Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Befriad från husarrest men belagd med yrkesförbud fortsätter den iranske regissören Jafar Panahi oförtrutet att göra film. Passagerare av alla slag berättar öppenhjärtligt om sina liv för taxichauffören som spelas av regissören själv. Med kameran på instrumentbrädan i sin mobila filmstudio lyckas Panahi med både humor och dramatik ge en bild av dagens Iran. Vinnare av Guldbjörnen i Berlin 2015.
Svensk biopremiär på Folkets Bio 27 november 2015
Melbourne
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2015
En psykologisk thriller som kryper under skinnet på mig som tittare. Den ångest som de två huvudkaraktärerna upplever går inte att värja sig emot. Filmen vann pris för Bästa manus på Stockholm Filmfestival 2014, mycket välförtjänt.
Ett ungt par i en iransk stad råkar ut för något som de bara inte vågar prata med någon om. På ett sätt tolkar jag filmen som en metafor för att leva i ett land utan demokrati och utan yttrandefrihet. Fast det går också att se filmen som en berättelse om vad som händer när det otänkbara händer och vad som händer när vi börjar ljuga, hur det ena ger det andra i en lavin som inte går att stoppa.
Amir och Sara är ett ungt par som bor i en lägenhet i en iransk stad. De är i full färd med att packa ihop sina ägodelar och flytta till Australien där de ska studera ett par år. Det är bara några timmar innan flyget avgår och det är mycket som ska hinnas med. Släktingar dyker upp för att ta avsked, mammor kommer för att tjata, allt ska packas, biljetter och pass ska letas upp, möbler ska forslas bort och telefonerna ringer oavbrutet. Mitt i alltihopa går de med på att vara barnvakter åt grannens bebis. När det börjar bli dags för avfärd råkar de ut för ett dramatiskt missöde som ställer tillvaron på ända.
Dialogerna är helt suveräna. Det är inte konstigt att filmen fått pris för sitt manus. Nästan hela handlingen utspelar sig i ett rum i lägenheten, det är skickligt att få till all denna dramatik med så enkla medel. Däremot är det, tyvärr, rätt uppenbart, att babyn inte är ett riktigt barn, det syns på hur de bär barnen att det inte är äkta. Men det gör inget, för jag ser mer filmen som en form av teater, fast på film. Regissören Nima Javidi kommer vi helt klart att se mer av, det är jag säker på.
Regi: Nima Javidi, Iran 2014.
Språk: Persiska, italienska. Svensk text.
Maryam Keshavarz debutfilm Förbjuden kärlek har hyllats av kritiker och filmen mottog Publikens Pris vid Sundance Filmfestival 2011. Nu kommer det fängslande dramat om två iranska kvinnors förbjudna kärlek på DVD.
Kulturbloggen har fått tag på tre exemplar av filmen på dvd och nu har våra besökare chansen att vinna filmen.
För att kunna vinna filmen ska du lämna rätt svar på följande frågor och lämna en motivering till varför Kulturbloggen behövs.
Tävlingsfrågor:
1. Vad heter huvudstaden i Iran?
2. Vad heter Irans president?
Och så motiveringen: Berätta vad du tycker är bra med Kulturbloggen – eller tipsa oss om hur vi kan bli bättre.
Tövlingen är nu avslutad:
Rätt svar:
1. Teheran
2. Mahmoud Ahmadinejad
Maila svar och motivering till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com
Maila senast 17 juli 12.00
Och glöm inte att skicka med din postadress.
Tävlingsbidrag utan adress kan inte vinna – eftersom vi då inte har någon adress att skicka vinsten till.
Mer om filmen:
Förbjuden kärlek berättar historien om de båda tonåringarna – den rika Atafeh och den föräldralösa Shireen. I Teherans undre värld, fylld med fester, sex och droger utforskar de sin spirande kärlek till varandra.
Men de lever på lånad tid. När Atafehs bror, Mehran, återvänder hem från en avvänjningsklinik som den förlorade sonen och ansluter sig till moralpolisen tar filmen en dramatisk vändning. Mehran förkastar genast sin systers sexualitet och blir besatt av att försöka ”rädda” henne. De två syskonen, som tidigare stod varandra så nära, trasslas in i ett invecklat triangeldrama med ovisshet, övervakning och svek som resultat.
Förbjuden kärlek är Maryams Keshavarz regidebut och filmen är baserad på hennes eget förflutna. Fjärde juli finns Förbjuden kärlek tillgänglig på DVD.
