• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Doggerland – en eftertänksam hyllning till det fria kulturlivet

12 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Doggerland

Doggerland
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Kim Ekberg

En film för den eftertänksamme. En hyllning till alla som följer sitt hjärta för kulturen. Det som händer, det berättas under ytan, mellan raderna. I denna svartvita film får vi följa Alf som närmar sig 40 och bor hemma hos sin mamma, Monica (spelas av Anita Holm) som är något överbeskyddande. Filmen har vackert foto i svartvitt och ofta dröjer sig kameran kvar i närbilder och ger oss tid att reflektera, tänka och känna efter. Det är inte någon film för den som vill ha snabba actionbilder och inte en film för den som vill få allt förklarat. Det är tvärtom, inget sägs övertydligt och inget påpekas noga. Vi måste känna och tänka själva.

Alf (spelas av John Holm) och hans mamma bor i ett radhus, utanför Norrköping, och de verkar inte ha något problem att försörja sig. De verkar ha en sommarstuga också och ingen av dem jobbar. Mamman kan vara pensionär, det förklaras inte. Vid några tillfällen säger hon att hennes önskan är att Alf ska vara lyckligt och helst skaffa sig en riktig utbildning så han kan få ett riktigt jobb. Mamman tycker att det är dags att Alf skaffar sig ett jobb och flyttar hemifrån medan han är mest av att fördjupa sig i kultur och av att uppträda med sin diabolo. Tillsammans med en vän får chansen att åka runt med en husbil i Europa och turnera.

Filmens distributör skriver om filmen:
Kim Ekbergs (XXL) Doggerland är en livsbejakande hyllning till det fria kulturlivet i gryniga svartvita 16mm-bilder.

Det svartvita, medvetet gryniga fotot, är oerhört suggestivt och ger en stor karaktär åt denna ovanliga film som i år var den enda svenska film som hade premiär på Berlins filmfestival.

En rolig scen som är extra intressant är när en teatergrupp skildrar ett samtal mellan den socialdemokratiske partiledaren och svenske statsministern Hjalmar Branting och författaren och folkbildaren Kata Dahlström om behovet av att kämpa för kvinnors rätt att rösta. Hjalmar Branting var Sveriges statsminister under tre olika perioder: 10 mars 1920 – 27 oktober 1920 (Regeringen Branting I), 13 oktober 1921 – 19 april 1923 (Regeringen Branting II) och 18 oktober 1924 – 24 januari 1925.

Efter en kort scen med Kata Dahlström och Hjalmar Branting ser vi Alf samtala och mingla med några ur teatergruppen. Den scenen ger viktig struktur till filmen som helhet. Jag tror att filmen som helhet saknar lite sådan struktur. Det är något som saknas som gör att filmen inte får högre betyg. Betyg 3 betyder fortfarande att det är en bra film, väl värd att se om man tycker om filmer som har en rytm av eftertänksamhet. Men delvis är den för övertydlig och delvis för svår att greppa, det saknas en del information för att förstå helheten. Jag vet, tanken är att vi själva skapar helheten men ändå undrar jag hur Alf och hans mamma kan bo så bra utan att ha inkomster. Det är lätt att ge sitt liv åt det fria kulturlivet när man ändå har tryggt boende och mat.

Här finns trailer till filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: 16 mm, Det fria kulturlivet, Film, Filmkritik, Filmrecension, Kim Ekberg, Svartvitt foto

Filmrecension: Fåret Shaun och monstret på bondgården – rolig, varm, överraskande och spännande

12 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Fåret Shaun och monstret på bondgården

Fåret Shaun och monstret på bondgården
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 oktober 2026
Regi Steve Cox och Matt Walker

Ska du gå med barn på en film i Halloween-tider är det ett utmärkt val. Det är rätt ovanligt att film nummer tre efter en sådan första-film-succé har så hög kvalitet. Första filmen om fåret Shaun blev väl mottagen av både kritiker och publik. Shaun har dessutom fått en egen tv-serie. Men skaparna av denna animerade lergubbe-serie har överträffat sig själv. Fåret Shaun och monstret på bondgården är minst lika bra som de övriga filmerna. Jag tycker denna tredje till och med är snäppet ännu bättre.

