Artist: The Strokes
Album: Comedown Machine
Betyg: 3
Ett intro med den kännetecknande Strokes-gitarren som gör att repeat-knappen slits ut är vad jag tänker på när The Strokes nämns. The Strokes har alltid stuckit ut ur mängden av de många indierockband som existerar i denna värld. Tack vare de där energifyllda, starka, magiska gitarriffen och de intron som gör det helt omöjligt att inte lyssna tills låtens allra sista ton ägt rum, har The Strokes förblivit just The Strokes och sällan blandats ihop med andra indierockband. Det har helt enkelt skapat sig ett eget kännetecknande sound, vilket är svårt i dagens läge där nya band med omedvetet liknande låtar och gitarrslingor nästan massproduceras (detta är inte negativt, bara en aning förvirrande). Ingen glömmer väl någonsin The Strokes Heart in a Cage när man väl hört låten, som ett slag i hjärtat. Det är det jag menar. De gör sig ihågkomna.
Som jag hade velat säga samma goda ord om deras senaste album, Comedown Machine, jag hade velat ge dem så mycket beröm, för de förtjänar det. Men tyvärr kan jag inte strö ut guldstjärnor till mina favoriter om de inte har gjort ett fantastiskt album. Missförstå mig inte nu, Comedown Machine är långt ifrån dåligt, men trist nog också ganska långt ifrån fantastiskt precis som deras förra album Machu Picchu. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar om detta amerikanska indieband med Julian Casablancas som frontman. Låtarna är lätt nedtonade, vilket försvagar deras annars starka image. Jag hade velat höra något mer… kraftfullt, som får mig att fyllas av energi och känslan av att inte kunna sitta still. Det där ”lilla extra” som The Strokes brukar ha, det saknar jag.
Men jag ska inte vara alltför hård mot dem. Det finns ett par finfina låtar, till exempel 50/50 som just nu är min favorit på albumet. Sedan blir det faktiskt bättre mot slutet, en hint av det där som kännetecknar Strokes blommar livfullt upp precis där albumet tar slut, tråkigt nog. Den gnista som bränner till i slutet hade jag velat höra redan från den första låten, men eftersom gnistan inte finns albumet igenom måste jag med tungt hjärta ge de annars underbara The Strokes blott en trea i betyg. Men det betyder inte att albumet inte är värt att lyssna på en gång eller två, det är det defenitivt, och nedtoningen på låtarna var med all säkerhet medvetet nedtonade, kanske håller de på att skapa sig ett nytt sound i stil med Velvet Underground som de faktiskt nämnt som inspirationskälla. Liknelsen finns där, men är dock än så länge ganska diffus.
Text: Izabelle Zeijlon
Håller inte med Izabelle.
Om man nu anser att The Strokes skall hålla sig till det nu så uttjatade soundet de hade på Is This It år 2001 så ja då kommer man ha problem att uppskatta detta album. Bandet behöver utveckla sitt sound för att förbli relevanta och precis som på skivan Angles (Machu Picchu är en låt inte en skiva) lyckas man fantastisk väl med denna uppgift.
Första gången jag lyssnade igenom skivan hade jag svårt att uppskatta låtarna eftersom det var ett sånt udda sound. I det läget skulle jag gett den 4/10
Men efter varje gång man lyssnar igenom skivan växer den och jag skulle i nuläget ge den 8/10. Kommer troligtvis höja till 9/10 när jag får den fysiska kopian i handen och kan lyssna igenom mitt egna exemplar.
Comedown Machine är allsidig. Man har en hel del lugna låtar. (Tap Out, 80’s Comedown Machine, Slow Animals Chanches, Call it faith call it Karma) Verserna och refränger är lugna och låtarna uppmanar också Casablancas röst till att bryta ut i falsett. Låtarna förmedlar en känsla av hopplöshet men samtidigt en känsla av hopp.
(All the Time och 50/50) är riktigt ösiga låtar som får dig att vilja slå hål i en vägg och springa ett maraton.
(One way Trigger, Welcome to Japan, Partners in Crime och Happy Ending) är alla mera up-beat låtar som är omöjliga att inte dras med i. Welcome to Japan har en livsfarligt catchy refräng och den får en också att undra ”What kind of ******* uppskattar inte Comedown Machine?”
Comedown Machine är brilljant!