Artist: The Strokes
Album: Comedown Machine
Betyg: 3
Ett intro med den kännetecknande Strokes-gitarren som gör att repeat-knappen slits ut är vad jag tänker på när The Strokes nämns. The Strokes har alltid stuckit ut ur mängden av de många indierockband som existerar i denna värld. Tack vare de där energifyllda, starka, magiska gitarriffen och de intron som gör det helt omöjligt att inte lyssna tills låtens allra sista ton ägt rum, har The Strokes förblivit just The Strokes och sällan blandats ihop med andra indierockband. Det har helt enkelt skapat sig ett eget kännetecknande sound, vilket är svårt i dagens läge där nya band med omedvetet liknande låtar och gitarrslingor nästan massproduceras (detta är inte negativt, bara en aning förvirrande). Ingen glömmer väl någonsin The Strokes Heart in a Cage när man väl hört låten, som ett slag i hjärtat. Det är det jag menar. De gör sig ihågkomna.
Som jag hade velat säga samma goda ord om deras senaste album, Comedown Machine, jag hade velat ge dem så mycket beröm, för de förtjänar det. Men tyvärr kan jag inte strö ut guldstjärnor till mina favoriter om de inte har gjort ett fantastiskt album. Missförstå mig inte nu, Comedown Machine är långt ifrån dåligt, men trist nog också ganska långt ifrån fantastiskt precis som deras förra album Machu Picchu. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar om detta amerikanska indieband med Julian Casablancas som frontman. Låtarna är lätt nedtonade, vilket försvagar deras annars starka image. Jag hade velat höra något mer… kraftfullt, som får mig att fyllas av energi och känslan av att inte kunna sitta still. Det där “lilla extra” som The Strokes brukar ha, det saknar jag.
Men jag ska inte vara alltför hård mot dem. Det finns ett par finfina låtar, till exempel 50/50 som just nu är min favorit på albumet. Sedan blir det faktiskt bättre mot slutet, en hint av det där som kännetecknar Strokes blommar livfullt upp precis där albumet tar slut, tråkigt nog. Den gnista som bränner till i slutet hade jag velat höra redan från den första låten, men eftersom gnistan inte finns albumet igenom måste jag med tungt hjärta ge de annars underbara The Strokes blott en trea i betyg. Men det betyder inte att albumet inte är värt att lyssna på en gång eller två, det är det defenitivt, och nedtoningen på låtarna var med all säkerhet medvetet nedtonade, kanske håller de på att skapa sig ett nytt sound i stil med Velvet Underground som de faktiskt nämnt som inspirationskälla. Liknelsen finns där, men är dock än så länge ganska diffus.
Text: Izabelle Zeijlon
