• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Yuck

Kulturbloggen sammanfattar musikåret 2011 (hittills) och blickar framåt

24 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Foo Fighters bevisade att de är framtidens arenaband när de fick hela Stockholm Stadion att gunga, M.I.A bankade skiten ur allt på Peace and Love och Patti Smith tilldelades det prestigefyllda Polarpriset.

Folk slogs för att komma in när WU LYF spelade på Trädgår’n och Prince hyllades till skyarna för hitkavalkaden han bjöd på under Way Out West men allt detta överskuggas av Amy Winehouse som plötsligt anslöt sig till 27 Club.

Nu när sommaren så sakteligen börjar dra sig mot sitt slut tänkte vi på Kulturbloggen sammanfatta musikåret 2011 (hittills) och blicka framåt mot en höst fullspäckad med godbitar.

PJ Harvey – Let England Shake

När PJ Harveys senaste album Let England Shake släpptes tyckte jag att det var årets album. Nu har det gått ett halvår och jag har fortfarande inte ändrat mig. Denna bläcksvarta krigsskildring känns redan som en klassiker och i oktober besöker hon Filadelfiakyrkan för två utsålda spelningar. 2011 ser utan tvekan ut att bli PJ Harveys år.

Kurt Vile – Smoke Ring for My Halo

Philadelphias stolthet Kurt Vile tillhör vår generations mest intressanta låtskrivare och hans fjärde album Smoke Ring For My Halo, som släpptes tidigare i år, är hans bästa hittills.

Yuck – Yuck

Yucks självbetitlade debutalbum är en riktigt distad och riffbaserad smällkaramell. När vi trodde att band som Dinosaur Jr och Teenage Fanclub var på väg att suddas ut ur musikhistorien kom Yuck, som en grungens Messias, och väckte liv i nittiotalet.

Washed Out – Within and Without

Hela fenomenet som kallas chillwave kan mer eller mindre härledas till ett band – Washed Out. Men Ernest Greene ligger inte bara bakom ett av årets viktigaste album. När de spelade på Hultsfred tidigare i år visade han också att Washed Out är ett band att räkna med på scen.

Panda Bear – Tomboy

Panda Bear (från Animal Collective) klarar sig även på egen hand. Inte fullt så mycket sampling som tidigare och mer användning av gitarrer var framgångsreceptet bakom Tomboy som är hans bästa (solo)skiva hittills. Det stundtals lågmälda drönandet blir titt som tätt till eufori men övergången är alltid lika naturlig som musiken är ogreppbar. Briljant!

The Horrors – Skying

Primary Colours var ett fantastiskt album så frågan var hur The Horrors skulle kunna överglänsa sig själva. Svaret blev Skying där de utforskar ecstasy-influerade ljudlandskap med inslag av post punk, shoegaze och new wave. Värdiga arvtagare till band som The Psychedelic Furs och My Bloody Valentine.

The Vaccines – What Did You Expect from the Vaccines

De lyssnar på Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain och gör musik som låter som Phil Spector, Beach Boys och The Jesus and Mary Chain. Svårare än så behöver det inte vara. Texterna är lika simpla som geniala och vem sjunger inte med i refrängen till Post Break-Up Sex?

Elbow – Build a Rocket, Boys!

Build a Rocket, Boys! var albumet då Elbow blev ett arenaband utan att rea ut sin själ och som ingen annan lyckas världens just nu kanske bästa textförfattare Guy Garvey skriva texter om den nostalgi som alla vuxna känner då och då när de tänker tillbaka på sin barndom.

WU LYF – Go Tell Fire to the Mountain

Jag är fortfarande inte säker på om WU LYF, vilket är en förkortning för World Unite Lucifer Youth Foundation, är en satanistisk kult eller ett tungt popband med progressivt, uppbyggande låtar och en ylande sångare. Precis som Bob Dylan var på sextiotalet är WU LYF rösten för en hel generation. Inte minst är de ett tecken på att det inte är så dumt att växa upp på tjugohundratalet.

