Artist: Albert Hammond Jr.
Titel: Momentary Masters
Betyg: 3
The Strokes-gitarristen är tillbaka med sitt första soloalbum på fem år.
Att varje triumf är tillfällig har nog undgått The Strokes. Dryga femton år efter det att deras debutalbum, Is This It, släpptes är dessa giganter från New York fortfarande givna headliners på i stort sett vilken festival som helst. Ändå väljer Hammond Jr. att döpa sitt tredje soloalbum, efter 2006 års Yours to Keep och 2008 års ¿Cómo Te Llama?, efter just denna fras ur Carl Sagans Pale Blue Dot: A Vision of the Human Future in Space. Varför? Enligt ett pressmeddelande verkar det ha att göra med dynamiken bakom kreativitet; ena sekunden tycker du det du gör är bra, för att sekunden senare tycka det är skräp.
Momentary Masters är onekligen en stark samling låtar. Albert Hammond Jr. är en skicklig låtskrivare och gitarrist. Men känns det inte samtidigt lite tillrättalagt? Av någon anledning kommer jag att tänka på hans bandkollega. När Julian Casablancas uppträdde med sitt punkband, The Voidz, på Primavera Sound såg Hammond Jr. spelningen från sidan av scenen. När de “slaktade” The Strokes-låten Vision of Division såg han särskilt förskräckt ut.
På sätt och vis är det talande för Momentary Masters. Melodierna är fina, för det mesta känns de klassiska redan vid en första anblick, men nog känns det också lite väl rotat i traditionell rock. Och det hjälper knappast att han tolkar Bob Dylans Don’t Think Twice. Medan Casablancas åtminstone försöker vara galen och riva upp saker och ting, nöjer sig Albert Hammond Jr. med att blicka bakåt, han försöker inte uppfinna hjulet på nytt. Men med det sagt är Momentary Masters ändå ett klart godkänt verk, kanske hans bästa soloalbum hittills.
Bästa spår: Losing Touch