• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skräckfilm

Filmrecension: Haunted Mansion – inkonsekvent och forcerat

6 augusti, 2023 by Elis Holmström

Haunted Mansion
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Justin Simien

Olyckligtvis anländer Disneys senaste familjefilm Haunted Mansion aningen sent, recensionerna från andra sidan Atlanten har redan publicerats och responsen har varit isande kall. Det är aldrig en god idé att recensera en film i ett redan etablerat klimat, oavsett vilka metoder som finns tillhands för att förbli objektiv är det omöjligt att inte fläckas av en redan existerande diskurs.

Dock var det svårt att vara alltför upphetsad inför prospektet att ytterligare en Disneyland attraktion skulle bli film. Förvisso har Pirates Of The Caribbean spelar in cirka 4,5 miljarder dollar, ett minst sagt imponerande åstadkommande och kanske det enda anmärkningsvärda – eller minnesvärda, gällande den filmserien, som förvisso förblir älskad men som förblir ett personligt frågetecken. Haunted Mansion har dessutom blivit filmatiserad tidigare, då med Eddie Murphy i huvudrollen, i en film som inte direkt anlände till några rungande applåder.

Uppförsbacken är därför oroväckande brant, Haunted Mansion må inte vara någon triumf men inte heller ett fatalt magplask. Det huvudsakliga problemet är att hela projektet känns inkonsekvent och många gånger forcerat vad gäller en unison kreativ vision. Innan projektet sjösattes med Justin Simien som regissör visade Guillermo Del Toro stort intresse för projektet, delvis genom att skapa en rad skisser för Hatbox Ghost, en av attraktionens mest ikoniska figurer. Och i ett par minimala ögonblick förekommer lite av det DNA som gjort Del Toros filmer visuellt oförglömliga, där rekvisita och
monsterdesign är lika viktigt som berättelsen.

Men mestadels är Haunted Mansion ett lapptäcke som aldrig känns bekvämt.
Justin Simien hamlar i en alltför återkommande och beklämmande sits för regissörer som inte har vana med mastodontprojekt. Delvis finns det en vilja att expandera sitt filmskapande genom de hutlösa resurser som nu finns tillhands, men det finns också en önskan att inkludera – för regissören, bekant tematik och implementera den i denna mer storslagna kontext. För vissa fungerar övergången från smått till stort lysande, Ryan Coogler med Black Panther exempelvis, för andra blir det en kraschlandning – som Justin Kurzels förkastliga Assassin’s Creed. Simien, som nått störst framgångar med Dear White People, kämpar med att hitta ett konsekvent angreppssätt för att kombinera de olika elementen han vill inkludera. Det skall finnas komik, observationer kring samhällets problem och en sorts charmant nonchalans där ingenting är på särskilt stort allvar. Men initialt känns filmen bakfull. Introduktionen är en snårig och genuint tråkig historia som innehåller förvånansvärt livlöst skådespel från både Rosario Dawson och LaKeith Stanfield, något som förbluffar med tanke på deras vanligtvis solida och karismatiska agerande. Humorn som förekommer är minst lika träig. Även om det finns ett antal skämt med potential förtas det då allt levereras utan inlevelse.

Men då denna hopplösa startbana är avklarad framträder det ljuspunkter som inte kan klassas som något annat än oerhört underhållande. Sättet Simien väljer att presentera skräck på måste också berömmas. Skräckfilmer lockar barn och ungdomar men kan oftast inte upplevas förrän i något äldre ålder i och med det extrema innehållet. Haunted Mansion hittar en bra mellanväg, skräckelementen och filmens antagonist är skrämmande men inte till den grad att det orsakar psykologiskt trauma. Denna vänliga form av skräck är sällsynt och genomförs här med bravur. Och när filmen introducerar en rad färgstarka biroller, som spelas av veteraner som Danny DeVito och Jamie Lee Curtis, börjar filmen visa upp en charmant lekfullhet som får flera scener att bli underhållande och komiska. Plötsligt går det från tröttsamma skämt till kaosartad humor
där skådespelarna kastas omkring som löv i en virvelvind.