Fåret Shaun har charmat en stor publik sedan första filmen. Han är påhittig och tar gärna initiativ och sätter fart på tillvaron och han har liksom övriga djup på farmen ett stort hjärta. Farmens djur liksom bonden går i väntan på att fira Halloween och då lyckas den klumpiga bonden förstöra det land med pumpor som fårflocken älskar. Fira Halloween utan pumpa? Nej det vore helt fel, tycker Shaun och bestämmer sig för att hitta en metod att få ett pumpa-frö att växa i rekordfart. Med hjälp av en bok med formler hittar Shaun ett recept på en blandning som ska få frön att gro snabbt och effektivt. Det är klart att något går överstyr. Bonden försvinner och ett monster dyker upp istället.

Som med alla riktigt bra filmer som vänder sig till hela familjen i alla åldrar finns det massor av roliga detaljer för de vuxna att roas av utan att handlingen blir svår eller krånglig för de minsta. Det kryllar av roliga, fyndiga filmreferenser till populärkultur genom tiderna, allt från Frankenstein till Psycho och till Game of Thrones med flera.

Ett stort plus får filmen för att den inte använder sig av vanligt tal eller dialoger och ändå är fåren och alla djur och bonden och veterinären och alla karaktärer mycket kommunikativa.
Som i alla filmer om Shaun och bondgården sker dialogen inte med något språk vi känner till utan det är med gester, olika ljud och kroppsrörelser som karaktärerna talar. Det blir till och med ännu tydligare när det sägs på detta sätt.

Liksom i de andra filmerna samt serien om Shaun och hans vänner finns det ingen dialog på något igenkännbart språk i Fåret Shaun och monstret på bondgården, samtidigt som alla kommunicerar på ett mycket expressivt, begripligt sätt.

Fåret Shaun och monstret på bondgården är liksom övriga filmer med Shaun skapade med lerfigurer i stop motion teknik. Stop motion är en animationsteknik där man fotograferar ett objekt i stillbilder och flyttar det lite mellan varje bild. När bilderna spelas upp i snabb takt skapas illusionen av att objektet rör sig av sig självt. Här handlar det om bilder på lerfigurer som är fantastiskt välgjorda och med små rörelser förmedlas så mycket i denna berättelse som är rolig, varm, överraskande och spännande. En underbar film att se i Halloween.

Bakom detta animerade mästerverk ligger flerfaldigt Oscarsbelönade Aardman Animation, som i år firar femtioårsjubileum. Ett pressmeddelande berättar om Aardman Animation:
De har genom åren gett fansen halsbrytande claymation-äventyr med en stor dos brittisk humor; långfilmsdebuten för bio var Flykten från hönsgården som hade premiär 2000. En av studions mest populära figurer genom åren är fåret Shaun, som bor med sina ulliga kompisar på Mossy Bottom Farm.

Fåret Shaun och monstret på bondgården har fått mycket beröm att kritiker internationellt och The Times filmkritiker skriver:
Varje bildruta, varje roligt ansiktsuttryck, är ett djupt gripande bevis på hantverksmässig närhet i ett filmmedium som i allt högre grad präglas av AI-teknik.

Jag skriver under detta. Det är underbart med en animerad film som utstrålar hantverk i dagens AI-besudlade värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Fåret Shaun, Film, Filmkritik, Filmrecension, Halloween, stop motion

Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

8 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Broken Voices

Broken Voices
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Ondrej Provaznik
Skådespelare Katerina Falbrová, Lucie Ingrová, Martina Jindrová, Anna Kameníková, Maya Kintera, Tereza Krivankova, Markéta Kühnová, Juraj Loj

En film det inte går att se utan att bli djupt påverkad. På ett realistiskt sätt får vi följa hur en man missbrukar sin makt över unga tonårsflickor och hur han gör unga tonåringar illa. Filmen dröjer sig kvar inom mig länge. Filmen säger så mycket med enkla medel tillsammans med massor av underbar musik som talar djupt till oss. Filmen bygger på verkliga händelser och är mycket välgjord dramatiskt och berättar i lugn takt och mycket nära, så vi kan känna in huvudpersonens känslor. En av filmens många styrkor är att den talar utan att påpeka övertydligt, mycket sägs mellan raderna.

