Scenkonst

Stående ovationer för Marie Göranzon i Svärmor kommer!

17 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Svärmor kommer!
Idé, iscensättning och text Catharina Allvin
Text Lolo Amble och Lotta Olsson
Musik Jonas Malmsjö
Premiär 17 oktober 2017 Klara Soppteater

Myterna om svärmödrar är många. På Klara Soppteater var det mer än fullsatt när Marie Göranzon gjorde debut på Stockholms stadsteater i soppteaterns föreställning ”Svärmor kommer!” som dessutom hade urpremiär på detta nyskrivna minidrama.

Marie Göranzon är en av våra stora svenska kvinnliga skådespelare och hon har gjort många starka roller på Dramaten där hon tillhört ensemble sedan hon utbildades vid Dramatens elevskola 1964-1967. Nu har hon lämnat Dramaten för Stockholms stadsteater, vilket säkert många av hennes fans uppskattade på premiären på soppteatern. Som publik kommer vi så nära skådespelarna i den salongen och den närheten hanterar Marie Göranzon suveränt. Hon har sådan aura och utstrålning och kan stå helt still och ändå säga så mycket.

Samspelet på scen med Catharina Allvin, dansaren, fungerade oerhört bra. Catharina Allvin kommunicerade till största delen med dans och mim vilket fördjupade vad som berättades och fungerade väldigt bra. Jag kommer aldrig att glömma den underbara scenen svärmor ger en lektion i konsten att vika handdukar – en metafor för allt oavlönade (och kanske onödiga) arbete kvinnor fått sig itutade att de ska utföra genom tiderna.

I början framställs den mest typiska bilden av en svärmor, en kvinna som kommer och lägger sig i, fast hon inbillar sig själv att hon inte gör det men allt eftersom får vi nyanser och fler bottnar. Vi får också höra reflektioner kring livsuppdraget att vara mamma i förhållande till att bli svärmor. Vad som format ett svärmor kan vara olika saker, kanske har hon haft en ännu värre svärmor?

Svärmor kommer!
Premiär 17 oktober 2017
Klara Soppteater
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande Catharina Allvin
-”- Marie Göranzon
PRODUKTION
Idé, iscensättning och text Catharina Allvin
Text Lolo Amble
-”- Lotta Olsson
Musik Jonas Malmsjö
Regiöga och ljuddesign Fredrik Meyer
Ljus Olle Axén
Kostym Gudrun Rösnes
Rekvisita och scenografiöga Anja Liedtke
Konstnärligt råd Annica Edstam
-”- Françoise Fournier
Inläsningar Annica Edstam
-”- Jonas Malmsjö
-”- Grim Lohman

Det ger en extra krydda i föreställningen att Catharina Allvin, dansaren, som gestaltar svärdottern i verkligheten, utanför scenen, också är svärdotter till Marie Göranzon. Catharina Allvin är sambo med Marie Göranzons son Jonas Malmsjö, som hon har en son med.

Premiären fick stående ovationer och jag är övertygad om att den blir en av de stora publikfesterna på Klara soppteater i höst.

Om Marie Göranzon:
Bland hennes över fyrtio rolltolkningar kan nämnas Eleonora i Strindbergs Påsk, Nina i Tjechovs Måsen, titelrollen i Fröken Julie, Alice i Strindbergs Dödsdansen och Mary Tyrone i O´Neills Lång dags färd mot natt som gav henne O´Neill-priset. Bland tv-produktioner kan nämnas Strindbergs Spöksonaten, samt Lars Noréns Löven i Vallombrosa och Ett sorts Hades.
Utanför Dramaten har hon spelat bland annat på Scalateatern, Maxim och Vasan. På Vasan medverkade hon i Albees Vem är rädd för Virginia Woolf och i Lars Noréns Så enkel är kärleken.
Under senare år på Dramaten har hon spelat i Måsen, Bernardas hus, Gäckanden Höstsonaten, En familj – August Osage County, Fanny och Alexander, Other Desert Cities – Andra ökenstäder samt Dödspatrullen.