Tyvärr lyckas Simien inte stanna i denna zon särskilt länge, DeVito och kompani får ställas åt sidan för Dawson och Stanfield som oengagerat försöker få till någon sorts kemi utan att lyckas. Dessutom görs ett skrattretande försöka att inkludera emotionellt tuggmotstånd genom en ren sockerchock som skapar omedelbart illamående. Det är tragiskt att den kaotiska humorn och den entusiatiska delen av ensemblen aldrig får stå i rampljuset. Filmen kränger istället mellan kaos, kväljande sentimentalitet och en helt poänglös berättarstruktur som inte kan få den rudimentära berättelsen att vara greppbar då det ödslas tid på en rad sidospår som har absolut noll relevans. Haunted Mansion känns därför okokt, här finns en ganska duglig familjefilm med ett par oerhört roliga sekvenser, men dessa trängs med ett hopplöst berättande, oengagerade skådespelare i huvudrollerna och en allmän osäkerhet.

Om Simien skulle få chansen till en uppföljare är det lätt att se hur dessa problem skulle kunna avhjälpas. Men med tanke på det usla mottagandet och de minst lika dåliga siffrorna vad gäller intäkter för filmen, är möjligheten till uppföljare närmast obefintlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmkritik, Filmrecension, Haunted Mansion, Skräckfilm

Filmrecension: Talk To Me – skräck med realistisk substans

24 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Talk To Me
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi och manus Danny och Michael Philippou
I rollerna Miranda Otto, Sophie Wilde, Joe Bird, Marcus Johnson och Alexandra Jensen

En skräckfilm som ger skräckfilmsfantaster en underhållande, skrämmande, läskig upplevelse men som också ger funderingar kring liv, död, sorgarbete och tonåringar, för oss som helst vill ha mer än enbart underhållning av en film.

Mia (spelas av Sophie Wilde) är en tonåring som förlorat sin mamma och sörjer henne djupt. Hon har ett jobbigt förhållande med sin pappa. Framför allt är problemet att Mia och hennes pappa aldrig riktigt kan prata om mammans död och sina känslor kring detta. De bär sin sorg var för sig. Mia hänger mest med sina två kompisar syskonen Riley (Joe Bird) och Jade (Alexandra Jensen) och deras mamma Sue (Miranda Otto från Sagan om ringen-filmerna).

Ett gäng ungdomar har hittat en metod som ger dem kontakt med andevärlden, det vill säga andar efter människor som dött. En av ungdomarna har fått tag på en porslinshand som sägs vara porslin som täcker en hand efter ett medium som dött. Genom att röra handen kan de få kontakt med andar. De har dock fått en bestämd: att den tid de släpper igenom andarna får inte pågå längre än 90 sekunder. Om de låter anden vara där längre tid kommer den att ta över människan och den personen blir som död. Den som håller i handen, det är den personen som anden går in i en stund. Dessa andar som kommer är demoner, ingen av dem är särskilt snäll och vill inte människorna väl.

Ungdomarna har jättekul, det är skrämmande med ändå spännande och de spelar in det som händer. Självklart händer det att någon låter det pågå längre än 90 sekunder. Det vore ingen skräckfilm annars. Så långt är det en vanlig skräckfilm som vi sett många olika varianter av. Det som gör att det blir intressant också för den som inte älskar skräckfilms-genren rakt av är hur dessa okontrollerbara övernaturliga krafter släpps in av den som har djup sorg. En sorg som inte bearbetats eller hanterats utan fått växa inom den unga tonåringen Mia. För henne blir denna lek med kontakt med de döda viktig eftersom hon hoppas få kommunicera med sin mamma.

