Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Snövit på Kulturhuset Stadsteatern

by

Snövit
Av Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Mask Maria Lindstedt
Musikarrangemang Jeanett Albeck
Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, stora scenen 28 september 2018

En Snövit som du förmodligen aldrig sett henne tidigare, en Snövit långt från Disneys tolkning av Grimms klassiska saga om prinsessan som hamnar hos sju dvärgar.

På en enkel scen med sju sängar möter vi först de sju dvärgarna, Butter som käkar piller mot ångest och depressioner, Prosit som har problem med luftvägarna och Trötter som slänger i sig sömnpiller. De har fått hittat en låda i gruvan och inne i lådan ligger en ung kvinna. När dvärgarna aldrig öppnar lådan tar Snövit tar i det hela och sparkar upp lådan, kliver ur och tar kommando över dvärgarna. Snövit kan en hel del kampsporter och hon vet hur det mesta ska vara.

Föreställningen är rolig, knäpp och absurd. Att använda en klassisk saga som alla känner väl till och vrida på den, tolka om och göra det extra absurt är ett grepp som fungerar bra för att locka skratt. Och med en lång rad duktiga skådespelare blir det roligt. Men inte bara. Ibland är det lite obehagligt. Snövit är en ung kvinna, en prinsessa, som farit illa. Hennes mamma har tappat henne på blod för att smörja in sig i det för att bli vacker medan hennes pappa ägnat sig åt alkohol och knark. Det är med kluvna känslor jag ser hur de övergrepp hon utsatts för försvinner genom att publiken skrattar åt dem. Det är lite svårt med humor och komedi. Att omtolka en klassisk saga gör ju att vi som publik skrattar åt själva omtolkningarna också.

På hemsidan beskrivs föreställningen som en lek med de dramatiska förväntningarna, en skruvad komedi – så långt från Disney man kan komma. Radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller begår ett underbart lustmord på sagan om Snövit som vi känner den.

Jo det är ett lustigt lustmord. Absolut. Och föreställningen var utsåld en bra bit in i november redan före premiär. Snacka om en populär samling skådespelare och höga förväntningar bland publiken. På premiären fick de stående ovationer av nästan alla i publiken.

Men det är inte bara en underhållande komedi, föreställningen sätter fingret på delar av #metoo-rörelsen. Snövit har utsatts för övergrepp under sin uppväxt och när hon kommer till dvärgarna kräver hon att de blir könlösa, för att hon ska bli trygg. Hon begår en form av övergrepp på dem – medan de sedan till slut trots allt tar sig ur det oskadda och låser in henne igen.

Regissören vill helt klart säga något om gäng med grabbar, om pojk-klubbar, om män i en flock. I programmet skriver Hanna Nordenhök, författare och kritiker, om grabbarna i ett gäng att de vet att när flickan tystats kan de få tillbaka de mansröster hon tog bort. De kan lyssna på en gapig flicka i en låda i en stund, men när non gör över gränsen för det tolerabla hjälps de åt att ge henne av det förgiftade äpplet.

I rollerna:
Snövit 21 år Maja Rung
Blyger 436 år Sten Ljunggren
Butter 429 år Lennart Jähkel
Glader 427 år Ole Forsberg
Kloker 439 år Göran Ragnerstam
Prosit 432 år Fredrik Zetterström
Toker 434 år Sven Ahlström
Trötter 435 år Niklas Falk

Teaterkritik: Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev: Livsbejakande ålderskomplex som rustar dig till att tacka för ditt liv omedelbart

by

Kom igen, Caritha! – en existentiell show om livet som det blev
Regi Malin Morgan
Manus Lotta Erikson
Musik Peter Reynolds
Teknik & Ljus Rickard Folke
Kostym Ninni Hasselberg
Ljuddesign Klara Erikson
Teater Barbara
Urpremiär 14 september 2018
Föreställning som recenseras: 28 september 2018

Det är få saker vi människor kan vara helt säkra på här i livet. Jag vill inte vara en ”party pooper” men det är i alla fall säkert att vi blir äldre med tiden och en dag ska vi dö. För ju närmare vi kommer den där livslinjen som kallas livets slut, desto mer aktuellt blir det att lägga i hop pusslet och se om bitarna går ihop och bildar tydliga mönster. Det är inte konstigt att det finns livskriser som gång på gång påminner oss om att, jajamensan snart är det nog dags att sätta näsan i vädret och säga hejdå och goodbye.