Om Catharina Allvin:
Catharina Allvin född 24 augusti 1970 i Täby, är en svensk dansare.

Hon har spelat rollen som Nonno i Mio min Mio på Stockholms Stadsteater. Hon har arbetat med koreografer som Birgit Cullberg, Anna Vnuk och Dorte Olesen. På Dramaten har hon medverkat i En midsommarnattsdröm och Cabaret.

Medverkande:
Catharina Allvin och Marie Göranzon
Inläsningar:
Annica Edstam och Jonas Malmsjö

Tankar om musikalen ”Bläck eller Blod” på Riksteatern

16 oktober, 2017 by Lotta Altner

Bläck eller Blod
En musikal av Erik Norberg och Alexander Öberg
Libretto/sångtexter Erik Norberg
Musik Erik Norberg och Alexander Öberg
Regi Alexander Öberg
Scenografi/Kostymdesign Elin Hallberg
Ljusdesign Ronny Andersson/Niclas Molin
Mask-/perukdesign Rebecca Afzelius
Premiär på Riksteatern i Hallunda den 15 oktober 2017

En doft av nervositet slår ganska tidigt emot oss denna kväll. Det känns i luften och väggarna och i några sekunder när draperiet med ett skånskt landskap, dras åt sidan. Men det är ju som att stå på en startlinje för att springa 60 m i åk.2, man vet att det är starten som skapar förutsättningen för hur man har möjlighet att komma i mål på bästa tid. Nervositeten lägger sig ganska snabbt och det går undan. Ensemblen är fokuserad och nervositeten blir drivkraft.

I en historisk vagga blir vi gungade in i den svenska historia med hjälp av två lättsamma och stundvis kosmiska berättare. Budskapet är enkelt d.v.s. har vi egentligen haft någon revolution i Sverige som vi kan skryta med eller, ”…knyter vi svenskar mer näven i byxfickan och skriver en arg insändare…”. Sverige har i alla fall inte haft en revolution av franska mått och det är ju fransmännen som i detta sammanhang lägger måttstocken. Berättelsen flyttar sig fram och tillbaka mellan 1787 och 1911 med monarkins problematik och krigen i centrum. Historien upprepar sig, män ska offras på slagfälten och kvinnan har inget att säga till om. När ska mänskligheten lära sig, frågar man sig?

Historierna kastas lite om varandra och kanske hade föreställningens röda tråd mått bättre av att vara kronologisk, även om dess turer var ganska roliga med jämna mellanrum. Kan man inte kan så mycket om Sveriges eller Frankrikes historia kan jag förstå om man inte med lätthet kunde hänga med i svängarna (publiken beklagade sig och rådfrågade varandra). Dessutom var historierna blandade mellan fiktion och historik. Exempelvis så blev Gustav den III:s maskerade mördare inte benådad och han hette Anckarström och inget annat. Jag tyckte i alla fall om blandningen och det gav utrymme för ett åh-en-sidan-men-åh-andra-sidan tänk, som annars inte hade varit möjlig. Alla som någon gång läst en dansk bok om Gustav Vasa eller en svensk bok om Christian den II, kan ju konstatera att de från båda ländernas håll framhåller att den ene var tyrann medan den andre goda/milda. Historier är ju alltid mellan tumme och pekfinger, och med stort tolkningsutrymme. Dagens alternativa fakta ger oss liknande utmaningar. Man måste vara påläst och ta ansvar för sina egna tolkningar.

Känslan av att träffa bönder och statare i krig och fred var mycket påtaglig under kvällen. En stor eloge ska ges till musiker och delar av ensemblen som bytte roller, platser och syften, utan att man var helt medveten om var de skulle dyka upp nästa gång. Inlevelseförmågan var genomgående drivande av handlingen och kändes aldrig krystande. Att gestalta ett oönskat barns kroppsspråk (Mats) och utstrålning är ingen barnlek, när man är en vuxen man som ska behöva vara 12 år. Trots att hans längd var mer än de flestas lyckades Linus Lindman ge den pojken sin plats och sina uttryck. Jag såg den där arg och förvirrade pojken som ville veta vem hans egentliga pappa var. När han svär och spottar över fadern som förskjutit honom och misshandlat hans mamma, tänker jag att jag inte kunde sagt det bättre själv.