Denna film är så snyggt och skickligt berättad med både musik och ljud som är en del av handlingen. Den är snillrikt komponerad med oväntade vändningar. Vill man samtidigt att en film har något att berätta utöver underhållningsvärdet av att den kittlar skräckfilms-nerven så har den absolut något att säga om vikten av att bearbeta sorg genom att tala med varandra. Därför är titeln på filmen genialisk. Talk To Me. Den är skrämmande och samtidigt har den något att säga. Att prata med varandra vid sorg är helt nödvändigt för att läka.

Filmen är långfilmsdebuten att två australiska tvillingar, Danny och Michael Philippou.
Talk To Me hade världspremiär på Adelaide Film Festival och valdes därefter ut för till Sundance-festivalen där den hyllades av bland andra Jordan Peele, Ari Aster, Steven Spielberg och Stephen King. Om du blir nyfiken på dessa filmskapande tvillingar kan du kika in på deras YouTubekanal RackaRacka.
Kanalen blev känd för videor med fartfyllda skräckparodier, som där McDonalds maskot Ronald McDonald visar sig vara en psykopatisk mördare. RackaRackas första stora hit var videon Harry Potter vs Star Wars, som fick sju miljoner tittar på bara en vecka och vann två priser på 2014 års Australian Online Video Awards.

Hollywood Reporter skrev om Talk To Me:
Filmen anammar snyggt den skrämmande tanken att sorg och trauma kan bjuda in mörka, främmande krafter. Den ger välkommet nytt blod åt skräckgenren.

Det skriver jag under på.

För den som är intresserad av spiritualistiska tankar kring Talk To Me.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andekontakt, Demoner, Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, Sorgbearbetning

Filmrecension: Insidious: The Red Door – mer psykologisk än skräck

7 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Insidious: The Red Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Partrick Wilson
Manus Scott Teems utifrån en berättelse av Leigh Whannell

Sommar är säsong för många premiärer för skräckfilm. Denna fortsättning på Insidious-filmerna är mer psykologisk och mer smygande spännande än många andra skräckfilmer. På ett sätt kan denna film ses med helt andra ögon än skräckfilms-fantastens. Den kan tolkas som en film om psykologi och hur viktigt det är att inte gömma undan obehagliga upplevelser, att kunna möta de minnen som gör ont och hantera dem. Glömska sällan är en bra metod för att gå vidare i livet. Förr eller senare tar sig känslor och upplevelser genom filtret av glömska.

Handlingen utspelar sig nio år efter film nummer två. Film nummer tre och fyra i Insidious-serien handlar inte om familjen Lambert även om de finns med i mindre biroller i den tredje och fjärde filmen som båda handlar om mediumet Elise Rainier (spelas av Lin Shaye). I Insidious: The Reed Door har Dalton vuxit upp och ska börja på college. Dalton spelas också nu av Ty Simpkins, som spelade Dalton i de två första filmerna.

De ursprungliga skådespelarna är tillbaka i detta som filmdistributören kallar ”det sista kapitlet i familjen Lambergs skrämmande historia”. Patrick Wilson är tillbaka som Josh Lambert, familjens pappa. Patrick Wilson debuterar som regissör med denna film. Det är tydligt att han sätter mer fokus på psykologi och mentala processer än själva skräckscenerna, även om skräckscenerna har mycket av samma karaktär som i de tidigare filmerna.

Dalton var duktig på att teckna och måla redan som liten, vilket vi sett i de tidigare filmerna. Denna förmågan har fördjupats och han har kommit in på en prestigefylld konstutbildning på college. På utbildningen uppmuntras han och de andra eleverna att söka i sitt undermedvetna för att skapa starkare konst. För Dalton är året då han låg i koma och besökta demornas dimension Further bortsopat ut hans minne, men sekvenser från detta år och från hans besök i den skrämmande dimension ligger och pyr i det undermedvetna. Hans pappa, Josh, mår inte bra av sina bortsuddade minnen heller, han känner sig inte hel och tar itu med det och söker läkare.

