Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
The Strokes släpper en EP med titeln ”Future Present Past” den 3 juni på Julian Casablancas bolag Cult Records.
EP:n innehåller tre sånger: ”Drag Queen”, ”OBLIVIUS” och ”Threat of Joy” och kommer att finnas tillgänglig både digitalt.
The Strokes spelar på Governors Ball-festival i New York den 3 juni.
Bandet har släppt en liten, kort videoteaser för EP:n.
Artist: Albert Hammond Jr.
Titel: Momentary Masters
Betyg: 3
The Strokes-gitarristen är tillbaka med sitt första soloalbum på fem år.
Att varje triumf är tillfällig har nog undgått The Strokes. Dryga femton år efter det att deras debutalbum, Is This It, släpptes är dessa giganter från New York fortfarande givna headliners på i stort sett vilken festival som helst. Ändå väljer Hammond Jr. att döpa sitt tredje soloalbum, efter 2006 års Yours to Keep och 2008 års ¿Cómo Te Llama?, efter just denna fras ur Carl Sagans Pale Blue Dot: A Vision of the Human Future in Space. Varför? Enligt ett pressmeddelande verkar det ha att göra med dynamiken bakom kreativitet; ena sekunden tycker du det du gör är bra, för att sekunden senare tycka det är skräp.
Momentary Masters är onekligen en stark samling låtar. Albert Hammond Jr. är en skicklig låtskrivare och gitarrist. Men känns det inte samtidigt lite tillrättalagt? Av någon anledning kommer jag att tänka på hans bandkollega. När Julian Casablancas uppträdde med sitt punkband, The Voidz, på Primavera Sound såg Hammond Jr. spelningen från sidan av scenen. När de “slaktade” The Strokes-låten Vision of Division såg han särskilt förskräckt ut.
På sätt och vis är det talande för Momentary Masters. Melodierna är fina, för det mesta känns de klassiska redan vid en första anblick, men nog känns det också lite väl rotat i traditionell rock. Och det hjälper knappast att han tolkar Bob Dylans Don’t Think Twice. Medan Casablancas åtminstone försöker vara galen och riva upp saker och ting, nöjer sig Albert Hammond Jr. med att blicka bakåt, han försöker inte uppfinna hjulet på nytt. Men med det sagt är Momentary Masters ändå ett klart godkänt verk, kanske hans bästa soloalbum hittills.
Bästa spår: Losing Touch
Primavera Sound har bekräftat den första pusselbiten i nästa års program. The Strokes kommer till Spanien för en spelning på Barcelona-festivalen som har femtonårsjubileum.
2014 års upplaga bjöd bland annat på spelningar från Arcade Fire, Nine Inch Nails och Kendrick Lamar. The Strokes är det första bandet som officiellt är klara för 2015 års festival, vilket bekräftades genom en banderoll som sattes upp i Passeig del Born igår kväll.
Tidigare i år släppte The Strokes-frontmannen Julian Casablancas ett eget album tillsammans med The Voidz. Det återstår att se om även de är klara för Primavera Sound, som äger rum i Parc Del Forum mellan den 28 och den 30 maj nästa år.
Artist: The Strokes
Album: Comedown Machine
Betyg: 3
Ett intro med den kännetecknande Strokes-gitarren som gör att repeat-knappen slits ut är vad jag tänker på när The Strokes nämns. The Strokes har alltid stuckit ut ur mängden av de många indierockband som existerar i denna värld. Tack vare de där energifyllda, starka, magiska gitarriffen och de intron som gör det helt omöjligt att inte lyssna tills låtens allra sista ton ägt rum, har The Strokes förblivit just The Strokes och sällan blandats ihop med andra indierockband. Det har helt enkelt skapat sig ett eget kännetecknande sound, vilket är svårt i dagens läge där nya band med omedvetet liknande låtar och gitarrslingor nästan massproduceras (detta är inte negativt, bara en aning förvirrande). Ingen glömmer väl någonsin The Strokes Heart in a Cage när man väl hört låten, som ett slag i hjärtat. Det är det jag menar. De gör sig ihågkomna.
Som jag hade velat säga samma goda ord om deras senaste album, Comedown Machine, jag hade velat ge dem så mycket beröm, för de förtjänar det. Men tyvärr kan jag inte strö ut guldstjärnor till mina favoriter om de inte har gjort ett fantastiskt album. Missförstå mig inte nu, Comedown Machine är långt ifrån dåligt, men trist nog också ganska långt ifrån fantastiskt precis som deras förra album Machu Picchu. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar om detta amerikanska indieband med Julian Casablancas som frontman. Låtarna är lätt nedtonade, vilket försvagar deras annars starka image. Jag hade velat höra något mer… kraftfullt, som får mig att fyllas av energi och känslan av att inte kunna sitta still. Det där ”lilla extra” som The Strokes brukar ha, det saknar jag.
Men jag ska inte vara alltför hård mot dem. Det finns ett par finfina låtar, till exempel 50/50 som just nu är min favorit på albumet. Sedan blir det faktiskt bättre mot slutet, en hint av det där som kännetecknar Strokes blommar livfullt upp precis där albumet tar slut, tråkigt nog. Den gnista som bränner till i slutet hade jag velat höra redan från den första låten, men eftersom gnistan inte finns albumet igenom måste jag med tungt hjärta ge de annars underbara The Strokes blott en trea i betyg. Men det betyder inte att albumet inte är värt att lyssna på en gång eller två, det är det defenitivt, och nedtoningen på låtarna var med all säkerhet medvetet nedtonade, kanske håller de på att skapa sig ett nytt sound i stil med Velvet Underground som de faktiskt nämnt som inspirationskälla. Liknelsen finns där, men är dock än så länge ganska diffus.
Text: Izabelle Zeijlon
The Strokes släpper sitt femte studioalbum Comedown Machine digitalt den 22 mars och fysiskt den 27 mars. Första officiella singeln från Comedown Machine heter All the Time och du kan se låtens musikvideo här: