Netflixserien House of Cards har släppt tre säsonger och framför allt första säsongen hyllades runt om i världen av tv-kritiker. Vad är det som fascinerar så med serien?
I de två första säsongen var det fascinerande att se hur Francis Underwood kan manipulera människor, han är en mästare på det. En del mutar han eller smörar med fina poster eller annat medan andra skäller han ut, hotar och skrämmer. Allt beroende på vad som fungerar bäst för att få en person dit Francis Underwood vill.
Francis Underwood är politiker inom Demokraterna i USA och serien börjar med att han blir lurad på en ministerpost av den man som precis valts till president. Francis svär inom sig att hämnas.
Francis, eller Frank som han också kallas, har ett barnfritt äktenskap med Claire och de håller tajt ihop i ett gemensamt begär efter makt. De drivs också av girighet men framför allt av maktbegär – och de är båda i total avsaknad av samvete.
Andra säsongen slutade ju med att Frank och Claire lyckades uppnå sina drömmars mål: Frank blev president genom ett särdeles fult intrigerande.
I tredje säsongen står det inför att kämpa för att få stanna i Vita huset en period till. I inledningen får då Frank chockbeskedet från översta eliten inom Demokraterna att de inte vill ha honom som presidentkandidat i kommande val av president. Han blev ju trots allt varken vice president eller president genom något val utan av andra omständigheter, menar de.
I de två första säsongerna hade Frank en anställd, Doug Stamper, som var hans högra hand och som kunde utföra de riktigt, riktigt fula sakerna, som mord och annat, även om Frank någon gång också kunde utföra våld. Doug Stamper är en osedvanligt äcklig typ, ett riktigt vidrigt kryp till människa. I slutet av andra säsongen blir han överfaller och kanske dödad. Det visar sig trist nog att han överlevde. Men nu vill Frank inte ha Doug i närheten – i hemlighet får Doug ändå utföra lite smutsigt arbete.
Nu är det svårt att skriva riktigt allt jag tänker efter att jag nu har sett hela säsong 3. Jag vill ju inte göra en spoiler för den som inte sett serien än.
Tredje säsongen skiljer sig från de två tidigare. Nu har ju Frank och Claire nått sitt mål. Nu ska de försvara sin position. Det verkar vara betydligt svårare att hålla ihop en relation när den inte knyts samman av en gemensam kamp.
Claire, som spelas av Robin Wright, är en av seriens äckligaste karaktärer, tycker jag. Hon är maktgalen, fåfäng och falsk mot allt och alla. Hon ler men vi vet att det är på ytan, bakom leendet finns huggtänder. Hennes fåfänga och totalt felaktiga uppfattning om sin egen kompetens ställer till en hel del för Frank under säsong 3. Men det som förmodligen stökar till det allra mest för Frank är att han verkar tappa sin kompass. Han verkar förlora förmåga att anpassa sin taktik beroende på vem han ska försöka besegra. Vissa människor går inte att hota och skrämma, då förlorar man dem.
Det är en viktig lärdom som många chefer och andra personer i ledande befattningar borde ta lärdom av. Det går inte att skrika för att få sin personal att blomstra och göra ett bra jobb.
Läs gärna också Peter Johanssons jämförelse mellan Netflix-serien House of Cards och originalserien.
Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 6
Huvudpersonen är en kvinnlig polis, Robin Griffin. Hon är uppväxt i byhålan men gav sig av därifrån som tonåring – och när hon nu återkommer för att utreda ett brott tvingas hon möta sitt förflutna och måste ta itu med det hon utsatts för som tonåring. Det är inte rätt vanligt scenario i deckare: en polis återkommer till sin barndoms bygd och möter de demoner han/hon försökt glömma. Så det är inte direkt någon ovanlig handling. Det är ett vanligt upplägg.
Whitechapel utspelar sig i London, i samma område som Jack the Ripper härjade. Den första säsongen utgår också från denna olösta mordgåta i och med att en mördare dyker upp som utför mord som är exakt kopierade från den ursprungliga Jack the Rippers mord.