Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Spel

Spelkalendern lucka 1 – Årets överraskning/besvikelse

by

Årets överraskning: Shadows of the Damned
Att ett samarbete mellan spelvärldens visionära utstickare Goichi Suda (Killer 7, No More Heroes) och Resident Evil-legenden Shinji Mikami kunde resultera i något storslaget visste vi redan innan, precis som vi visste att det lika gärna kunde sluta med något banalt och upprepande. Istället blev Shadows of the Damned ett spel som ur flera plan bröt mot etablerade spelkonstruktioner samtidigt som det till skillnad från Sudas tidigare alster, var makalöst underhållande att spela. Shadows of the Damned ifrågasätter spelmediet och spelaren, vilket inte bara gör det till årets överraskning utan även till årets viktigaste spel. Med ett ljudspår signerat Akira Yamaoka, den legendariske Silent Hill-kompositören, bjöd Shadows of the Damned på en estetiskt och musikaliskt fulländad resa genom ett förvridet helvete som länge kommer vara fastetsad i näthinnan.

Runner-up: Hamilton’s Great Adventure
Svenska studion Fatshark har länge visat på potential inom actiongenren med unika idéer och charm, men med Hamilton’s Great Adventure bevisade Fatshark att de bemästrar pusselgenren fullt ut.

Årets besvikelse: Nintendo 3DS
Nintendo DS var en succé utan like. Flera miljoner exemplar av den tvåskärmade konsolen såldes och Nintendo bevisade för omvärlden (och Sony) att innovation kommer före prestanda. Men efter mer än fem år i marknaden var det dags för Nintendo att gå vidare och bemöta smartphone-hotet som i allt större skala inkräktade på den bärbara konsolmarknaden. Nintendo valde att haka på 3D-trenden och släppte Nintendo 3DS. Men med ett fattigt spelutbud och huvudvärksframkallande 3D var det svårt att inte bli besviken på uppföljaren till den banbrytande föregångaren. I dagsläget har 3DS börjat komma igång med storspel, men i en tid då mobilerna hotar att ta över den bärbara spelmarknaden och med Playstations nästa bärbara konsol på intåg har 3DS fortfarande mycket att bevisa

Runner-up: Rage
I flera år väntade spelvärlden på Id Softwares storverk, bara för att få det konstaterat att studions guldålder dog tillsammans med 1990-talet.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Recension – The Legend of Zelda: Skyward Sword, vardagseskapism när den är som bäst

by

Betyg: 4

Utvecklare: Nintendo EAD
Distributör: Nintendo
Sverigerelease: Ute nu

Redan som liten slog jag i realitetens vassa kanter. Livet har sällan lekt rättvist sedan dess. Även idag, när vuxenvärlden snurrar mig illamåendes, önskar jag mig en kompass till ett alternativt universum. När jag sitter och funderar över hur ekonomin ska gå ihop kan jag inte låta bli att tänka att jag också vill bo i Links värld. Tänk att få bo i ett förtjusande litet hus med en mor som varvar matlagande med promenader runt köksbordet. I en värld där pengar döljer sig under gräsmattan. Tänk att kunna göra inbrott i folks hem, slå sönder deras möbler och stjäla deras saker framför ögonen på dem utan att de blir arga. Allt till tonerna av episk orkestermusik.

The Legend of Zelda-serien firar 25 år i år. Skyward Sword är seriens 16:e spel, och en prolog till allt som utspelat sig hittills. Det ges svar till varför hjälten Link och prinsessan Zelda är evigt bundna till att rädda landet Hyrule från den maktgalna Ganon. Det har försökts göra tidslinjer över när samtliga spel äger rum. Jag föredrar att se det som 16 separata universum. Det spekuleras i att vårt universum är gränslöst. Med oändlighet följer obegränsade ödesskilldringar, vilket gör legenden om Zelda evig.

