Filmrecension: Insidious: The Red Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Partrick Wilson
Manus Scott Teems utifrån en berättelse av Leigh Whannell
Sommar är säsong för många premiärer för skräckfilm. Denna fortsättning på Insidious-filmerna är mer psykologisk och mer smygande spännande än många andra skräckfilmer. På ett sätt kan denna film ses med helt andra ögon än skräckfilms-fantastens. Den kan tolkas som en film om psykologi och hur viktigt det är att inte gömma undan obehagliga upplevelser, att kunna möta de minnen som gör ont och hantera dem. Glömska sällan är en bra metod för att gå vidare i livet. Förr eller senare tar sig känslor och upplevelser genom filtret av glömska.
Handlingen utspelar sig nio år efter film nummer två. Film nummer tre och fyra i Insidious-serien handlar inte om familjen Lambert även om de finns med i mindre biroller i den tredje och fjärde filmen som båda handlar om mediumet Elise Rainier (spelas av Lin Shaye). I Insidious: The Reed Door har Dalton vuxit upp och ska börja på college. Dalton spelas också nu av Ty Simpkins, som spelade Dalton i de två första filmerna.
De ursprungliga skådespelarna är tillbaka i detta som filmdistributören kallar ”det sista kapitlet i familjen Lambergs skrämmande historia”. Patrick Wilson är tillbaka som Josh Lambert, familjens pappa. Patrick Wilson debuterar som regissör med denna film. Det är tydligt att han sätter mer fokus på psykologi och mentala processer än själva skräckscenerna, även om skräckscenerna har mycket av samma karaktär som i de tidigare filmerna.
Dalton var duktig på att teckna och måla redan som liten, vilket vi sett i de tidigare filmerna. Denna förmågan har fördjupats och han har kommit in på en prestigefylld konstutbildning på college. På utbildningen uppmuntras han och de andra eleverna att söka i sitt undermedvetna för att skapa starkare konst. För Dalton är året då han låg i koma och besökta demornas dimension Further bortsopat ut hans minne, men sekvenser från detta år och från hans besök i den skrämmande dimension ligger och pyr i det undermedvetna. Hans pappa, Josh, mår inte bra av sina bortsuddade minnen heller, han känner sig inte hel och tar itu med det och söker läkare.
Allt fler kusliga, mörka minnesfragment poppar upp i deras medvetande. Speciellt är det något kring den röda dörren som skrämmer och hotar. På var sitt håll börjar Dalton och John söka sanningen om vad som hänt. De fler tvungna att än en gång bege sig in i de onda andarnas dimension för att möta ett hot.
Ett plus för filmen tycker jag är att den går att se som en skildring av psykologi och mentala processer. För min del har jag svårt att tro på existensen av onda andar som kan ta människor i besittning. Jag undrar däremot hur skräckfilmsfantaster tar emot denna film. Är den inte tillräckligt skrämmande? Det som är ett plus för mig är ett minus för andra, kanske.
Dalton och hans pappa Josh var ju hypnotiserade för att inte ha några minnen kvar från det år då Dalton låg i koma. Men sådan hypnos är nog inte hållbar i längden. Trollen letar sig nog upp till medvetandet.
Detta ska vara den sista filmen i Insidious-serien, enligt filmens distributör. Nja, det är tveksamt. Det finns absolut saker i filmens slut som öppnar för en fortsättning eller två eller tre.