The War on Drugs – Slave Ambient

The War on Drugs är lika mycket Springsteen som My Bloody Valentine men den till synes udda kombinationen ter sig helt naturlig när vi hör Philadelphiabandets senaste skiva Slave Ambient och är inte Baby Missiles årets låt?

—

Sedan ska vi inte glömma hur hiphop-kollektivet OFWGTA med Tyler, the Creator i spetsen skapade lika många rubriker för sina kontroversiella uttalanden som för sin musik eller hur James Blake förenade soul med dubstep och skapade årets mest experimentella ljudlandskap. Att vara genreöverskridande var 2011 års trend vilket inte minst Bon Iver visade med den självbetitlade uppföljaren till For Emma, Forever Ago. I Sverige hyllades Lykke Li för den dystra, minimalistiska och hjärtskärande skivan Wounded Rhymes och skönsjungande Adele toppade listor med 21.

Men året är inte slut bara för att sommaren nästan är över. Vi har en del riktiga godbitar att se fram emot under hösten. I slutet av augusti släpper Red Hot Chilli Peppers, visserligen utan John Frusciante, sin nya skiva I’m with You och i september släpper The Rapture sitt första album på fem år. In the Grace of Your Love kommer knappast göra någon besviken.

Den isländska storheten Björk släpper också nytt i september och hon har mycket att leva upp till på Biophilia som är hennes sjunde album som soloartist. Även The Drums, Girls och Mick Jaggers nybildade supergrupp SuperHeavy släpper nytt i september.

Oktober bjuder bland annat på nya släpp av Tom Waits, Coldplay och Noel Gallagher. Spännande.

I november ger sig den surrealistiska filmregissören David Lynch in i musikbranschen. Då släpps hans debutalbum Crazy Clown Time. Att rockens suraste gubbe samarbetar med världens girigaste band har knappast undgått någon men i november ger Lou Reed och Metallica ut det gemensamma albumet Lulu.

Florence + the Machine och den klassiskt skolade gothprinsessan Zola Jesus är två andra artister som ger ut album i november.

Hela musikvärlden håller andan i hoppet om att Kate Bush, den störste av de största, ska släppa något nytt. Sångerskan har själv gett indikationer på att drömmen kan bli verklighet redan i år då hon redan ska ha skrivit material till en halv skiva.

Som ni ser, 2011 verkar bli ett makalöst år för musikälskare.

Arkiverad under: Musik Taggad som: 2011, Adele, Bon Iver, Elbow, James Blake, Kurt Vile, Lykke Li, Musik, Odd Future, OFWGKTA, Panda Bear, PJ Harvey, the Creator, The Horrors, The Vaccines, The War on Drugs, Tyler, Washed Out, WU LYF, Yuck

Kulturbloggen möter Yuck

16 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Yucks självbetitlade debutalbum släpptes tidigare i år och möttes av strålande kritik. Vi fick en inblick i bandet när vi träffade dem precis efter deras soundcheck på Park Lane i samband med Stay Out West.

Hur känns det att vara i Sverige?

Daniel: Det är första gången vi är i Sverige men fotografiet på baksidan av omslaget till vår skiva är taget av vår bästa vän Jon Bergman. Det är han och Ingemar Bergman som regerar över min värld.

Max: Vi kom hit direkt från färjan.

Mariko: På vägen hit såg vi många unga mödrar som promenerade med sina barn.

Daniel: Det var Jon Bergman som bjöd oss på snus första gången fast jag gillade det inte. Jag fick ett hål i tanden.

När började ni spela era instrument?

Daniel: Jag började spela elektrisk gitarr när vi bildade Yuck men jag hade spelat akustisk gitarr tidigare. Det känns som att det var nu jag först började spela gitarr.

Max: Gitarr började jag spela när jag var åtta, sedan började jag spela trumpet.

Mariko: När jag var tjugofyra började jag spela bas men jag har spelat gitarr sen jag var tretton.

Jonny: Jag började spela trummor och sen började jag spela ännu mer trummor när jag var elva, kanske tio, år.

Vad fick er att bilda bandet?

Daniel: Det var Jon Bergman som fick oss att bilda bandet. Han är anledningen till att vi började.

