Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Frankrike

Ministern – en annorlunda politisk thriller

by

Ministern
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 18 maj 2012

I ”Ministern” får vi följa den franska transportministern Bertrand Saint-Jean och hans vardag som är präglad av politiskt spel, krishantering och en gnutta privatliv.

Filmen inleds med en trafikolycka där många ungdomar förorsakats och ministern måste reda ut och hantera konsekvenserna av denna. Detta är början på en historia där vi får följa Saint-Jean i hans arbete inom politiken. Rävspel, media och kampen mellan statligt eller privatiserat är grundpelarna i historien.
Ministern är en film där vi på ett nytt sätt får se hur det går till i maktens korridorer. Det är inte bara ministern själv som står i centrum utan hela hans team av rådgivare, chaufförer, säkerhetsvakter, etc. Filmen är väldigt spännande och medryckande. Man knyter an direkt till huvudkaraktärerna och sympatiserar med dem och deras arbete.

Det som fick mig att gilla denna film var att den är välgjord och den är trovärdig, filmen känns väldigt ärlig. Det är främst Saint-Jean i egenskap av minister vi får följa men vi får även se hur han försöker väva in sitt privatliv i sin politikerkarriär. Det finns inslag av krokodiler, drömmar, moral och fest. Att man på en gång får respekt för och gillar Saint-Jean gör att man gillar filmen. Olivier Gourmet i rollen som transportministern gör en strålande insats.

Ministern borde man se om man gillar spänning på en annan nivå än vad en ”vanlig” thriller har att erbjuda. Att filmen är fransk gör den ännu bättre. Vi får ta del av den franska mentaliteten som enligt mig är en blandning av öppenhet och hårdhet, vilket jag tycker är tilltalande. Filmen har tidigare fått bra recensioner och belönats med många priser. Och det är en film jag tror att många kommer att tycka om.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aftonbladets skribent menar att det är dåligt med 150.000 nya statliga jobb i Frankrike

by

Jag satte morgonkaffet i halsen när jag läste en så kallad analys av franska presidentvalet av Wolfgang Hansson i Aftonbladet.
De åsikter Wolfgang Hansson ger uttryck för borde göra att Svenska Dagbladets ledarredaktion rekryterar honom på direkten. Det är en analys som är helt färgad av högerns syn på EU och den finansiella krisen.

Wolfgang Hansson skriver att om Frankrike får en president (han syftar på Hollande) som vill ta Frankrike ur den ekonomiska krisen genom att skapa fler jobb då:

Om han blir vald till president och gör allvar av sina planer stirrar Europa snart ner i avgrunden igen.
Börserna kommer att rasa och med det människors tro på framtiden. Räntorna för problemländer som Spanien. Italien och Portugal kommer att stiga. Inte ens Frankrike går säkert.
En sådan utveckling skulle givetvis påverka den ekonomiska tillväxten i Sverige negativt.

Söndag den 22 april hålls första omgången i presidentvalet i Frankrike. DN skriver: Vallokalerna har öppnat, och striden väntas stå Nicolas Sarkozy och François Hollande.

Opinionsmätningar visar att striden kommer att stå mellan just dessa två: sittande presidenten Sarkozy och utmanaren Hollande, från vänster.

Francois Hollande har talat om att han är emot den europakt som EU-länderna knutit för att snåla sig ur finanskrisen. Hollnde tycker det är fel att bara spara sig ur krisen och att åtstramningar inte är enda effektiva metoden. (Till saken här ju att det bara är de lågavlönade grupperna som åtstramningarna drabbar, företagsägare och välavlönade VD:ar gynnas trots nedskärningspolitik).

Wolfgang Hansson skriver att Hollande vill använda europeiska centralbanken för att satsa sig ur krisen. Med andra ord spendera mer pengar. Vilket Tyskland säger blankt nej till.

Att vilja satsa för att ta sig ur en kris istället för att svälta sig igenom den – det är inte Hollande ensam om. Förr har också den taktiken gett Sverige välfärd.

Det är sorgligt att Aftonbladet på nyhetsplats ger utrymme för ett budskap som så förrädiskt låtsas att det skulle vara en katastrof att få en annan inriktning på Europa än den högerdominerade.
EU och Europa har kört högerns väg – och vi ser hur det har gått. Vad är det som säger att det inte finns något annat sätt att ta itu med krisen på? Vad säger att det inte skulle vara en effektiv metod att ostaten sätter igång att bygga bostäder, anlägga vägar, satsar på mer personal inom vård, skola och omsorg? Ju fler som arbetar och får inkomster som de kan handla för desto bättre för butikerna och staten får skattemedel och den goda bollen är i rullning.

Mer om det franska valet:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2 och Aftonbladet 3. och hos Rapport och mer hos Rapport.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Upp med händerna – när barnen tar itu med den omänskliga utvisningspolitiken

by

Upp med händerna
Betyg 4

Upp med händerna handlar om några barn i en skola i Pais, i Frankrike. Händelserna utspelas i nutid, men berättas av ett av barnen fyrtio år senare. Det är ett intressant grepp, att betrakta vår tid ur framtidens ögon.

Vi får till exempel höra att barnen delades in i klasser efter ålder och hade lärarinnor som tog hand om dem. Det är något vi kanske borde göra oftare, fundera på vad i vår tid som kommer att betraktas som väldigt osmart i framtiden. Jag hade dock gärna sett mer av detta grepp i filmen.