Filmens handling utspelas i Tjeckien i början av 1990-talet. Valinka är en trettonårig blick som är duktig på att sjunga. Hennes storasyster är med i en världsberöm tjeckisk flickkör och nu har Valinka fått chansen att pröva att vara med. Körledaren är man, Machá, som är krävande och hård. Han verkar vara någonstans mellan 35-40 år och har långt hår och samtidigt som han har hård disciplin är många flickorna fascinerande och dragna till honom. Flickorna är kluvna. De vill så gärna vara med i kören och ha chansen att få vara med på stora konserter och framför hägrar en plats till en turné i USA. Under den framgångsrika ytan med fantastiskt duktiga sångerskor rör sig en kultur av Broken Voices. När Valinka får chansen att vara solist får hon höra av andra flickor att de vet precis varför hon fått den uppgiften och det beror inte på hennes sångröst, menar de.

Filmens handling bygger på en verklig historia, Bambini di Praga-skandalen – en skandal med sexuella övergrepp i en världsberömd flickkör som skakade hela Tjeckien. Det skildras så välgjort och trovärdigt i filmen och Kateřina Falbrová är mycket duktig i rollen som Valinka. Det blir så tydligt hur körledaren kan manövrera Valinka och de andra flickorna då de är såg mycket yngre och drömmer om framgång inom musiken. Det är övertygande och känns så autentiskt att det gör ont i hjärtat att se den då jag som biopublik både förstår hur den verkliga Valinka kände och upplevde det som hände och att jag liksom många vet och förstår att många, många unga flickor världen över varit med om liknande maktmissbruk och övergrepp. En stark och välgjord film där musiken och körsången berättar mycket. En berättelse som griper tag och stannar kvar och som det inte går att skaka av sig.

Broken Voices hade världspremiär i huvudtävlingen på Karlovy Vary International Film Festival 2025, där den vann Europa Cinemas Label Award och huvudrollsinnehavaren Kateřina Falbrová fick ett särskilt juryomnämnande. Filmen har visats och prisats på festivaler världen över. I Oldenburg vann den publikens German Independence Award för bästa film, och på Tromsø International Film Festival belönades den med det prestigefyllda FIPRESCI-priset. Filmen hade sin Sverigepremiär på Göteborg Film Festival.

På hemmaplan utsågs BROKEN VOICES till årets bästa film vid Czech Film Critics’ Awards 2026, där Kateřina Falbrová även vann priset för bästa kvinnliga huvudroll. Filmen fick dessutom hela 13 nomineringar till Czech Lion Awards och vann tre priser: bästa kvinnliga huvudroll, bästa musik och bästa ljud.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Flickkör, maktmissbruk, Tjeckien

Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

7 oktober, 2026 by Rosemari Södergren

Kärlek över Tanger

Kärlek över Tanger
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 oktober 2026
Regi Maryam Touzani

En färgrik hyllning för äldre människors rätt att leva aktivt och fullt. Filmens distributör skriver om Kärlek över Tanger:
En sensuell och hjärtevärmande feelgood, som slår fast att ålderdom är allt annat än att säga adjö till bångstyrighet, livslust, drömmar och het passion – vinnare av publikpriset på Göteborg Filmfestival!