Det är få saker som är så otacksamt som att vara duktig på något, samtidigt som ens motspelare är lyssande och oklanderlig. Att behöva sjunga med Anders Ekborg kan inte vara en drömsituation ur det perspektivet. Han har en unik skolad sångröst som är svår att slå och han sjunger så att det känns som om att det är det mest självklara. Hans fallenhet för sång är en gåva utöver det vanliga. Jag får inte ’ståpäls’ av sång varje dag eller på samtliga teaterföreställningar jag recenserar. Ikväll fick jag det dock två gånger p.g.a. Ekborgs sånger, inlevelse och dess fantastiska musik och texter. Gladeligen var dessutom Mackleans duet med Madame de Staël (Lisa Werlinder) karismatisk och gav hennes röst rättvisa i sammanhanget. Det intressanta med tolkningen av friherren Rutger Macklean är att trots att han förstör så många människors liv, så finns det något väldigt mänskligt över honom. Men karaktärens goda gärningar i samhället och bortom den personliga tragedin kan inte överkompensera den förfärliga han gjort. Tyvärr är det något fasansfullt som kan händer i oss när vår kärlek inte är besvarad. Ekborgs förmåga att visa karaktärens sårbarhet är fantastiskt balanserad och trovärdig. Jag kan inte hjälpa att mitt hjärta blöder för Macklean trots allt.

Föreställningen har några kärleksscener som alla genomförs med olika typer av passion eller i kombination med skam. Det är alltid väldigt imponerande med nyansering och påvisar här att skådespelarna fått utvecklande regi. För en gångs skulle ger man dessutom en mångbottnad bild av vad en våldtäkt kan vara. En mans kärlek ska inte tillåta känslomässig utpressning och rättfärdigare inte hans våld trots hans starka känslor. När man ser rollkaraktärerna Kajsa (Lina Englund) och Samuel (Tobias Sondén) tillsammans i början har man svårt att se var deras kärlek finns. Den finns dock tydligare hos Sondén från början. Med tiden kan man konstatera att den växer självklart med uttrycken hos båda skådespelarna. När de kysser varandra första gången känner man åtrån. Deras kärlek utvecklas och man lider med dem när de skiljs åt. Deras samklang gör dem till ett.

Kvällens föreställning var 3 timmar lång med paus. Med tanke på det dåliga luftflödet och den fullbokade lokalen, är det svårt att avgöra om föreställningen handlingsmässigt hade behövt vara kortare. Värmen upplevdes ansträngande för publiken. I andra akten fanns det dock tillfällen då vissa nummer kändes som utfyllnad för att skådespelare skulle kunna hinna med att byta kläder eller vila en kort stund. Jag tror att föreställningen hade kunnat tjäna på att dra ner på tiden med ca 20 minuter. Få orkade hålla sig alerta och kunde ta till sig budskapen till fullo.

Det är alltid snyggt om en föreställning har en knorr på sluten som sammanfattar budskapen. Knorren ska innefatta början, mitt, slut och framtid. Matematiken ska gå ihop sig lika självklart som att 1+1=2 . Kvällens manus hade det där skruvade slutet som fick var och en att tänka till kring sin egen revolution och tidsepok. Här bor vi lugnt och fridfullt i våra hus och lägenheter. Vi gör sannerligen väldigt lite motstånd över huvudtaget, trots att det finns en hel del motstånd som behövs göras i vårt land/världen. Lite revolution skulle kanske inte skada? Eller åtminstone borde vi välja fler fighter att stå upp för?