Max: Jag och Daniel spelade i ett band som hette Cajun Dance Party tidigare. När det bandet splittrades började vi skriva låtar hemma hos mig.

Daniel: Det kändes nytt för mig, jag hade aldrig deltagit i låtskrivarprocessen av ett band tidigare.

Hur skulle ni beskriva er musik?

Jonny: Som havsglas – någonting skarpt i den annars så mjuka sanden.

Max: Det är svårt att beskriva sin egen musik för det kräver att man tänker på den i tredje person.

Vilka är era ambitioner?

Jonny: Att skapa några massiva melodier.

Max: Och att släppa tonvis med skivor som folk uppskattar.

Vilka är era influenser?

Daniel: Codeine.

Max: Creation Records, jag såg nyligen Upside Down (filmen om Creation records) och den var briljant.

Daniel: Lana Cantrell och Neu!.

Jonny: Moby.

Daniel: Big Star, Ingemar Bergman och Yo La Tango.

Jonny: Snus.

Vad tycker ni om att bli jämförda med musik från 90-talet?

Daniel: Jag tänker inte så mycket på det.

Max: Självklart kan jag förstå jämförelsen. Det fanns massa spännande gitarrband då.

Daniel: Förresten, är Red House Painters stora i Sverige?

Inte större än i något annat land, hur lärde ni känna varandra?

Mariko: Max och Daniel är barndomsvänner.

Max: Jag antar att jag har känt Daniel sedan jag var sex men vi blev vänner först när vi var elva. Vi träffade Mariko i London och hon hade pratat med Jonny i telefon.

Jonny: Men när vi pratades vid vågade jag knappt säga något överhuvudtaget.

Vad gillar ni mest med att spela i ett band?

Daniel: Att skriva låtar och att spela in dem.

Hur gick det till när ni spelade in er skiva?

Max: Vi spelade in skivan i mina föräldrars hus vilket kunde bli stressigt för grannarna klagade när vi spelade för högt. Men det hade även sina fördelar – vi hade själva total kontroll och vi lärde oss en hel del eftersom ingen av oss hade mixat någonting tidigare. Det var en tillfredsställande och produktiv process och vi skulle inte kunna ha gjort det på något annat sätt.

Tänker ni arbeta med en producent på nästa skiva eller gör ni även den på egen hand?

Max: Det är lättare att tänka på det när vi har låtarna färdigskrivna. Vi är inte emot att arbeta med en utomstående producent om vi värdesätter dennes åsikt men vi är någorlunda självgående så vi skulle enbart samarbeta med någon som kan bidra med något speciellt vi är ute efter. Vi skulle inte arbeta med någon bara för sakens skull.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Max: Ofta börjar vi bara skriva en låt utan någon speciell anledning. Personligen har jag inga känslomässiga skäl, jag känner bara för att göra det. Det är tillfredsställande och jag får ut mycket av det.

Hur lång tid tog det att göra skivan?

Max: Själva inspelningen tog inte så lång tid men om du räknar med låtskrivandet så tog det ett år. Låtarna är som en sammanfattning av ett år spenderat på att inte göra något annat än att skriva. Vi skrev trettio låtar så svårigheten var att välja ut rätt låtar så att skivan skulle kännas sammanhängande.

Vilka är era planer för framtiden?

Max: Vi har för avsikt att spela in fler skivor men vi har inga riktiga planer. Vi kommer inte bara sluta skriva musik helt plötsligt.

Daniel: Jon Bergman ska lära oss att fiska.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Stay Out West, Way Out West, Yuck

Yuck väckte liv i 90-talet och The Avett Brothers stod för dagens sensation

13 augusti, 2011 by Jonatan Södergren

Yuck, Park Lane
Betyg: 4

Yuck överöste oss med gitarr-riff vassare än någonting annat på den här planeten. Direkt i första tonen av öppningslåten The Wall kunde vi som valt att skippa WU LYF till förmån för denna fantastiska kvartett känna av 90-talsvibbarna. Det är lika mycket garage som post-punk och låtar som Holing Out och Get Away för onekligen tankarna till band som Smashing Pumpkins och Dinosaur Jr.