Carmen Maura spelar María Ángeles, en äldre kvinna i pensionsåldern som är livsbejakande. Hon bor på Calle Malaga i Tangers färgstarka spanska kvarter och hon älskar sitt liv där. Hon går ut på förmiddagen och möter människor hon hälsar på, tar en pratstund med de hon möter. Till en försäljare kan hon säga att hon vill ha det hon brukar ha. Hon känner sig hemma där hon lever. Men så kommer hennes dotter från Madrid och vill ha hennes hjälp. Dottern har skilt sig och har det knapert i Madrid. Dottern bestämmer sig för att sälja María Ángeles lägenhet. Dottern ber sin mamma att flytta hem till dem i Madrid så hon får träffa sina barnbarn oftare och kan samtidigt vara till hjälp.

Ganska många som ser filmen och som är mor- eller farföräldrar har nog svårt att förstå sig på María Ángeles. De flesta skulle flytta direkt till barnbarnen och vilja träffa dem ofta. Men María Ángeles är inte som de flesta. Dottern äger rättigheterna till mammans lägenhet efter pappans död många år tidigare. Därför kunde dottern lätt sälja lägenheten och tömma den.

María Ángeles ger sig dock inte så lätt. Hon hittar ett sätt att få in pengar och hon köper tillbaka alla sina möbler och annat som dottern sålt. Nu ska jag inte avslöja för mycket av handlingen. Men det blir intressant, roligt och romantiskt i en härlig färgsprakande blandning.

Regissören Maryam Touzani gjorde stor succé med sin förra film Den blå kaftanen, som Kulturbloggen gav betyg 5.

Kärlek över Tanger är vacker och engagerande men når inte samma mästerliga nivå som Den blå kaftanen men är ändå mycket vacker och det är som om kryddor och annat känns i filmen. Fotot är så levande att det doftar omkring det. Den är helt klart värd ett biobesök. En av veckans mest sensuella filmpremiärer.

Om regissören
Maryam Touzani föddes i Tanger. Efter att ha arbetat nära tillsammans med Nabil Ayouch med Much Loved och skrivit Razzia där hon även medverkade som skådespelare regisserade hon sin första långfilm, Adam. Filmen valdes ut till Un Certain Regard i Cannes och blev Marockos officiella Oscarsbidrag.

2022 regisserade hon Den blå kaftanen, som också valdes ut till Cannes och senare tog sig till Oscars shortlist vilket var första gången för en marockansk film. Den blå kaftanen har vunnit över 60 priser världen över och nådde de högsta internationella biointäkterna någonsin för en marockansk film. 2023 återvände Maryam Touzani till Cannes, denna gång som jurymedlem i festivalens huvudtävling.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Kärlek över Tanger, Maryam Touzani

Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

6 oktober, 2026 by Linou Gertz

Arkipelag

Arkipelag
Manus och regi av Alex Schulman
Betyg 3
Biopremiär 9 oktober 2026

Som mångårig krönikör, poddare och teaterregissör tar nu Alex Schulman även steget ut i filmvärlden med ett egetskrivet manus som baseras på egenupplevda erfarenheter där han velat åka med på en klassresa för att komma närmare sin dotter. Han verkar ha velat göra film länge men inte velat skriva ett manus han sedan bara ska få lämna ifrån sig. Något jag kan känna igen mig i. Att bära på en idé, skriva ned den och kämpa med omskrivningar och bearbetningar för att sedan bara lämna det åt sitt öde för någon annan att gestalta istället för att i bästa auteur-anda löpa hela linan ut själv och säkerställa att allting blir som en tänkt sig är fullt förståeligt och ingenting jag skulle vilja behöva uppleva själv. Det vore som att lämna över ett nyfött barn.

Som sagt bygger manuset på verkliga händelser och upplevelser, men precis som i de flesta fall är mycket också dramatiserat och förhöjt för att bättre fungera på duken (eller skärmen). På ett föräldramöte anmäler sig tre pappor – spelade av Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren – som frivilliga att följa med på klassresan till Arkipelag där klassen ska spendera några dagar med att utforska naturen, grilla korv och annat kul. Men speciellt roligt blir det aldrig, från början är det några stökiga ungar som inte kan bete sig och ska förstöra för alla. Tankarna förs snabbt till Adolescence där stök i skolan och brist på respekt för lärare och auktoriteter är vanligt förekommande.