Medverkande:
Anders Ekborg (Macklean), Lina Englund (Kajsa mfl), Pelle Bolander (Smith mfl), Per Fritz (Prästen mfl), Sanna Krepper (Jonna, Berättare mfl), Linus Lindman (Mats, Ribbing mfl), Mattias Redbo (Jakob, Gustav III mfl), Tobias Sondén (Samuel mfl), Lisa Werlinder (Madame de Staël, Berättare mfl)

Orkestern:
Peter Tikkanen, Rolf Landberg, Linus Lindman, Mattias Redbo, Tobias Sondén, Lina Englund, Pelle Bolander, Per Fritz, Sanna Krepper, Lisa Werlinder, Anders Ekborg

Teaterrecension: Krapps sista band

14 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Krapps sista band
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi Karl Dunér
Scenografi Karl Dunér
Ljus Hans Åke Sjöquist
Peruk och mask Kjell Gustavsson
Premiär: 13 oktober 2017, Målarsalen, Dramaten
Speltid: cirka 1 timme och 5 minuter, utan paus

En föreställning som bara tar lite drygt en timme – men där varje ord är vägd på guldvåg och varje scenbild är minutiöst fram-mejslad. Krapps sista band (från 1958) är ett av Samuel Beckets flera korta draman. Det är en monolog framförd av en skådespelare som samtidigt med hjälp av inspelade band samtalar med sig själv från tidigare perioder i sitt liv.

Jan Malmsjö fick stående ovationer på premiären för sin roll som den 69:årige Krapp som varje år på sin födelsedag spelar in ett band där han summerar året som gått. Han värmer upp sig genom att lyssna på ett band med en inspelning han gjorde trettio år tidigare. I det bandet, då han var 39 år, funderar han på om han då står på krönet av sitt liv. Och han har tydligen precis lyssnat på ett band han spelade in tolv år tidigare, då han som 27-åring brutit upp med en kvinna han tycks ha älskat. Han blev chockad och ställd då han kaxigt hade sagt till henne att det var bäst att de skildes åt – och hon höll med. Han hade tydligen inte väntat sig det.

Genom 69-åringen får vi perspektiv på mannens olika åldrar och det sätter förstås igång en mängd tankar och känslor hos oss betraktare. Hur skulle det vara att tala med sig själv från tidigare i livet? Intressant. Spännande. Hisnande.

Regissören Karl Dunér är också föreställningens scenograf och sam alltid är hans regi starkt visuellt. Scenbilderna talar till oss minst lika mycket som det som sägs och görs. Allt bildar en enhet som kommunicerar på flera plan. Karl Dunér har tidigare på Dramaten bland annat regisserat Becketts pjäser I väntan på Godot (1990), Lyckliga dagar (1998) och Ur ett övergivet arbete (2009). Karl Dunérs senaste uppsättning på Dramaten var Den fjättrade Prometheus av Aischylos, som belönades med Svenska Teaterkritikers Förenings teaterpris 2015.

Jan Malmsjö är en av nutida svensk scenkonsts stora legendarer. Han är en mångsidig artist och har gjort närmare 70-talet roller på Dramaten sedan sin debut där och dessutom har han en karriär som sångare och musikal-, opera- och operett-sångare och han har haft stora roller i tv och på film. Han går in i en fin tradition av stora skådespelare när han nu gör Krapp. Tidigare har Krapp gestaltats på svensk scen av bland andra Erland Josephson 2004 i regi av Katie Mitchell.

Magnus Hedlund, som gjort översättningen, berättar i programbladet att det berättas att pjäsen Krapps sista band kom till efter det att Samuel Becker som bodde i Paris inte kunde få in BBC på sin radio när de sände en av hans radiopjäser. Mottagningen var lite för dålig med oupphörliga störningar. När BBC i England fick reda på detta skickade de Becket en bandkopia. Så Becket fick köpa sig en bandspelare. Och upptäckte snart dess dramatiska möjligheter. Någon kunde till exempel föra en dialog med sitt (eller sina) tidigare jag.

Pjäsen lär varit skriven för att vara en monolog som skulle framföras av den irländske skådespelaren Patrick Magee vars röst och spel Becket var mycket förtjust i. Pjäsen gick därför länge under arbetsnamnet The Magee Monologue.