Allt fler kusliga, mörka minnesfragment poppar upp i deras medvetande. Speciellt är det något kring den röda dörren som skrämmer och hotar. På var sitt håll börjar Dalton och John söka sanningen om vad som hänt. De fler tvungna att än en gång bege sig in i de onda andarnas dimension för att möta ett hot.

Ett plus för filmen tycker jag är att den går att se som en skildring av psykologi och mentala processer. För min del har jag svårt att tro på existensen av onda andar som kan ta människor i besittning. Jag undrar däremot hur skräckfilmsfantaster tar emot denna film. Är den inte tillräckligt skrämmande? Det som är ett plus för mig är ett minus för andra, kanske.

Dalton och hans pappa Josh var ju hypnotiserade för att inte ha några minnen kvar från det år då Dalton låg i koma. Men sådan hypnos är nog inte hållbar i längden. Trollen letar sig nog upp till medvetandet.

Detta ska vara den sista filmen i Insidious-serien, enligt filmens distributör. Nja, det är tveksamt. Det finns absolut saker i filmens slut som öppnar för en fortsättning eller två eller tre.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Insidious, Skräckfilm

Filmrecension: Scream – oväntat underhållande och klipsk

13 januari, 2022 by Elis Holmström

Scream
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett

Alla som gick på på låg- eller mellanstadiet kring tidigt 00-tal har stött på den ökända Ghostface-masken. Den kritvita, platta och uttryckslösa seriemördarmasken är idag lika välkänd som Ronald McDonald eller Pikachu från Pokémon. Men Wes Cravens Scream-serie har aldrig lyckats tränga igenom det popkulturella medvetandet som Fredagen Den Trettonde eller Cravens egen Terror På Elm Street. Den ursprungliga Scream-filmen var en postmodern och självironisk historia som gärna förlöjligade och parodierade skräckfilmens mest återanvända klyschor. Craven själv hade dessutom inga större betänkligheter med att kritisera flera av sina egna filmer. Denna lättsamma och uppnosiga satir har varit en essentiell del genom de fyra filmerna.

Tyvärr så har Cravens idéer alltid varit mer storlagna och intressanta i teorin än praktiken. Scream med dess ambitioner att vara självmedveten och vitsig har olyckligtvis nog var praktexemplet på detta misslyckande. Vad som borde vara både underhållande, chockerande och klipskt har genomgående känts tafatt och illa genomfört på ett filmtekniskt plan. Scream 4 kändes helt steriliserad och Craven verkade ha gått i sin egen fälla där uppföljare blir till ett svart hål som slukar och förstör originalets arv.

I och med Cravens alltför tidiga bortgång så har nya förmågor bakom kameran behövt inhämtas. Och hur hemskt det än må låta så visar sig detta överlämnande av facklan vara det bästa som hänt Scream. Det som numera borde döpas till Abrams doktrinen – efter J.J Abrams och Star Wars The Force Awakens, där filmskapare som växt upp och förälskat sig i diverse filmserier nu får ansvara för dess fortsatta existens – kan vara en av de mest uppmuntrande trenderna inom filmvärlden. Regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett har i diverse intervjuer talat sig varma om sin vördnad inför filmserien och att deras filmintresse har haft Cravens skräckserie som en primär byggsten. Denna energiska entusiasm är märkbar från första rutan. Där Scream 4 var en håglös och oinspirerad historia så är detta avsevärt mer livligt. Cravens ideér om att skapa en ironisk och självmedveten skräckfilm blir för första gången i seriens historia förverkligade.

Den självironiska tonen manifesterar sig i en rad olika scener med dialog som är fylld av meta-referenser och intelligenta vinkningar till seriens mest minnesvärda stunder. Denna gång tar de sig an hat och trakasserier på nätet och förvånansvärt nog så lyckas filmen på ett både underhållande och intelligent sätt slå knäna av illvilliga nättroll som lever för att förpesta och förstöra vardagen för så många människor. Det finns också ett stort – och behövligt, mått av självdistans i denna samhällskritik, vilket gör att den aldrig känns högtravande, arrogant eller predikande, detta skänker Scream en oväntat sympatisk framtoning.