Rollkaraktären Caritha sitter i sin lägenhet och gör sin enmansshow. Hon intervjuar sitt inre jag och försöker ställa både smarta frågor och komma med livsbejakande svar. För hur hon än vänder och vrider på sig, så betyder de dryga 50+ att ”nedräkningen har börjat”. Samtidigt slås ju karaktären av att trots att hon är i sin ålder så känns livet ändå som om kompassen är helt borta. För vad hände med alla drömmar om livet och de meningar man trodde att man skulle stöta på?

Föreställningen ger ett trovärdigt försök att bejaka det som en medelålders kvinna kan stå inför. Inledningsvis förbereds publiken dessutom på att frågor kommer att ställas till oss under kvällen. Dessa styrda uttalanden får vi reagera hur vi vill på d.v.s det finns utrymme att tycka högt eller inte alls. Publiken är dock väldigt blygsam (tyvärr) och det kanske kan bero på att skådespelaren är ensam på scen, salongen liten och vi känner oss redan väldigt intima med varandra på gott och ont. Kanske hade publiken kunnat uppmuntras att ta en större del av svaren? Eller så fanns det en poäng i tystnaden som blev efter de obesvarade frågorna? Panik över tystnaden och frånvarande av integration satt mer hos mig än hos skådespelaren på scen ska tilläggas.
Caritha söker fakta i kampen mot klockan och åldrandet. Kunskap kanske kan stoppa den vardagliga tristessen och pressen över att man aldrig blev den där läkaren i Afrika eller den där upptäcktsresande i Brasilien? För en sak är säker om livet, ”det blir sällan som du vill”.

Jingrot lyckas genom sin energi att ge Caritha både det lugn och den panik som rollkaraktären behöver för att verka trovärdig i sin tolkning. Det finns ju bra dagar och mindre bra dagar och ingen människa är enbart det ena i en pågående utvecklingsprocess. Det är också glädjande att nivåer av självkritik och ironi finns hos karaktär och skådespelare som gör att man måste skratta åt sig själv och andra, ”risken är att jag hinner dö innan mitt liv blir spännande”.

När Caritha berättar om sin cancersjuka vän och hur livet verkligen kan utveckla sig, får varje åldersnojig åhörare en stor knäpp på näsan. För i den villervalla vi har som kallas livets vedervärdig så är döden från den betydligt mer hemskt än att faktiskt bli gammal och gråare. Det finns verkligen ett budskap där som skriker att vi ska vara otroligt glada och tacksamma för det liv vi har fått och kan få lov att leva. Det är en gåva och en nåd.

På väggen på scen finns två vita linjer ritade/tejpade. Dit går Caritha vid flera tillfällen. Det ser ut som om hon väntar vid en skiljeväg och att hon aldrig kommer förbi dem. Det ger känslan av att vi kanske inte måste komma vidare fullt så fort som vi förväntar oss. Livets mening går inte att stressa fram och om vi gör det glömmer vi att faktiskt njuta just nu. Caritha verkar trots sina beskymer ganska nöjd med att inte veta allt och ändå trampa på. Livet går inte att fly oavsett innehåll och faktum kvarstår , ”det finns ingen ålder jag vill ha tillbaka”

På scen Carina Jingrot

Teaterkritik: Den fria viljan på Uppsala Stadsteater – Lekfullt om ansvar, med underliggande skärpa

by

Den fria viljan
Manus, musik och regi: Erik Gedeon
Premiär 23 september 2018 på Uppsala Stadsteater

Den fria viljan handlar, likt titeln antyder, om huruvida människor verkligen har fri vilja; om vi i själva verket väljer någonting av vad vi gör eller om vi tvärtom handlar som vi gör enbart på grund av den speciella kombination av gener och miljö som varje människa växer upp med.