Blaise, Alice, Claudio, Ali och Youssef och Milana är ett gäng barn och ungdomar i olika åldrar som tillsammans har hittat ett helt eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen. Milana har lätt för matematik och medan hon ser till att allas läxor görs privatkopierar de andra spel och stjäl godis. Men barnen lever under ett hot: några av dem har inte franska id-handlingar. Att de kanske bott i Frankrike sedan de var småbarn spelar ingen roll, deras föräldrar är från något annat land. När Youssef och hans familj utvisas från landet blir det plötsligt väldigt allvarligt. Milana och hennes familj har lämnat sitt hemland Tjetjenien och bor nu i Paris och alla inser att Milenas familj står näst på tur.

Filmen är väldigt ärlig i hur barnen skildras. De håller ihop och organiserar en form av lösning för att rädda Milana. Men samtidigt som de genomför sina planer bråkar de sinsemellan och är som barn är. Barnskådespelarna är suveränt duktiga.

Filmen skildrar hur barnen drabbas av de omänskliga reglerna kring id-handlingar och uppehållstillstånd i Frankrike. Det är en berättelse som skulle kunna skildrat barns situation i de flesta EU-länder, inte minst Sverige.

Toppraffel har också recenserat, gav betyg 3:

Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.

Jag tycker dock att poängen är just att det faktiskt skulle kunna inträffa i Kungsbacka också. Vissa scener är skrämmande i sin träffsäkerhet, som när poliserna förhör en tonårspojke. Lite kul att en av rollerna i denna Sarkozykritiskt drama spelas av president Sarkozys svägerska Valeria Bruni Tedeschi.

Det som visar att handlingen utspelar sig i Frankrike är väl, förutom språket, att barnen har ett stort litterärt kunnande. Svenska barn får inte samma satsning på kultur i skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Mina eftermiddagar med Margueritte

by

Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5

”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.

Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.

Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.

Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.

Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.

Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.

Den fick bra kritik i brittiska Guardian:

Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Air på Berns

by

20091129041

Air, ett franskt band som har fans från hela världen. På söndagskvällen spelade duon på Berns.
Med utsirade balkonger och gigantiska kristallkronor är Berns en traditionsfylld och imponerade lokal. Under minglet före Airs spelning träffade jag flera personer som kom dit från andra europeiska länder för att äntligen få chansen att se sitt favoritband Air live. De var alla så imponerade av Berns som konsertlokal.
Air själva nämnde lokalen också under spelningen.

Jag hamnade bredvid en man som är från Bryssel, Belgien. Direkt när han hade hört att Air skulle spela i Stockholm hade han bokat biljett till spelningen och sedan bokat flyg till Stockholm.

Air slog nog igenom internationellt då bandet gjorde musik till Sophia Coppolas debutfilm The Virgin Suicides. De har fortsatt att göra musik till Coppolas filmer, såväl ”Lost in translation” som ”Marie Antoinette”
Deras musik, baserad på syntar, är filmisk med drag av Kraftwerk, fast mycket mer popmusikkänsla.

Det är svårt att kategorisera eller beskriva Airs musik, den måste egentligen upplevas. I Wikipedia finns ett försök till beskrivning av dem genom att ta upp deras influenser:

Air’s music is often referred to as electronica; their form of electronic music was influenced by the synthesizer sounds of the 1970s such as Jean Michel Jarre, Vangelis and Francis Lai. Other influences include psychedelic rock pioneers Pink Floyd; krautrockers Tangerine Dream; early pioneers of the eurodance electronica subgenre Space ; Jean-Jacques Perrey (although there are some echoes of dance music styles in the production); and French crooner Serge Gainsbourg.

Air use many of their studio instruments (like Moog synthesizers, the Korg MS-20, Wurlitzer and Vocoder) live on stage, where their ability to improvise is more clearly highlighted. The band performs the well-known tracks from the albums live as extended or altered versions. Air often works together, both in the studio and live on stage, with artists like Beth Hirsch (Moon Safari), Françoise Hardy (”Jeanne”), Jean-Jacques Perrey (”Cosmic Bird”), Gordon Tracks (”Playground Love” and ”Easy Going Woman” – Gordon Tracks is a pseudonym of the French singer Thomas Mars from Phoenix), Beck (10 000 Hz Legend), on the 2004 tour with Dave Palmer and on the 2007 tour with drummer Earl Harvin, Vincent Taurelle and Steve Jones.

Jean-Benoît Dunckel stod mellan två stora syntar och skruvade på båda samtidigt som han emellanåt stönsjöng vackert, ibland i bästa Serge Gainsbourg-stil. Den andre, Nicolas Godin, spelade på ett dubbelkeyboard plus gitarrer och en bas.

Publiken gungade med och applåderade, men det var inte några som dansade eller som sjöng med. Airs musik är inte den slags musik man dansar till. Däremot visslade några med i en låt där visslingar ersätter sång.

AIR släppte Love 2, duons sjätte album, i oktober. De märktes att publiken tände till allra mest när de spelade sina mer klassiska låtar från tidigare skivor som Pocket Symphonies och Talkie Walkie.

Air kommer från Versailles i Frankrike och består av Nicolas Godin och Jean-Benoît Dunckel. namnet på bandet: ”Air” är en förkortning av orden ”Amour, Imagination, Rêve” sin betyder kärlek, fantasi och dröm.

Förbandet ”We fell to Earth” var rätt bra. Det var en trio som också mixtrar friskt med gitarr, sång och synt och med rätt dominerande trummor. Du kan lyssna på dem på deras ställe på Myspace.

20091129037

20091129040

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,