle också leta upp dem på stan och på caféer. Från september 1943 till slutet av kriget skickade Stella Goldschlag hundratals andra judar till Gestapo.

Filmen skildrar inte bara Stellas tragiska liv utan också nazisternas fasansfulla behandling av judarna och vi får en inblick i hur hatet till judar kunde gödas och frodas – det har sorgligt nog en hel del likheter med de judehat som spruckit upp runt om i Sverige och i västvärlden under senare år. Det finns stora likheter med hur Israel beskrivs idag och hur judarna beskrevs då i Nazi-Tyskland. Jag får en stor klump i magen när jag tänker på att terrorgruppen Hamas dödade mer än tusen människor och tog både män, kvinnor och barn som gisslan. Detta hat som fortfarande florerar världen över mot judar, det är skrämmande. Ja frågan är mer komplicerad än så, förstås. Många som inte stöder Hamas har fått sina hem förstörda i Gaza. Också frågan om Stella och andra judar som förrådde sina egna är inte glasklara att ta ställning till. Situationer kan vara rätt komplicerade. Det är bra med filmer som denna, som kan lyfta fram frågor på djupet och inte beskriva allt förenklat i svart eller vitt.

Paula Beer i rollen som Stella är enastående. Hon ger liv och gestaltar den unga, levnadsglada, emellanåt ytliga Stella och sedan den erfarna kvinnan som sett livets mörkaste sidor. Ibland ljuger hon för sig själv, det är enda sättet för henne att överleva. Det är inte alltid lätt att manövrera med en moralisk kompass när liv och död står på spel. Stella var både en förövare och ett offer. Detta är en stark film och den går inte att glömma i första taget.

Filmrecension: Sommar utan vår – en fullkomligt fantastisk berättelse

by

Sommar utan vår
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Nuri Bilge Ceylan

För att citera Svenska spel, ”plötsligt händer det”. Från ett land vi sällan får se kulturella yttringar ifrån – än mer sällan film, kommer en svepande och fullkomligt fantastisk berättelse som på ett vördnadsfullt och stilfullt sätt lyckas demonstrera att det finns rent episka kvaliteter i ämnen och platser som tycks vara mer eller mindre obetydliga.

Sommar Utan Vår har dock inte gått förbi obemärkt under fjolåret. Efter en bejublad premiär på Cannes filmfestival – där filmen också tog hem pris för bästa kvinnliga skådespelare, har filmen sannerligen en hög profil. Flera så kallade festivalfavoriter kan visa sig vara otäcka kallsupar, något märkligt sker på de glamorösa festivalerna, en sorts tillfällig hysteri där alltför många filmer hyllas till skyarna. Då filmerna gradvis letar sig ut till allmänheten börjar nykterheten framträda och bejublade favoriter från franska rivieran blir istället stora frågetecken som få – om någon, tar notis om.

Tack och lov är detta inte fallet med Sommar Utan Vår. Regissören Nuri Bilge Ceylan har – till skillnad mot hyllade västerländska regissörers sätt att skildra alldagliga livsöden, en fantastisk uppriktighet och respekt både för sin berättelse och för publiken. Där vi idag har alltför många själviska exhibitionister, som endast konstruerar filmer för att på enklast möjliga väg roffa åt sig Oscarsnomineringar, är det en ynnest att se en film som inte har tillstymmelse till några sådana cyniska ambitioner eller agendor. Bilge Ceylan går istället in med allt han äger och har, han iscensätter allt som om det vore den sista sekvensen han någonsin regisserar. Men istället för att kännas överspänd eller sammanbiten vilar det ett lugn över precis allting. Det behövs inga stora gester, tårdrypande musik eller överdrivet emotionellt skådespel i tron att det skall ge berättelsen substans. Omsorgen och precisionen som vilar över hela filmen är häpnadsväckande. Även om det inte förekommer några bombastiska sekvenser som skakar om hela berättelsen från en dramatisk synvinkel, känns varje trevande steg och obetydlig konversation som nyckelscener.

Berättelsen må vara definitionen av alldaglig, platsen den utspelar sig på likaså. Trots det lyckas Bilge Ceylan att koppla ett järngrepp om tittaren genom att suga in oss i en värld som är utan en enda extraordinär faktor men där dramaturgin och sättet berättelsen förmedlas är trollbindande. Faktorer som att ett antal karaktärer är långt ifrån sympatiska eller att filmen har ett ohyggligt långsamt tempo glöms bort då Bilge Ceylan har en otroligt varsam hand som leder publiken genom speltiden på nästan tre och en halv timme.

Sedan går det inte att undkomma att Sommar Utan Vår är fantastisk från ett visuellt perspektiv. Precis som övriga filmen är inget överdådigt eller pampigt, istället är fotot och miljöerna fantastiskt attraktiva i all sin enkelhet. Filmens fotografer Cevahir Sahin och Kürsat Üresin väljer också att bryta mot flera normer vad gäller komposition, sättet de placerar färger som vanligtvis är menade att dra åt sig blickar på oväntade ställen. Detta leder till att publiken tvingas insupa allt och söka sig efter de viktiga punkterna, något som gör att miljöerna och de eviga snölandskapen känns genuint levande och inte bara som en karaktärslös bakgrund.

Och utöver det fantastiska utseendet och den snillrika personregin har filmen också en oväntat effektivt underfundig humor som ackompanjerar den allmänna melankolin och ensamheten på ett fantastiskt sätt. Det enda som håller tillbaka Sommar Utan Vår från att vara en fullkomlig upplevelse är den tredje akten som är aningen utdragen och inte så pass utvecklad och fascinerande som de första två tredjedelarna. Dock är det svårt att älta över det då vi har att göra med en mestadels fantastisk film som läxar upp de flesta vad gäller förmågan att skapa stor dramatik från det mer eller mindre helt obetydliga.