I pjäsen möter vi Sam, Lindgren och Claire. De jobbar alla på en teater och Claire har fått chansen att för första gången regissera ett verk, med de två förstnämnda i rollerna. I pjäsen spelar Sam en rånmördare i polisens (Lindgrens) förhörsrum. Sam har precis torterat och rånat ett äldre par och på vägen därifrån skjuter han en tioårig flicka som säljer majblommor, lite bara för att. Pjäsen går bra till en början, till dess att Sam går på en föreläsning om fri vilja av en halvgalen hjärnforskare, som hävdar att jaget i själva verket inte finns, utan att allting är verket av våra hjärnor. Det finns ingen cartesiansk teater! – hävdar hon bestämt och sticker hål på Sams bild av vad personlighet och själ är. Sam lämnar denna föreläsning som en ihålig, förvirrad människa efter att just ha fått hela sin verklighetsuppfattning rubbad. Einstein menade att framtiden redan är skriven, berättar hjärnforskaren.

Väl tillbaka på teatern har Sam svårt att gå in i sin roll som rånmördare. Tankar om fri vilja och ansvar plågar honom. Om alla människor enbart styrs av sitt arv och miljön de växer upp i, och om framtiden redan är skriven, då finns ju inte fri vilja? Och om allting redan är predestinerat av opåverkbara faktorer, då kan ju ingen hållas ansvarig för sina handlingar? Då är man ju bara ett offer av sina gener och miljön man växer upp i, av vilka inget ju går att påverka av en själv! Tankarna tär på honom och han börjar sympatisera med sin rånmördare. Det är ju inte hans fel att han föddes med sina gener och i den miljön han växte upp i! Således är det heller inte hans fel att han skjuter flickan med majblomman i huvudet! Han är ju bara ett offer för sina gener och sin miljö! Och denna tanke är kanske jobbigast av alla; om Sam själv hade fötts med rånmördarens gener och i den miljö han växte upp i, då hade han ju själv blivit rånmördare! Då hade han torterat det gamla paret för att få koden till kassaskåpet, då hade han skjutit flickan med majblommorna i huvudet! Ingen kan hållas ansvariga för sina handlingar! Allting är förutbestämt! Ingenting spelar någon roll! Personlighet existerar inte!

Sams plötsliga livskris leder emellertid till stora problem för pjäsens fortskridande. Han är omöjlig, han samarbetar inte och Claire håller på att bli galen. Om du på allvar menar att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar, då är jag väldigt intresserad av att veta vad du hade sagt till Adolf Hitler! – säger hon. Detta får Sam att bli arg. Varför måste Hitler alltid blandas med i alla diskussioner? – säger han och satiriserar den populärkulturella användningen av den tyske diktatorn som all ondska representerad. Detta leder också oväntat till Adolf Hitlers uppdykande på scenen, i bisarra musikalscener sjunger han fram att fri vilja visst existerar.

Den fria viljan är en vass pjäs, och väldigt rolig. Vändningarna är snabba och oväntade och publiken lockas till skratt av den galna hjärnforskaren, Sams dominanta psykoterapeut, Edda, och Adolf Hitler som rappar tillsammans med en skådespelare som sitter nästan hela första akten bland publiken, för att sedan ställa sig upp och ”klaga” över det han inte gillar i pjäsen. Erik Gedeon leker med intressanta filosofiska resonemang om fri vilja och ansvar och om teater och skådespel i allmänhet, både på scen och i verkligheten. Som en satir kring detta låter han sina skådespelare vara medvetna om sin egen intradieges, så teaterchefen har inget namn? – frågar sig Claire sarkastiskt när hon för femte gången haft ett telefonsamtal med sin anonyma arbetsgivare som ständigt går under benämningen ”teaterchefen”.

Pjäsen håller sig på banan, men är i flera fall nära att spåra ur. All humor går nästan över i ren fars ibland, och det är med nöd och näppe som det inte gör att pjäsen tappar greppet om underlaget. Men omfånget i manusets innehåll är sannerligen imponerande och blandningen mellan komedi och seriösa filosofiska diskussioner är skickligt avvägd. Det är med en blandning av komisk lättja och djupgående funderingar man lämnar salongen efteråt.

