Melbourne
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2015
En psykologisk thriller som kryper under skinnet på mig som tittare. Den ångest som de två huvudkaraktärerna upplever går inte att värja sig emot. Filmen vann pris för Bästa manus på Stockholm Filmfestival 2014, mycket välförtjänt.
Ett ungt par i en iransk stad råkar ut för något som de bara inte vågar prata med någon om. På ett sätt tolkar jag filmen som en metafor för att leva i ett land utan demokrati och utan yttrandefrihet. Fast det går också att se filmen som en berättelse om vad som händer när det otänkbara händer och vad som händer när vi börjar ljuga, hur det ena ger det andra i en lavin som inte går att stoppa.
Amir och Sara är ett ungt par som bor i en lägenhet i en iransk stad. De är i full färd med att packa ihop sina ägodelar och flytta till Australien där de ska studera ett par år. Det är bara några timmar innan flyget avgår och det är mycket som ska hinnas med. Släktingar dyker upp för att ta avsked, mammor kommer för att tjata, allt ska packas, biljetter och pass ska letas upp, möbler ska forslas bort och telefonerna ringer oavbrutet. Mitt i alltihopa går de med på att vara barnvakter åt grannens bebis. När det börjar bli dags för avfärd råkar de ut för ett dramatiskt missöde som ställer tillvaron på ända.
Dialogerna är helt suveräna. Det är inte konstigt att filmen fått pris för sitt manus. Nästan hela handlingen utspelar sig i ett rum i lägenheten, det är skickligt att få till all denna dramatik med så enkla medel. Däremot är det, tyvärr, rätt uppenbart, att babyn inte är ett riktigt barn, det syns på hur de bär barnen att det inte är äkta. Men det gör inget, för jag ser mer filmen som en form av teater, fast på film. Regissören Nima Javidi kommer vi helt klart att se mer av, det är jag säker på.
Regi: Nima Javidi, Iran 2014.
Språk: Persiska, italienska. Svensk text.