Tävlingen är nu avslutad:
Vinnare är:
Karin Svensson, Sollentuna
Annica Holmgren, Umeå
Birgitta Wahlstrand, Forsvik
Recensioner av filmen:
Aftonbladet och Dagens Nyheter och Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om Förbjuden kärlek, Iran, kärlek, homosexualitet, tävling, tävlingar
This is not a Film
Betyg 4
Av och med Mojtaba Mirtahmasb och Jafar Panahi
Släpps på DVD 28 mars 2012
Också den som sitter i husarrest med förbud att göra film kan hitta ett sätt att göra en film och få ut den i världen. Den iranske regissören Jafar Panahi sitter i husarrest i sin bostad i Teheran och är dömd till sex års fängelse och tjugo års förbud att göra film. Då ställer han undan den professionella filmkameran och skildrar sitt liv i husarrest med sin iPhone.
Filmen smugglades till Cannes i ett USB-minne, inbakat i en kaka som postades till Paris.
Jafar berättar om en film han vill göra och spelar upp den på en matta i lägenheten. Mattan delas in i olika delar som representerar de rum och platser där filmen ska utspela sig.
– Jag har förbud att göra film men jag har inte förbud att prata om filmer, säger han.
Instängd och frustrerad, med ett 20-årigt yrkesförbud och en rättegång framför sig, passar han på att göra en film. Med sin iPhone filmar han sitt liv i lägenheten, sina besökare och den enorma iguana som han får passa eftersom han ändå inte får gå ut.
Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.
I ”This is not a Film” berättar han om flera filmprojekt han inte fått tillstånd att göra av den iranska staten. Att vara filmskapare i Iran betyder att stångas mot krångliga regler och att ständigt balansera inom vad som är tillåtet av staten. Han berättar hur krångligt det kan vara att spela in filmer med kvinnor eftersom de inte får vara inomhus med män hur som helst.
Panahi har haft de iranska myndigheterna emot sig under en längre tid. I juli 2009 greps han under oroligheterna efter det iranska valet 2009 och anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film. Den 1 mars 2010 greps Panahi återigen. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.
”This is not a Film” är en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge, den är finurligt gjord och det är mycket som sägs mellan raderna. Den handlar förstås egentligen om mycket mer än hur det är att leva under husarrest – filmen är en beskrivning av det låsta samhället i Iran.
Det skrämmande är att detta är verkligheten för människor som vågar tänka utanför myndigheternas fastställda ramar i Iran. Jag förstår inte varför det är så tyst om det enorma förtryck av mänskliga rättigheter som pågår där.
En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter har uttryckt sitt stöd för Jafar Panahi och har skrivit under ett upprop där de kräver att han skall släppas. Bland de som skrivit under uppropet syns Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche.
Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, Iran, Jafar Panahi, this is not a film, recension, film
En särskild cyber-polis övervakar nu oppositionella bloggare i Iran. Piskstraff för kritiska bloggare har ägt rum den senaste tiden. Allt tyder på att regimen oroas av protester inför fredagens parlamentsval, skriver Rapport.
Rapport berättar att särskilt kvinnor som kämpar för sina rättigheter kan räkna med höga straff:
Bloggaren Ferehteh Shirazi fick två års fängelse för att hon ”spritt lögner” i sin blogg.
Bloggaren Somayeh Tohidlou har dömts till femtio piskrapp för att hon ”förolämpat” president Ahmadinejad.
Irans mest kände bloggare Hossein Derakshan dömdes hösten 2010 till 19,5 års fängelse. Han lärde bland annat ut hur man bygger upp en webbsajt på internet.
Från fler håll har också senaste tiden rapporterats om att antalet avrättningar i Iran ökat oroväckande.
Från Rapport:
2011 har antalet avrättningar av dömda för narkotikabrott ökat dramatiskt i Iran, enligt Amnesty. Hittills har 488 narkotikarelaterade avrättningar verkställts jämfört med 166 år 2009.
Huffington Post berättar att Iran blockerar mycket av Internet:
Iran reportedly blocks Google & all SSL sites on the eve of the revolution anniversary
Not for the first time, Iran is reportedly stepping up its website-blocking efforts, on the eve of the anniversary of the revolution that overthrew the country’s monarchy and replaced it with an Islamic republic.
…
Based on some reports, websites using the secure “https” protocol are being blocked – e.g. banks – as well as Yahoo, Gmail, Google and all sites that rely on the search giant’s API – such as WolframAlpha. Sites such as BMI.ir , BPI.ir and Parsian-Bank.com are also apparently banned.
Läs även andra bloggares åsikter om Iran, yttrandefrihet. piskas, politik, samhälle
Relaterat:
Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.