Becket är en av mina absoluta dramatiker-favoriter. Hans pjäser kan på ytan verka absurda eller nästan obegripligt innehållslösa men har samtidigt så mycket djup och så många lager och nivåer av hur jag tolkar eller upplever det som sägs eller inte sägs. Krapps sista band är mycket sparsmakad, dess styrka ligger nästan mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Karaktären heter Krapp, vilket på engelska blir crap, ett ord som kan betyda skräp, strunt, skitsnack. Ja kanske är allt Krapp säger bara skitsnack, kanske är allt vi säger skitsnack där vi lurar oss själva. En sak är säker: vartenda ord är vägd på guldvåg och noga utvalt. Den kvinnan som Krapp som 27-åring gjorde slut med heter Bianca från Kedar Street. Bianca betyder vit på italienska och kedar är ett anagram på dark eller darke som det stavades förr och betyder mörk. Alltså en kvinna av ljus och mörker, som vi alla. Hon och Krapp är båda människor med ljusa och mörka sidor. Varje detalj har så många betydelser och samtidigt kanske allt bara är struntsnack. Krapps sista band är en oemotståndlig underbar struntsak som jag gärna vill se fler gånger. Den är bara lite drygt en timme och det kändes väldigt kort. Fast det är också en styrka, att den går så fort förbi. Kanske som livet …

Dock är det en rolig detalj jag reagerade på. Jan Malmsjö är född 29 maj 1932 och är alltså 85 år. Han spelar en n 69-årig man som ska föreställa gammal och skröplig, darrig och vinglig och med dålig syn. Det är bara det att i dagens Sverige är många 69-åringar inte alls särskilt skröpliga och när Jan Malmsjö tagit av sig rollen som Krapp och står och tar emot publikens ovationer rör han sig smidigare än den 69-årige Krapp. Det är en bild av hur mycket som förändrats i samhället sedan 1958. En sextioåring är inte längre lika gammal som en sextioåring var då.

Reine Brynolfsson och Sanna Sundqvist i Oidipus/Antigone på Dramaten

12 oktober, 2017 by Redaktionen

Dramatens teaterchef Eirik Stubø regisserar Sofokles dramer om Oidipus och Antigone i en och samma uppsättning med premiär den 3 november på Stora scenen. Samtidigt inbjuder Dramaten till en rad arrangemang om den grekiska teatern och antiken – samtal, introduktioner, föreläsningar, bokcirklar och radioprogram.

Ett pressmeddelande:
– Det är en stor gåta hur det vi kallar teater plötsligt uppstår under den grekiska antiken – och sedan försvinner. Vi får fyra stora dramatiker som ännu spelas på världens scener: Aischylos, Sofokles, Euripides och Aristofanes. En storhetstid på ungefär åtta decennier, mer är det inte. Och sedan slocknar det och blir ganska länge mörkt igen. Det är intressant att det hastiga uppblossandet så klart sammanfaller med demokratins födelse, säger Eirik Stubø, regissör och teaterchef.

I Oidipus inleder kung Oidipus sökandet efter förövaren till mordet på hans företrädare på tronen. Snart läggs ledtrådarna ihop och pekar mot honom själv. Den fruktansvärda spådomen om att Oidipus skall döda sin far och äkta sin mor har besannats. Tragedin får sin fortsättning i Antigone, skådespelet om dottern som konfronterar makten för att få ge sin bror en värdig begravning.

Eirik Stubø har sedan tillträdet som teaterchef på Dramaten regisserat Och ge oss skuggorna av Lars Norén och Den goda viljan av Ingmar Bergman. Hans uppsättning av Oidipus/Antigone spelas i en version av Marie Lundquist efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar.