Tyvärr så är skräckmomenten inte lika kreativa eller vågade som samhällskritiken. Återigen är det en rad av alltför bekanta knivmord som oftast inleds med klen ’’hoppa till-skräck’’. Trots att det görs tappra försök att parodiera detta simpla och krassa skräckverktyg så lyckas Olpin och Gillet inte befria sig från repetitionen och utmattningen som oftast drabbar mediokra skräckfilmer som överanvänder detta tröttsamma inslag. Många av de mer spända och obehagliga scenerna är också alltför utdragna och förutsägbara för att förmedla genuin skräck. Scream-serien har förvisso aldrig handalt om att bara skrämma livet ur tittaren, men det finns scenarion och möjligheter som aldrig når sin fulla skräckpotential.

Även om regin och humorn kan applåderas så finns det fortfarande beståndsdelar som gärna hade fått oskadliggöras med flera knivhugg. Skådespeleriet varierar mellan att vara charmigt överdrivet till att vara rent outhärdligt. Melissa Barrera och Jenna Ortega i rollen som omaka systrar är långt ifrån Guds gåva vad gäller skådespeleri. Just interaktionen mellan filmens tonårskaraktärer är också lika spännande som att se gräs växa i realtid. Courtney Cox fungerar som filmens mest skräckinjagande inslag med ett stelopererat ansikte och en insats på sparläge. Neve Campbell å andra sidan verkar genuint inspirerad och glad att vara tillbaka, hon gör en både återhållsam och ödmjuk rolltolkning.

Scream är sannerligen inte perfekt, men den är oväntat underhållande och klipsk. Till skillnad från den katastrofala The Matrix Resurrections så är detta ett bra exempel på hur man kan återuppliva en filmserie och samtidigt vara både ironisk, lättsam, underhållande, självmedveten och relevant mer än tjugo år efter originalfilmen. Det är utan tvekan den bästa Scream-filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, scream, Scream 2022, Skräckfilm

Filmrecension: The Lighthouse

2 november, 2019 by Rosemari Södergren

The Lighthouse
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2019
Visas på Stockholm International Film Festival
Regi Robert Eggers
I rollerna: Willem Dafoe, Robert Pattinson, Valeriia Karaman

Fotomässigt är filmen fantastisk. Den är filmad helt i svartvitt och har inträngande bilder och enastående duktiga skådespelare i de två huvudrollerna: Willem Dafoe och Robert Pattinson. För mig räcker det inte att något rent konstnärligt är fascinerande, en film måste ha en handling som på något tilltalar mig, engagerar mig.

Filmen utspelar sig på en vindpinad ö i New England under 1890-talet. Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrvaktare på en isolerad ö. Willem Dafoe spelar den äldre fyrvaktaren som anser sig vara chef och ger order åt den yngre, Robert Pattinson. Det finns intressanta delar i deras relation och i dialoger, både vad som sägs och inte sägs. Obönhörligt byggs en skräckstämning upp. Jag inser att förr eller senare kommer det att explodera. Frågan är: vem kommer att bli döda vem?

Men dramat är för långsamt av och till och jag har svårt att engagera mig för spelet mellan två isolerade män där allt blir värre och värre, mer och mer katastrofalt. Stormen blir till orkan, maten räcker inte till och alkoholen tar slut så de börjar dricka olja för att få berusning nog för att stå ut.

Regissören Robert Eggers har tidigare skapat skräckfilmen The Witch. Om du gillar den kommer du förmodligen att gilla The Lighthouse också. Men för mig som vill att en film ska säga mig något om
livet känns filmen ganska intetsägande. Det finns vissa delar i filmen som jag kan se som intressanta, som spelet mellan den som är chef och den som måste lyda order. Men det räcker inte för att hålla upp mitt intresse filmen igenom.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in