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

by

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta ”Anpassning” eller ”Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet ”Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Teaterkritik: Ett dockhem 2 – Nora kommer tillbaka femton år sedan

by

Ett dockhem 2
Av Lucas Hnath
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Regi Philip Zandén
Biträdande regi Gunilla Röör
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann Bonander Looft
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 21 september 2018

Ibsens drama Ett dockhem slutar med att Nora går ut ur dörren. Hon lämnar maken Torvald och barnen och allt för att ge sig av, för att leva sitt eget liv. Den norske dramatikern Henrik Ibsens pjäs spelades första gången den 21 december 1879 i Köpenhamn. Det i en tid då kvinnor inte hade rösträtt, då maken var förmyndare över sin hustru. En tid då gifta kvinnor inte fick arbeta och skriva under avtal utan att maken skrev under. För övrigt en situation som råder idag för kvinnor i Iran.

Lucas Hnath har skrivit ett uppföljande drama som utspelar sig femton år efter att Nora lämnade familjen. Hon träder in igenom samma dörr som hon gick ut ur och möter ett förändrat hushåll. Väggarna är kalare och familjen har levt vidare utan hennes närvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång under de femton åren och hennes dotter Emmy känner hon inte ens igen.

Det har gått bra för Nora. Hon har lyckats som författare, fast under pseudonym. Hon skriver böcker om kvinnors situation och hon kämpar mot det patriarkala samhällssystemet.

Det märks att Ett dockhem 2 är skriver många, många år efter den tid den skildrar. Det finns mycket av vår tid i hur de talar. Karaktärerna är skildrade något överdrivna, speciellt Nora som vigt sitt liv åt att få bort äktenskap som funktion. Hon missar själva poängen: det är det patriarkala samhällssystemet som förtrycker kvinnor inte äktenskapet i sig. Det är väl vad pjäsförfattaren vill säga med sin pjäs, bland annat i alla fall.

Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag är däremot lite kluven. Pjäsen framfördes med en viss distans. Det var som att skådespelarna drev med sig själva. Som om de skrattade åt sig själva när de gormade och grälade. Det kan dock vara realistiskt på sitt sätt. När vi människor grälar är det ibland som att vi spelar upp en roll för omgivningen. En stor del av publiken hade dock roligt och skrattade de gånger då komiken fick ta över.

Det är fyra rutinerade, erfarna skådespelare på scen och allra allra mest njöt jag av Marie Göranzon, som barnflickan Anne Marie, och Matilda Ragnerstam som dottern Emmy. Marie Göranzon äger scenen med naturliga pondus och sin utstrålning, hon behöver inte säga något ändå har hon hela vår uppmärksamhet. Matilda Ragnerstam är trots sin unga ålder (hon är född 1987) rutinerad skådespelare. Som dotter till skådespelarna Göran Ragnerstam och Carina Boberg fick hon tidigt roller, som 2002 i Överallt och ingenstans och 2003 i Håkan Bråkan (Julkalendern 2003). Hon har också bland annat varit med i Maria Wern – Drömmar ur snö och i tv-serien Jordskott. I Ett dockhem 2 är hon naturlig och står där på scen, chosefri och stark, spännande.

Som jag skrev i inledningen finns det delar av vår värld och också i vårt svenska samhälle där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Fortfarande. Jag kan därför sakna en del i manus. Det är lite för uppenbara och förväntade scener. Först möter Nora den åldrade barnflickan Anne Marie. Två olika kvinnoroller möter varandra: den välbärgade Nora som vuxit upp med rikedom och som tagit klivet ut till självständighet och den gamla kvinnan, född under fattiga omständigheter och som tvingades lämna bort sin barn då hon inte kunde försörja sig och barnet. Där finns en problemställning som jag skulle tycka vore intressant att fördjupa.

Nästa person Nora möter är maken Torvald som under de femton år som gått hunnit förstå en del av kvinnors situation. Varför stack Nora bara istället för att stanna och kämpa tillsammans för att förändra? Den frågan ställer han. Det är en bra fråga som det förstås inte finns ett enkelt svar på. Ibland måste någon lämna för att överleva. Frågan blir ännu svårare när dottern dyker upp. Hur kunde Nora lämna de tre barnen? De här frågorna är starka men jag känner inte att de riktigt tas på allvar. Jag vet inte om det är dramatikens manus som är för ytligt eller om det är regissören Philip Zandén (som dessutom spelar Torvald) och biträdande regissör Gunilla Röör som valt att lägga föreställningen på den här lättsammare nivån. Men som sagt: publiken var extatisk.

I rollerna:
Helena Bergström
Anne Marie Marie Göranzon
Torvald Philip Zandén
Emmy Matilda Ragnerstam