Något som spekulerats kring lika mycket som den luddiga tidslinjen är huruvida Zelda och Link ligger med varandra bakom kulisserna eller inte. När ungdomarna blickar in i varandras ögon fullkomligt sprutar det ut hormoner genom öronen, vilket får mig att bara vilja skrika: MEN HÅNGLA DÅ! Det hela sopas under mattan när det ständigt talas om livsöden. Men jämför med producenten Shigeru Miyamotos andra mycket hyllade spelserie Super Mario. Huvudprotagonistens mål är självklart, men ändå dolt. Vad har en fet arbetarklassgubbe att vinna på genom att gå igenom ett helvete? Om inte att i slutändan få pressa mustaschen mot en blondins persikoläppar.

Verklighetsflykten i Skyward Sword startar på Skyloft, en ö uppe i himlen där de ständigt reinkarnerade Zelda och Link bor. När Zelda kidnappas och förs ner till jordytan är det upp till den gröna tunikabärande ungkarlen att leta rätt på och rädda henne i bästa ”The princess is in another castle”-manér. Dessvärre har Links återkommande trogna följeslagare, hästen Epona, återfötts som en röd opersonlig jättefågel. Det känns som en riktig förlust att Nintendo valt att plocka bort henne. Att galoppera genom öppna fält i takt till Koji Kondos välkomponerade musik har alltid gett mig gåshud.

Den största skillnaden från tidigare Zelda-spel är att man flyger från en plats till en annan. Utvecklarna har dessutom velat rätta till misstaget med för stora och tomma ytor som Twilight Princess hade. Dessvärre krympte utrymmena lite väl mycket. I och med att man inte heller rider genom platser är det som att landa vid varje tempel, där samtliga miljöer är direkt anknutna till dem. Det gör att jag inte får någon känsla för landet i sin helhet. För en person som inte spelat gamla äventyrsspel eller Zelda tidigare kan Skyward Sword kännas ihåligt med simpel handling och labyrintmiljöer. Men man har en gång förälskat sig i serien är det känslor som inte svalnar oavsett hur äventyrsgenren utvecklas och hur mycket Zelda står stilla.

Någon som totalraserar mitt liminala drömtillstånd är resesällskapet Fi. Link är inte helt ovan vid kvinnliga sidekicks som talar om för honom vad han ska göra. I Ocarina of Time förföljdes han av tourettesfén Navi som konstant utbrast ”Hey listen!” I Twilight Princess tog han hjälp av min personliga favorit, lilla Midna, som lät den mörka sarkasmen flöda medan hon drev med Link. Fi, däremot, är en sidekick i bokstavlig bemärkning. En riktig karatespark i sidan. Sänd från en gudinna är hennes huvudsyfte att dumförklara mig som spelare genom att upprepa vad jag listat ut för länge sedan, flera gånger.

Med undantag från Fi, som visserligen blir ett enormt undantag med tanke på hur mycket plats hon tar, är karaktärerna bedårande. Spelet har fyllts med nya, konstiga och roliga arter. Filurer som man bara vill gosa med i all oändlighet i en värld med grafik som är som ett färgglatt kärleksbarn mellan lekfulla The Wind Waker och vuxna Twilight Princess. Dock känns Skyward Sword ändå mörkare än tidigare titlar. Döden har varit relativt frånvarande i The Legend of Zelda. Fiender förvandlas till stjärnstoft. Inget blod eller lik avslöjar att fienden ens existerat. Men ord som död, mord och blod används flitigt denna gång. Vilket gör att serien känns mognare än tidigare.

Den ökade svårighetsgraden är ytterligare något som gör att spelet känns mer riktat åt äldre publik. Planering och strategi har blivit viktigare än någonsin. Stridstekniken är mer avancerad då fiender blivit bättre på att blockera med sina vapen. Man får helt enkelt planera hur man svingar svärdet istället för att stå och luftrunka dem till döds. Link blir lätt utmattad om man svingar svärdet för mycket, springer eller klättrar utan att vila. Pusslen känns dessutom mer komplicerade, på gott och ont. Jag fick tänka mig för extra noga, men fann mig själv springandes i cirklar många gånger.