Oidipus Reine Brynolfsson
Iokaste/Eurydike Stina Ekblad
Antigone Sanna Sundqvist
Kreon Hannes Meidal
Körledaren Johan Ulveson
Haimon Rasmus Luthander
Ismene Ellen Jelinek
En väktare David Book
En budbärare Pontus Gustafsson
Kör Per Mattsson
Kör Kicki Bramberg
Teiresias Gunnel Lindblom
En herde Hans Klinga
En tjänare Maria Salomaa

En version av Marie Lundquist
efter Emil Zilliacus och Hjalmar Gullbergs översättningar

Regi Eirik Stubø
Bearbetning Eirik Stubø och Cecilia Ölveczky
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Peter Westerberg och Lena Bouic-Wrange

MER OM ANTIKEN PÅ DRAMATEN I HÖST:
Människan – störst av alla underverk
Ett samtal om den grekiska tragedin. Vad gör man med 2400-åriga pjäser? Jo, man sätter upp dem på Dramaten. Är detta så självklart? Vad gör den grekiska tragedin relevant för en svensk publik år 2017?
Lyssna på ett samtal mellan regissören bakom uppsättningen av Sofokles Oidipus/Antigone, skådespelare, universitetsforskare och författare.
Medverkande: Eirik Stubø (regissör och teaterchef), Stina Ekblad (skådespelare), Hannes Meidal (skådespelare), Tomas Lappalainen (journalist och författare, aktuell med Världens första medborgare: om statens uppkomst i det antika Grekland), Björn Sundberg (litteraturvetare, Uppsala, författare till Oidipus öga: nedtecknat om litteratur och teater) och Johan Tralau (statsvetare, Uppsala, författare till Draksådd: Den grekiska tragedin som politiskt tänkande). Moderatorer: Eva-Carin Gerö (professor i grekiska vid Stockholms universitet) och Denis Searby (professor i antik grekiska vid Stockholms universitet).
I samarbete med Stockholms universitet.
Fredag 20 oktober, kl. 18.00, Neondämon. Fri entré i mån av plats

Antigone – En varg söker sin pod
Var med på inspelningen av den populära podden! Dramatikern/serietecknaren Liv Strömquist och författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli pratar om Antigone som symbol för individen/staten.
Den 9 november, kl 18.00–19.00, Neondämon

Världens första medborgare – ett samtal med Tomas Lappalainen
Tomas Lappalainen är i höst aktuell med boken Världens första medborgare – om statens uppkomst i det antika Grekland. Han skildrar där hur en gammal klanstyrd hämnd- och hederskultur omvandlas till något helt nytt: stadsstater byggda på lag och demokrati. Ett skifte från släktklanernas hierarki till ett styre av jämlika medborgare i förening. En central tanke i boken är att denna nya jämlikhet var uppfanns som en sorts nödlösning på problemen med alltmer sönderslitande inbördesstrider. Tomas Lappalainen menar att denna omvälvande politiska utveckling avspeglas i de grekiska tragedierna av Aischylos, Sofokles och Euripides, inte minst i Oidipus och Antigone. I samtalet berättar han på vilket sätt det sker – med fokus på konflikten mellan klan och stat och mellan hämnd och lag.
Tomas Lappalainen är författare och har bland annat skrivit flera böcker om Italien och fragmentsamlingarna Mellan 55 och 60 och Livet som sådant.
I samtal med Magnus Florin, chefdramaturg.
Den 9 december, ca kl 14.45 (efter föreställning), Stora scenen

Filosofiska rummet om Antigone
Var med på inspelningen av P1 Filosofiska rummet på temat Antigone. Filosofiska rummet är ett reflekterande samtalsprogram där gästerna ges tid att utveckla sina resonemang.
Programmet diskuterar klassiskt filosofiska ämnen såväl som vår tids mest brännande etiska, moraliska och politiska dilemman.
Gäster: Hans Ruin med flera. Skådespelare från Dramaten läser ur Antigone.
Den 14 november, kl. 17.30-18.45, Neondämon

Oidipus/Antigone – Introduktion
Kom en stund före föreställningen och få en introduktion till Oidipus / Antigone.
Chefdramaturg Magnus Florin berättar om de båda pjäserna, om Sofokles och om Dramatens uppsättning.
15 och 23 november kl. 18.00, Marmorfoajén.