Trots att Yuck enbart har en skiva i bagaget kändes det som att de bjöd på en hitkavalkad. Styrkan ligger i de lika lättillgängliga som massiva riffen. Du behöver liksom bara höra en låt en gång för att veta att du tycker om den och därefter känns det som att låtarna alltid varit där.

De spelade även två b-sidor varav den ena, Milkshake, tillägnades Prince som hade uppträtt i Slottsskogen några timmar tidigare.

Daniel Blumberg (sång och fet gitarr) och Max Bloom (ännu fetare gitarr) spelade tidigare i ett band som hette Cajun Dance Party men oavsett vilken lycklig slump som förde Yuck samman – då medlemmarna känns som en rätt så osannolik skara människor – är jag överlycklig att ha sett dem på en scen i Göteborg och efter rundgångs-avslutningen, långt bortom någon form av tillåten decibel-skala, är jag nästan lika exalterad som jag var efter Warpaint kvällen innan.

Här är låtlistan:

The Wall
Holing Out
Shook Down
Georgia
Suicide Policeman
Milkshake
Get Away
The Base of a Dream is Empty
Rubber

The Avett Brothers, Flamingo
Betyg: 3

Bröderna Avett och deras multi-instrumentalister till medmusiker bjöd på en inlevelsefull spelning i dagsljuset och det faktum att trumslagaren satt och tuggade på ett grässtrå samtidigt som han slog på trummorna visar att det knappast kan bli mer helgjutet amerikanskt än så här.

Den ena brodern spelade banjo och det fem man starka bandet bestod bland annat av en cellist vilket gav upphov till dagens, möjligtvis med undantag från Fleet Foxes, bredaste ljudbild.

Såhär i efterhand, efter en stunds reflektion, anser jag att The Avett Brothers stod för festivaldagens största sensation. De gick på scenen som underdogs men klev av som vinnare. Jag vet inte hur många av de tusentals människor som stod i publiken som redan var invigda men nu vet alla vilka bröderna de är.

Personligen tyckte jag det var bäst mot slutet när de plockade fram elgitarrerna. Allsången i sista låten I And Love And You avrundade en fin början på världens kanske bästa fredag genom tiderna.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Stay Out West, The Avett Brothers, Way Out West, Yuck

En samling sköna låtar

16 mars, 2011 by Jonatan Södergren

Yuck – The Wall

Kurt Vile – Jesus Fever

PJ Harvey – The Glorious Land

Ponytails – Easy Peasy

The Vaccines – Blow It Up

Yeasayer – I Remember

The Strokes – Under Cover of Darkness

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kurt Vile, PJ Harvey, Ponytails, The Strokes, Yeasayer, Yuck

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Jo Nesbøs Harry Hole Betyg 3 Premiär på … Läs mer om Recension av tv-serie: Jo Nesbøs Harry Hole – mörk, dyster men har något viktigt att säga

Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Je m’appelle Agneta Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Je m’appelle Agneta – en film som spritter av livsglädje

Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Amanda Bergman, Cirkus, Stockholm, betyg … Läs mer om Recension: Amanda Bergman på Cirkus, En röst som berör – men inte alltid väcker

Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Diktatorns tårta Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Diktatorns tårta – drabbande berättelse om livet i en diktatur

Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Ett Jazzliv - Om saxofonisten Bernt … Läs mer om Biografi om en av våra främsta lärorik lustläsning – Ett Jazzliv, om saxofonisten Bernt Rosengren – Stefan Wistrand

Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Fejk Foto: Ninja Hanna / Studio Bon Det … Läs mer om Det nyskriva verket Fejk öppnar höstens repertoar 2026 på Dramaten som också sätter upp Roy Anderssons filmklassiker En kärlekshistoria

Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

11/4 2026 Kungsbacka Teater (arrangör … Läs mer om Grammy-belönad jazzsångerska skiljer ut sig genom sin vägvinnande mix av stilar – Nicole Zuraitis på Kungsbacka Teater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in