Jag har inte varit helt emot användning av Wii:s handkontroller. Att svinga svärdet med hela armen istället för ett knapptryck ökar realismen. Däremot har omkalibreringen av handkontrollen varje gång den legat stilla för länge, drivit mig till vansinne. För att precisera Links rörelser har man använt sig av MotionPlus. Dessvärre kände jag ingen större skillnad. Link reagerade en halv sekund efter mina kroppsrörelser ändå, och han kändes relativt svårstyrd då han ofta störtade mot sin död när jag siktade mot nästa plattform. Det har dessutom satts in en hel del jobbiga funktioner för att nyttja Wii-moten till fullo. Bland annat fungerar den som en gps för diverse saker man söker genom spelets gång. Och söka får man göra så det räcker och blir över.

Trots bristande kontroll och avgränsade miljöer är Skyward Sword en utmärkt vardagseskapism. Miljöerna är visserligen inte av HD-kvalité men det hindrar dem inte från att vara oerhört vackra och inbjudande. Vem vill inte bo i en värld där man bara kan rycka på axlarna och säga: ”det är lugnt, Link kirrar biffen”? För att sedan sätta sig ner och slösa en eftermiddag på att se när små dyngbaggar rullar sig själva och sina bajsbollar ner i lavan och dör.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Popkult – årets julklapp enligt Kulturbloggen

by

Titel: Popkult
Betyg: 4
Konsol: Ingen utan IRL eller AFK (Away from Keyboard)

En fördel med vintertid är att det är en del ledigheter under säsongen, framför allt kring jul och nyår. Något jag gillar att göra då är att spela spel. Då menar jag inte digitala spel, inte datorspel, inte tv-spel utan spel som jag kan ta på.

Trivial Pursuit är en favorit. Utan tvekan. Vilka frågor brukar jag välja där? Oftast rosa, ni vet: populärkultur. Fast för att vara ärlig märks det att skaparna bakom Trivial Pursuit inte är så bra på det området, eller så är det helt enkelt ett område som väldigt snabbt blir omodernt. Alltså inte området i sig, utan frågorna. Det händer så mycket inom populärkulturen att frågor om företeelser som är tio år gamla rätt snart upplevs som väldigt inaktuella.

Därför blev jag jätteglad när spelet Popkult trillade ner hemma hos oss. Popkult är ett spel av typen frågesport, liknande Trivial Pursuit, men där alla frågor är om populärkultur.

Popkult är enkelt att spela och består bara av en spelplan, spelpjäser (där du kan vara exempelvis Michael Jackson, Lady Gaga, Stig-Helmer och Dorothy från Trollkarlen från Oz) och kort med frågor. Inga tärningar av något slag ingår.

En sak är säker: vi kommer att samlas kring spelet under vinterledigheterna. Absolut. Det jag hoppas nu är att de tar fram kompletterande frågor. Jag är rätt säker på att vi kommer att lära oss alla frågor och svar inom en rätt snar framtid.

Om jag inte redan hade fått spelet hade jag önskat mig det i julklapp. För oss som är intresserade av musik, film, tv, böcker och annat inom popkulturen är väl ett sådant här spel den perfekta julklappen. En julklapp som gör att människor samlas kring något som är kul.

Spelet är skapat av Navid Modiri och Alexander Kandiloros, som kallar sig populärkulturapostlar.

Sveriges Radio gav spelet betyg 3:
Lyssna: Vad tyckte P3 Populär om Popkult?

SVT Kulturnyheterna har också skrivit om Popkult.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension – Battlefield 3, det svenska spelundret lever vidare

by

Titel: Battlefield 3
Betyg: 4
Utvecklare: Dice
Utgivare: Electronic Arts
Sverigepremiär: Ute nu

Det svenska spelundret är ett begrepp som formats på senare tid. Med världsstjärnor som Dice och Starbreeze, kompetenta studiorna Avalanche och Paradox, samt en enorm indiescen har Sverige etablerat sig som ett land att räkna med inom spelindustrin. Sverige karaktäriseras av såväl stora produktioner och nytänkande idéer.

