Episod
Text: Lars Norén
Bearbetning och regi Sofia Jupither
Scenografi och kostym: Erlend Birkeland
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Rebecca Afzelius
Stockholmspremiär 24 augusti 2018 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern Stockholm
Föreställning som recenseras 28 augusti 2018
Vi talar till varandra, vi pratar förbi varandra oftast och var och en är inne i sina egna plågor och gör allt för att dölja dem och när vi exploderar förstår ingen varför. Ingen dramatiker kan på samma sätt som Lars Norén sätta fingret på våra mänskliga försök att kommunicera med varandra och som så ofta blir lätt löjliga och misslyckade, men det är inte bara nattsvart mörker utan skildrat med ömhet och humor.
Episod är en kort pjäs som tar lite drygt en timme – men den innehåller en knivskarp skildring av oss alla. Jag tror ingen kan se föreställningen utan att känna igen sig själv och sina närmaste från någon situation någon gång, i alla fall. Alla har vi någon gång pratat förbi varandra.
Tre par möts genom en husförsäljning. Scenen är insidan av ett tomt, avskalat hus och jag riktigt känner hur klaustrofobisk miljön är. Ett yngre par väntar barn och de söker hus för att slippa bo i centrala stan med barn. Eller åtminstone den unga kvinnan söker hus, hennes man verkar mest känna sig tvingad. Ett något äldre par som har en son i skolåldern söker hus, kanske som en väg ut ur relationens tristess. Det äldre paret säljer sitt hus men varför? Vi förstår utan att något behöver sägas att den äldre kvinnan och mannen bär på en djup sorg, fast de bär den på olika sätt: hon tiger och han babblar.
Föreställningen har världspremiär i mars i Malmö och det märks att skådespelarna är samspelta. Inför Stockholmspremiären har dock Isak Hjelmskog ersatt Jörgen Thorsson, men det känns som att han varit med hela tiden också, så väl sitter ensemblens karaktärer.
Det är så fascinerande hur det ena paret kan prata med och förbi varandra och strax för ett annat par ett samtal med i stort sett samma ord. Det är som mantran mer, som visar hur lika varandra vi alla är på många sätt.
I regi av Sofia Jupither är den bara lite drygt en timme. Det är rätt skönt ibland med pjäser som inte tar en helkväll. Men just den här hade jag helt lugnt kunnat se en timme till av. Fast å andra sidan är det en storhet att kunna komprimera det väsentliga och få sagt så oändligt mycket mellan raderna, i mellanrummen, i tystnaden. Episod är enastående och välspelat.
En produktion av Jupither Josephsson Theatre Company i samarbete med Malmö Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Riksteatern, Svenska teatern i Helsingfors och Kulturhuset Stadsteatern.
Medverkande:
Cecilia Lindqvist
Åsa Persson
Mitja Sirén
Jonas Sjöqvist
Isak Hjelmskog
Elisabeth Wernesjö
Ensemblen är uppenbart noga utvald, var och en är perfekt i sin roll. Erik Ehn som Tarkovskij, pojkaktigt charmig och samtidigt undflyende som en konstnär fokuserad på sitt skapande. Torkel Petersson som den mer yvige Victor vars tankar är upptagna av en roll som den nazistiske bödeln Eichmann. Victor ska spela Eichmann i en kommande teaterföreställning och har många olika känslor inför att gestalta en sådan massmördare. Nina Fex som tolken som blir en förlängning av Tarkovskij och Lena Endre är skådespelerskan som är kär i Tarkovskij men vill helst vara det på avstånd och som splittras mellan hurdan hon vill vara som kvinna. Tova Magnusson är en bitter producent som slits mellan de ekonomiska kraven som är hennes uppdrag att ansvara för och samtidigt har mer respekt för konstnärssjälen än hon vill erkänna.
Det som gör SAFE till en uppsättning i särklass, en enastående scenkonst-uppsättning, går inte att beskriva. För mig slår den allt jag sett av Ingmar Bergman med hästlängder. Den ångest som Bergmans medelklasskvinnor som aldrig känts angelägen skildras nu mycket mer nära, mer berörande och den går ner på djupet på ett sätt som Bergmans ångestfyllda kvinnor aldrig gjorde och det viktigaste: Richter sätter in människors ångest i ett politiskt samhälleligt sammanhang. Den gör ångesten på många sätt begriplig.
Det är inget vanligt drama där vi följer en bestämd handling, det är snarare ett resonemangs-drama där karaktärerna delvis är desamma men samtidigt byter karaktär och position och de möts i olika sammanhang.
