Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph
Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?
Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.
Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?
Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.
De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.
En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.
Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.
Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.
Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson
I programmet för uppsättningen berättar Anders Lundin och Hans Marklund om sina tankar om komedin, att de ville förena två slags pjäser:
Handlingen i Ibsens drama Peer Gynt kan tolkas på flera sätt. Den rent yttre handlingen kretsar kring den unge Peer Gynt som lever med sin mamma. De är fattiga för att hans pappa slarvat bort det välstånd som farfadern byggt upp. Ansvaret att bygga upp välståndet på nytt vilar tungt på den unge Peers axlar. Han är dock inte skapad för att samla världsliga ägodelar. Han är inte rätt man för att bygga upp ett materiellt välstånd. Han har däremot en livlig fantasi.
Det kan vara svårt att vara en människa fylld av fantasi och växa upp i en omgivning där alla förväntas vara praktiska och sköta sig. Många som vuxit upp i arbetarklasshem har berättat om svårigheter då de kämpat för att få jobb inom kreativa yrken. De har inte haft föräldrar och släkt som gått före dem och varit dörröppnare. Att se Peer Gynt som en fantasifull, kreativ människa som placerats på fel plats i livet, det är ett sätt att se dramat som.
Premiärpubliken innehåller alltid mycket teaterfolk, som skådespelare, regissörer med flera – jag tror att en sådan speciell föreställning tilltalar dem i hög grad. Thalheimers uppsättningar är aldrig traditionella. Han skalar gärna bort mycket av text och tar bort biroller, han vill hellre vara trogen själva kärnan i dramat.
Regissören har valt att låta skådespelarna, samtliga klädda i helvitt, pendla mellan att berätta handlingen och gå in i scenerna. Ibland berättar de med jag-perspektiv ibland som utanförstående berättare. Dessutom får kvinnor ofta ta rollerna som män medan män spelar kvinnor. Det kan ha sin poäng att betrakta vår förmåga att leva oss in i situationer: I vårt inre ser vi den unga kvinnan trots att det är en kraftfull man som framför rollen. De äldre spelar yngre och yngre spelar äldre. Jag tycker det blir lite för mycket experimenterande. Schimmelpfennigs drama är så starkt i sig själv att det behöver inte experimenteras med.
De elva statisterna är män och kvinnor klädda för frihet av vara den man är: en skäggig man i silkig glittrande klänning, en manlig domare i kjol, androgyna hen i tajta jeans med hängslen och kortklippt hår. De medverkar föreställningen igenom genom att bära in och bära ut rekvisita mellan alla scener och deras mim och dans är en viktig del för helheten.
Lewis och Prior är ett bögpar vi får följa. De har varit tillsammans i fyra och ett halvt år och Prior har blivit dödssjuk i aids. Sakta tynar Prior bort på sjukhuset men Lewis klarar inte att se sin älskade dö och han flyr bort från sjukhuset, överger sin pojkvän Prior. Lewis och Prior spelas av David Arnesen (Lewis) och Razmus Nyström (Prior), som båda är duktiga unga skådespelare som vi kommer att få se mycket av också framöver, det är jag säker på.