Nu är tiden kommen för vad som kan vara den största svenska spelhändelsen någonsin, releasen av Battlefield 3. Spelet har redan sålt i över fem miljoner exemplar och serien har sammanlagt sålt i över 50 miljoner. Men att Battlefield 3 skulle bli en succé var det föga som betvivlade. Mer aktuell är det att fråga sig om Stockholmsbaserade Dice vågar vidareutveckla genren eller om spelet tar ett steg närmre de överrepresenterade Hollywoodflörtande actiontitlarna. Både och skulle jag påstå.

Kampanjläget börjar snyggt och avskalat. Kriget känns mänskligt icke-glorifierat. När de första öronbedövande skottsalvorna avfyras mot dig bryter helvetet lös. Soldaterna skriker ut order i desperation och rädsla, alla avfyrar sina automatgevär i blindo i hopp om att få slut på eländet och slutligen tystnar allt, men jag stannar ändå kvar bakom mitt skydd. Det är på riktigt.

Ungefär 15 minuter senare undrar man vad som egentligen hände där på Slussenkontoret hos Dice, för känslan är som bortblåst och återvänder aldrig. Den realistiska och sårbara stämningen byts omedelbart ut mot teknikdemonstrationer, Hollywood-scenarion, överdriven machoattityd och trasig bandesign. Kampanjläget gör misstaget att försöka vara Call of Duty, ett spel som det redan finns flera varianter för mycket av i marknaden men vars produktionsvärden ingen besitter. Det är således ingen idé att efterhärma CoD, utan snarare att hitta sin egna väg. Det är precis vad Dice gör, men sorgligt nog bara i 15 minuter.

Men de som följt serien vet att Battlefield aldrig handlat om ensamspel. Det handlar om virtuell krigsföring med 64 spelare i enorma krigslandskap (24 på konsol), om åkbara fordon, strategi, samarbete och gemenskap. Battlefield 3 onlineläge är fantastiskt. Spelets kärnelement består men ett flertal mindre inslag har fixats för att jämna till spelupplevelsen. Det är otroligt hur Dice lyckats skapa en spelkonceptuell formel som får varje match att kännas som ett individuellt äventyr. Eftersom det finns så många olika sätt att spela på – och så många att spela med – blir inlevelsenivån maximal och varenda liv räknas. Undermedvetet skapar jag band med främlingar online när vi likt lamm transporteras mot krigsfronten, när vi som krypskyttar gömmer oss bland de avlägsna bergen eller när vi med hjärtat i halsen vaktar en försvarspost.

När jag var barn älskade jag och mina vänner att leka krig i skogen. Vi var tvungna att låta fantasin flöda. Pinnar förvandlades till automatgevär, skogen till ett krigslandskap. Battlefield 3 är en perfekt avspegling av det imaginära kriget som jag och mina vänner bedrev i våra huvuden. Barnet i mig dör av lycka.

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Alex Grimbley – snabba bilar och hockey, vi har pratat med producenten till Need for Speed: The Run

by

Om drygt två veckor utvidgar Electronic Arts deras Need for Speed-serie med The Run, en racingupplevelse som likt tidigare installationer är sprängfyllt med attityd, snabba bilar och objektifierade kvinnor. Men till skillnad från tidigare delar har studion EA Black Box ambitionen att berätta en historia om en biltävling på liv och död från San Fransisco till New York. Vi har pratat med producenten Alex Grimbley om hans ambitioner, spelsmak, bilar och självklart Need for Speed: The Run.

Hej Alex, kan du berätta lite om Need for Speed: The Run för oss?
Need for Speed: The Run handlar om ett olagligt race från San Fransisco till New York. Du spelar som Jack, en man som hamnat i ordentligt trubbel och behöver pengar för att ta sig ur situationen. Han ansluter sig därför till den olagliga tävlingen med förhoppningen att vinstpotten ska bli hans räddning. Det var länge sedan vi släppte ett Need for Speed-spel med en handling. Nu får vi chansen att vidareutveckla det konceptet och ta det till episka proportioner. Idén med en tävling genom staterna är att avbilda landskapen, bilarna och dylikt med enorm precision så de känns realistiska. Vi vill att det ska bli en större upplevelse än något av de tidigare spelen.

