Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Canal+

Girls, TV-serien: Ett trovärdigare New York

by

Vad? Girls, TV-serie
Bolag: HBO
Av och med: Lena Dunham
Producent: Judd Apatow
Premiär på Canal+ 26 maj

Det återkommande Comedy Awards, som gick av stapeln i New York för en dryg vecka sedan, fick i år en oväntad feministisk touch. I ett tal som nu sprids över Internet passade Matthew Perry på att ge en känga till alla (manliga) kritiker som nyvaket utropade förra året till den kvinnliga komikens födelse. ”This wasn’t the year women became funny, this was the year men finally pulled their heads out of their asses” konstaterade Perry, och vann antagligen åter några av alla de kvinnohjärtan som bultade extra hårt för honom under Chandler Bing-tiden.

Visst hade han rätt. Framför allt vårens/sommarens premiär av Bridesmaids blev ett wake up-call för dem som fortfarande trodde att kvinnor bara vill visa sig på vita duken med fuktiga läppar i romantiskt motljus. Och även om många (inklusive jag själv) skruvar generat på sig av kiss- och bajsskämt, oavsett om det är kvinnor eller män som levererar dem, ska den här filmens betydelse för kategorin tjejer-som-vill göra-annat-på-film-än-vifta-med-ögonfransarna inte underskattas.

Judd Apatow, som producerade Bridesmaids, har nu satt tänderna i ett nytt projekt som vill revidera den här trötta bilden. Med HBO-serien Girls, om fyra tjejers liv i New York, har han sagt att han vill ge män en ”insight into realistic females”. Den verkliga stjärnan i detta fall heter dock Lena Dunham. Som seriens skapare, manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare är det kring henne det mesta snacket, och de närmast unisona hyllningarna, har florerat. Att Hannah, hennes karaktär, ska ha inspirerats av verkliga händelser i Dunhams liv har bara bidragit till hypen. The Hollywood Reporter har kallat serien ”brilliant”, och här i Sverige beskriver DN:s Hanna Fahl den som ”den bästa, mest plågsamt realistiska skildring av åren mellan tjugo och trettio jag sett på TV”.

På förhand tycks en jämförelse med Sex and the City oundviklig. Fyra tjejer, standardiserat olika personligheter (den snygga/bohemiska/oskulden och så vidare), massor av frispråkigt sexsnack. Med största sannolikhet är det också därför den serien nämns bara ett par minuter in i första avsnittet, samtidigt som en en affisch med de hysteriskt retuscherade SATC-kvinnorna får pryda ett av tjejernas rum. Vid det laget har dock alla tittare med ögonen öppna lagt alla sådana liknelser åt sidan. De glossiga klubbinteriörer Carrie & Co trippade igenom är här ersatta av en sunkig soffa hemma hos killen som bara ses när han är sugen på sex, en gynekologstol och en lägenhet som tittaren faktiskt kan tro på att tjejerna har råd med. Till och med ljussättningen är dassigare – med flit, naturligtvis.

Det vore heller inte HBO om vi inte bjöds på många nakna kroppsdelar, och särskilt Hannah själv visar det mesta av det bästa redan i första avsnittet. Ett par år in på tio-talet borde jag inte behöva bli så förvånad, och glad, över att få se en kropp som knappt existerar framför kameralinsen. I verkligheten skulle Hannah antagligen beskrivas som ”normal” – i TV-rutan blir hennes mjuka överarmar, valk på magen och celluliter exotiska delar av hennes personlighet. Bidrar de till något så är det att öka trovärdigheten.

Ändå är det något som skaver. Framför allt ser jag fortfarande inte, efter de tre inledande avsnitten, vilket kittet är som håller de sinsemellan så olika tjejerna samman. Hur Marnie står ut med hysteriska Shosanna övergår mitt förstånd, och en halvtimme med tidsoptimistiska Jessa (som antagligen ska vara ”härligt frigjord”) måste vara mer än någon människa mäktar med. Där har Lena Dunham något att fundera på till nästa säsong, som redan är beställd. Och som – trots allt – även jag kommer att se. Om inte annat så för magvalkens skull.

Text: Annika Taesler

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Falling skies, vår recension av serien

by

Falling skies
Premiär 24 augusti, Canal+
Betyg: 4

Canal+ brukar vara snabba med att plocka upp och sända amerikanska serier strax efter att de haft premiär i hemlandet. Under sommaren har man kunnat följa den 10 avsnitt långa första säsongen av Falling Skies i USA, och i höst är det Sveriges tur.

Falling Skies produceras av bl a allas vår alien-fantast Steven Spielberg och utspelar sig i USA, sex månader efter att fientliga utomjordingar attackerat jorden. De flesta vuxna människor har utplånats och flera barn och ungdomar har förts bort av de spindelliknande reptilvarelserna. Att hoppa över själva invasionen känns som ett smart drag, det intressanta för tittarna blir istället att följa de överlevande som nu har nu hunnit organisera sig och tvingas att ständigt förflytta sig, i jakt på matbutiker att plundra, mellan de provisoriskt uppbyggda baser där de sätter upp både undervisning och vårdinrättningar.

Efter att ha matats med katastrof- och postapocalyptiska berättelser från Hollywood i ett decennium nu har vi lärt oss att man bör söka skydd hos militären. Så gör även den grupp vi får följa i Falling skies. Några soldater har överlevt, de flesta för att de turligt nog inte var inkallade i tjänst just när attacken skedde, och gruppen styrs nu enligt militär disciplin och hierarki. I centrum för serien står Tom Mason, spelad av Noah Wyle från Cityakuten. Han är professor och ensamstående förälder till tre söner: den äldsta en sportig hunk, den mellersta något av en nörd och den yngsta som ännu inte hunnit utveckla en personlighet att placera i ett fack. Mellanbrodern har, när vi kommer in i historien, blivit bortförd.

Jag är glad att jag inte följde Cityakuten, (inte ett avsnitt på alla år serien sändes mellan 1994 – 2009), då jag säkert inte skulle kunna bortse från den renrakade doktorn jag hela tiden skulle skymta bakom Tom Masons skäggstubb. Nu köper jag prestationen att gestalta en roll som precis följer mönstret: den motvillige hjälten till pappa som blir ledaren och tryggheten för hela gruppen.

Jag kan inte undvika att jämföra Falling Skies med den nyligen aktuella zombie-serien Walking dead. Inte minst följer vi där samma manliga karaktär med son/söner som ideligen lämnar sin familj för att uträtta hjältedåd och sätta gruppen först. De överlevande sluter sig samman i samma typ av grupperingar, vandrar samma vägar och plundrar samma butiker. Men liksom i Walking Dead vågar man i Falling skies ta livet av karaktärer man fått tittarna att lära känna – vilket gör även den här serien härligt oförutsägbar.

Betygsmässigt kändes första halvan av säsong 1 som en trea. Jag borde älska den här typen av serier: postapocalyps, sci-fi, likheterna med Walking Dead.. Men trots att Falling skies är välgjord på alla sätt saknade den känsla. Det märktes också på olika nätforum efter premiären att publiken var besviken. Men andra halvan av säsongen hämtar upp starkt. Den stora behållningen är de överraskningar och vändningar som serien tar längs vägen. Det blir till slut en fyra i betyg. Och jag kommer helt klart att bänka mig framför säsong två när den kommer.

Information om serien på hemsidan för Canal+

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,