Tragedins lärdom – Begär och vetande hos Kung Oidipus
Föreläsning av Hans Ruin
Kom en stund före föreställningen och få en introduktion. Denna gång i form av en föreläsning av Hans Ruin, professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han berättar om den grekiska tragedin, med fokus på Sofokles och Oidipus. Olika tolkningar av dramat presenteras, bland annat Sigmund Freuds och Friedrich Nietzsches perspektiv. Presentatör: chefdramaturg Magnus Florin. Medverkan av skådespelare från Dramatens ensemble.
Föreläsningen kan ses som en längre introduktion till föreställningen som följer, men kan även följas separat. Fri entré, biljetter delas ut av publikvärd 45 minuter innan. I samarbete med Södertörns Högskola.
17 november kl. 17.30, Marmorfoajén

Antigone – Samtal med Eirik Stubø och författaren Marie Lundquist
Stanna kvar en stund efter föreställning och ta del av ett samtal om Antigone med föreställningens regissör Eirik Stubø och författaren Marie Lundquist, som svarar för Dramatens spelversion av Sofokles drama. Även skådespelare från ensemblen deltar. Samtalsledare Magnus Florin, chefdramaturg.
25 november kl. 21.00, Stora scenen.

Den gränslösa Antigone – föreläsning av Cecilia Sjöholm
Kom en stund före föreställningen och få en introduktion till Antigone. Denna gång i form av en föreläsning av Cecilia Sjöholm, professor i estetik vid Södertörns högskola. Antigone har blivit symbol både för feministisk kamp och fascistisk kyla, för politisk handlingskraft och oresonlig kompromisslöshet; var tid finner sin Antigone. Hon väcker både beundran och rädsla. Det finns något djuriskt och gränslöst över gestalten som fortsätter att väcka vår fascination. Hur ser vi denna gränslöshet idag?
Föreläsningen kan ses som en längre introduktion till föreställningen som följer, men kan även följas separat. Fri entré, biljetter delas ut av publikvärd 45 minuter innan. Föreläsningen är en timme lång. Presentatör: chefdramaturg Magnus Florin. Medverkan av skådespelare från Dramatens ensemble. I samarbete med Södertörns Högskola.
29 november kl. 17.30, Marmorfoajén

Psykologer går på teater: Oidipus
Hör psykologer diskutera verket som gav oss Oidipuskomplexet! Psykologen Jonas Mosskin och psykologen och författaren Jenny Jägerfeld diskuterar Oidipus, och bjuder även in publiken till samtal.I fokus står frågor om vad som driver karaktärerna. Vilka är de? Vad vill regissören framkalla för känslor hos oss som publik? Och vad säger det om oss?
8 december, kl. 21.00 (efter föreställningen av Oidipus), Stora scenen

Teaterrecension: Skillnadernas Stockholm – I trygghetens namn tjänar vi alla på mer jämlikhet

7 oktober, 2017 by Lotta Altner

Skillnadernas Stockholm
Bygger på Stockholm stads rapport skillnadernas Stockholm från 2015
Av Ellen Lamm och Eric Ericson
Regi Ellen Lamm
Scenografi, kostym och Ljus Lars Östbergh
Konstnärlig idé animationer Lars Arrhenius
Animationer Karl Sandzén
Musik Lars Arrhenius
Mask Sara Englund
Dramaturg Sofia Fredén
Urpremiär fredagen den 6 oktober 2017, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholmsrummet våning Plattan

Att läsa statistisk eller rapporter från stadsledningskontor, är inget som de flesta av oss gör varje dag. Hårda fakta kan bevisa vad som helst, men samtidigt att uppleva att vår påverkan är allt för litet i alla fall. Dessutom skulle jag som kulturvetare ljuga om jag sa att siffror är mitt starkaste kort när jag vill bli övertygad om en viktigt ståndpunkt. Därför var kvällens föreställning unik i sitt slag. Utan att tveka kunde jag gå med på en del konstateranden, utan att egentligen fått veta hur man kommit fram till siffrorna som gavs. För vad säger det egentligen att Stockholmare är hos tandläkaren 0,7 minuter per dag och genomför 0,2 samlag per dag? Ingen har frågat mig om hur det går för mig.