När du tidigare idag presenterade spelet för pressen sa du att Black Box haft visioner som de inte kunnat förverkliga fram tills nu. Berätta lite om dessa visioner.
Den stora frågan för oss var hur vi ska lyckas sälja detta race genom staterna till spelaren. Vi visste att vi inte kunde skapa fyra, fem banor och säga ’’här har ni’’ haha, då skulle ju folk självklart bli besvikna. Det vore inget race. Vi vill istället porträttera USAs landskapsvariationer: öknarna, bergen, mellersta USAs majsfält, New Yorks gator och arkitektur, östkusten och så vidare. Vi har aldrig tidigare haft en motor som tillåtit detta, och först nu är det möjligt.

Vad anser du om den samtida racinggenren överlag?
Jag har väldigt positiv till genren just nu. Den har legat lite stilla ett tag men nu börjar den vakna upp igen. Framför allt är det häftigt hur det finns något för alla olika sorters entusiaster. Vi har Forza Motorsport och Gran Turismo som har sin givna plats i marknaden och som jag för övrigt verkligen gillar. Det är spel ämnade åt en allvarligare publik som eftersöker realism och detaljrikedom. Men det är också häftigt att det finns en plats i marknaden för actionbilspelen, som man kan kalla dem, i stil med Need for Speed-serien.

Och på din fritid, vilka spel är det som dominerar hemmet?
Hmm, låt mig få tänka här …

Det behöver inte vara ett racingspel
Haha, faktiskt så är det främst bilspel jag spelar. Jag är själv ett stort fan av Forza Motorsport och Gran Turismo-serien som sagt, så de spelar jag väldigt mycket.

Många spelutvecklare menar att man inte har tid för att spela annat när man utvecklar ett spel. Gäller detta även för dig?
Det borde kanske vara så, men så är det inte. Vi har väldigt många bilfanatiker i vårat utvecklingsteam så de flesta lunchrasterna ägnas åt att klå varvtider i diverse racingspel.

Och du nämnde …
Förlåt att jag avbryter men nu när jag tänker efter så har jag precis börjat med ett nytt spel som inte är ett racingspel! Eftersom jag just flyttat till Kanada försöker jag lära mig spela NHL haha.

Haha, och hur går det?
Jo det går helt okej! Jag har precis förstått mig på reglerna och hur man gör mål.

För att återgå till The Run, när jag provade på spelet fick jag intrycket att ni har hämtat mycket inspiration från filmens värld. Vad skulle du säga är era huvudsakliga inspirationskällor?
När vi sätter oss ned med utvecklingsteamet för att planera ett spel är tonen och stilen det första vi diskuterar. När vi bestämde hur The Run skulle bli kategoriserade vi in två olika sorters typer av bilfilmer. Vi hade å ena sidan lättsamma bilfilmer i stil med The Fast and the Furious som kör på Hollywood-action stilen samtidigt som vi har de mer seriösa och lite mer nedtonade biljakterna som man ser i The Ronin och The Bourne Identity.Vi har hämtat inspiration från dessa, men tanken är att hamna någonstans däremellan. För att tydligt kunna skapa den ton vi söker definierade vi tidigt en slags ’’antivision’’ som består av att spelet fylls med explosioner överallt. Allting spräng och så fort en bil krockar så resulterar det i en explosionsfest. Istället vill vi leverera en tyngre, verkligare upplevelsen.

Tack för din tid Alex, det ska bli intressant att se om ni lyckas fullborda er vision med Need For Speed: The Run.
Tack själv, jag hoppas ni gillar det!

Text: Aldo Sartori

Läs även andra bloggares åsikter om , ,