Katinkas kalas, recension av film från filmfestivalen

Titel: Katinkas kalas
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, sedan biopremiär ”vintern 2011/2012”

Svensk film har haft ett tacksamt år med Happy End, Apflickorna och nu Levan Akins långfilmsregidebut Katinkas kalas som exempel. I det senare av dem dissekeras det sociala spelet under en födelsedagsbjudning för Katinka som fyller år. Bjudna är hennes intellektuella vänner med jobb inom media eller konstvärlden. Stämningen är väldigt trevlig, miljöerna gemytliga och fotot stiliserat. Det är först när Katinkas broder och hans nya flickvän dyker upp som allting börjar rivas upp.

Det som gör filmen så speciell, förutom det kreativa kameraarbetet och den välskrivna dialogen som i sin presentation påminner mer om klassisk teater än en traditionell spelfilm, är hur neutralt man porträtterar hela karaktärsgalleriet. Levan gör aldrig något försök till att berätta vem som är snäll eller elak, utan låter istället varje person träda fram i sin enkelhet och sedan bedömas utifrån sina egna skavanker eller de motspelarna bär på. Resultatet är mycket laddat!

Mycket utav spänningen ligger i Katinkas make Greger och Linda, som är Katinkas broders nya flickvän, som med sina positioner i den sociala utkanten blir som mest utsatta men hela tiden för händelseförloppet framåt. Speciellt Linda med sitt programledarjobb för ett ”ring-in-och-vinn-pengar”-program som sänds mitt på dagen när de flesta är på jobbet. Hennes åsikter och erfarenheter är långt ifrån de andras och helt plötsligt startar en social jordbävning med katastrofala följder. Recept: missförstånd, alkohol samt lika delar fördomar som kylig elakhet. Blanda väl och du har hela middagsbjudningen.

Text: Fredrik Gertz