Manuset är dock enastående inspirerat av kommissionens fyra utvecklingsområden: Arbete och försörjning, uppväxt och utbildning, boende och stadsmiljö samt demokrati och trygghet. Livsvillkoren i Stockholm är därmed enormt varierande och allt kretsar kring din inkomst, vad du har för jobb, vad du pluggat och var du bor. ”Staden är som en prinsesstårta bakad på sociala variabler. Grädden är betong, infrastrukturen och asbest. Kakbotten och fyllningen är olika samhällsklasser. Allt är omgivet av grön marsipan. Att byta plats på två kakplan är komplicerat”.

Jag skulle önska att alla politiska debatter eller samhällsredovisningar var upplagda på liknande sätt som kvällens föreställning. Det är med glimten i ögonen som skådespelarna, som konferencier i värdkläder kommer in på scen. De känns som man är en del av ett teveprogram, där reklampauserna kommer att ge scenfolket möjlighet till att bli pudrade på näsan. Aktörerna talar lugnt och självklart med en metodik som ska få den lätt enfaldiga att ändå förstå några samband av s.k. självklarheter. Det förekommer inga åh ena eller andra sidan och åsikterna och lösningarna är av politiskt röd karaktär. Men varken statistik eller teater kan vara opolitisk eller omtolkad. Man ska dock vara medveten om att så är fallet.

Scenen är tvådelad och efter en fjärdedel av föreställningen genomgår publiken en statistisk undersökning som gör att man faktiskt måste ta ställning. Även om det inte är tufft att erkänna att man tycker om hundar, så behöver jag också medge att jag faktiskt tror på kärnkraft, vilket är lika syndfullt och vidrig som att vilja äta kolhydrater om jag förstått samhällsdebatten korrekt. Det är väldigt osvenskt och härligt att få visa sin åsikt öppet. Jag skulle gärna vilja ha mer av det.

Scenografin i uppsättningen är mycket behjälplig och beskrivande i förklaringarna kring stadens segregation och validering. Även om man vet att bostadsrättspriserna i centrum är 3-4 gånger högre än 9 tunnelbanestationer bort, blir det skrämmande tydligt när man inser att det inte är många kilometer emellan dem. De bildliga språken hjälper en att inse kalla fakta.

Vi i publiken applåderar och ler när skådespelarna med inlevelse och kärlek rabblar alla Stockholms 133 stadsdelar och jag kan erkänna att en vi-känsla över min födelsestad infinner sig. Det var länge sedan jag kände att det är unikt härligt att faktiskt bo och vara född här. Stockholm är unikt med sina invånare och med sina olikheter. Det borde finnas en enorm kraft i alla oss som bor här. Men jag känner också hur viktigt det är att vi kan sysselsätta, engagera, entusiasmera och ta hand om människor som nu är invånare i vår huvudstad. Alla måste få lov att dra sitt strå till stacken. Gemenskap, trygghet och ett drägligt liv är inte en självklarhet. Stockholm klarar inte av vad som helst. ”Trygghetens ojämna fördelning innebär att vardagens livskvalitet i olika delar av Stockholm inskränks på ett högt påtagligt sätt och begränsar människors möjligheter att leva sina liv på det sätt de önskar”.

Avslutningen på föreställningen är tydligt inkluderande i det faktum att plattan precis utanför lokalen är en av de få platser i huvudstaden där människor från alla hörn av Stockholm faktiskt möts. Integrationen och konflikter mellan människor är inte mer tydlig än just där. Så där sitter vi ett stenkast från den verkligheten och jag konstaterar att finanskontor och heroinmissbruk ligger vägg i vägg. Båda droger för folket.

Skådespelare Zardasht Rad, Annika Hallin, Allan Svensson, Johanna Lazcano

Scenkonst

Footer

Om oss