Dock får Fares karaktär snabbt etablera sig som fadersgestalt och slå näven i bordet för att få barnen att rätta in sig i ledet. Han gör sin rolltolkning alldeles briljant, vilket egentligen gäller de andra också, och skiner i sin ambivalenta gestaltning där han flyter mellan skön snubbe, allvarlig pappa och skogstokig våldsverkare utan att någonsin kännas ofokuserad. Hans sätt att fullkomligt byta mellan lägena utan att verka minsta sprallig eller spretig. De andra är mer rätt på och är vilka de är utan att ändra speciellt mycket på sig, vilket antagligen är för det bästa för det hade nog varit för mycket om alla var så fluida i sina karaktärsporträtt. Nu känns det mer trovärdigt och alla kan ju inte vara som honom då hade det nog tappat känsla av logik.

Samma ungar som stökar och beter sig illa blir anklagade för att mobba en av klasskamraterna. De är elaka och kastar hans mobil i utedasset. Efter att de skickas hem tidigt visar det sig att de egentligen var de som skyddade honom mot de verkliga mobbarna. Detta ska enligt intervjuer vara en av de egenupplevda delarna men här haltar också logiken som häftigast. Först framstår de som jätteelaka och hemska och sen helt plötsligt är de de enda som varit snäll och beskyddande mot honom. Situationen hade behövt betydligt mer nyans i sin gestaltning och dessutom fyllt på med vilka som de verkliga mobbarna i sådana fall är. Något sådant svar ges aldrig, en av döttrarna svarar undanflyktigt att alla i klassen hatar honom vilket kan tas som att flickorna mest är på honom – eller kanske hela klassen.

Att inte förtydliga och fördjupa hjälper inte filmen speciellt och det blir aldrig snyggt suggestivt utan mest blurrigt ofokuserat och det känns svårt att känna för någon speciell. Dock visar det sig att den mobbade också gjort mycket av sådant som de andra anklagat honom för, och dessutom använder information han fått av en av vuxna som berättat om sin egen mobbning mot honom själv, vilket gör att det ändå blir svårt att känna för honom. Det rättfärdigar visserligen ingenting, men ger ändå en bra dos ambivalens inför ett problematiskt barn som aldrig riktigt ställs till svars eller ifrågasätts utan ses som offer bara.

Jag ställer mig nog kritisk till att detta skickas iväg som Sveriges Oscarsbidrag, men det är ett väldigt snyggt filmat drama med komiska inslag som andas tidig Ruben Östlundsk karaktärsstudie, men trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut som mestadels balanserar rätt mellan humor, allvar, rätt och fel samt den samtida ökade antisemitismen. Innan jag gick filmskola gick jag en förberedande konstutbildning där vi pratade mycket om att gräva i såren och vilka bagage vi har med oss genom livet – så när det pratas om mobbning och vilken tung ryggsäck det är att bära med sig tycker jag det brinner till lite extra. Ofta kan jag känna att många scener kan kännas lite abrupta och inte alltid dras till sin spets utan avhandlas snabbt och inte alltid känslomässigt laddat – vilket dock vägs upp mer än väl mot slutet när allting verkligen landar som en bomb och allt som vibrerat under ytan nu briserar och lämnar i alla fall mig mållös.

Vi har fått försmak genom samtal om våldsamma föräldrar men ändå kommer detta som en chock. Synd om barnen som bara får lära sig våld som lösning så klart, men rättfärdigar dem inte. Vilket bara gör slutet än mer laddat och indragande. Hade bara resten av filmen varit så stark och väluppbyggt hade nog betyget blivit lite högre. Men det är verkligen inget dåligt första försök att skapa film och få oss att känna och tänka genom. Tvärtom finns en hel del att hämta här. Gott så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alex Schulman, Arkipelag, Debutfilm, Film, Filmkritik, Filmrecension, Oscarsbidrag

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in