Broadchurch och Whitechapel är två brittiska deckare, båda med hög kvalité men sinsemellan väldigt olika. Britterna är ofta skickliga på att skapa kriminalserier, eller så är de serier som når en internationell publik mycket välgjorda i alla fall.
Ett skäl till den höga kvalitén är förstås de skickliga skådespelarna. Det är tydligt hur bra rollbesättning görs med skådespelare som känns äkta och trovärdiga, med utseenden som vanliga människor. Amerikanska deckare har alltför ofta skådespelare som är för snygga och vackra för att vi som tittare ska kunna idenitfiera oss mrd handlingen och karaktärerna. Dessutom är ansiktena i de brittiska deckarna oftast inte lika belastade med andra filmer. Vad jag menar är att om en skådespelare är känd från en film kan det spilla över i hur vi uppfattar samma skådespelare i en annan roll – och om ett känt ansikte dyker upp är det lätt att mer se skådespelaren än rollen han/hon spelar.
Broadchurch är en serie med en säsong med åtta avsnitt och det är en avslutad berättelse som utspelar sig i den lilla kuststaden Broadchurch i Dorset i England. Staden är lugn och har jämförelsevis få brott när ett mord på en elvaårig pojke vänder upp och ned på livet i det lilla samhället. Vi får följa vad som händer när ett sådant hemskt brott händer. Hur agerar familjen, hur agerar grannar och hur blir livet för anhöriga till mördaren? Vi får följa vad som händer med människor och själva mordgåtan är inte det viktiga.
Serien var en stor framgång i Storbritannien och tittarsiffrorna var de största någonsin för ett veckodrama i ITV. Serien hade svensk premiär 19 augusti 2013 i TV4. I april 2013 meddelades att serien kommer att återkomma för en andra säsong. Jag är tveksam till hur en andra säsong kommer att bli. Handlingen, berättelsen, är ju avslutad. Enda anledningen till att en andra säsong kokas ihop är förmodligen de höga tittarsiffrorna. De två huvudrollerna, de två poliserna som utreder mordet spelar av David Tennant och Olivia Colman. David Tennant spelar Alec Hardy som har hjärtfel men döljer det för alla för att få leda utredningen av mordet. Olivia Colman spelar Ellie Miller, den lokala poliskvinnan som retar sig nåt otroligt på storstadsmänniskan Alec Hardy, som å sin sida föraktar människorna i den lilla staden.
Frågan är om relationen mellan dessa två håller för att bygga en andra säsong med lika hög kvalitet – eller om det blir staden Broadchurch som har huvudrollen i den kommande säsongen och att det blir andra människor som handlingen kretsar kring. Hur som helst är den första säsongen av hög kvalitet och något jag rekommenderar för alla som är intresserad av kriminalgåtor med anknytning till vanliga livet.
Whitechapel utspelar sig i London, i samma område som Jack the Ripper härjade. Den första säsongen utgår också från denna olösta mordgåta i och med att en mördare dyker upp som utför mord som är exakt kopierade från den ursprungliga Jack the Rippers mord.
Ansvaret för utredningen av mordet får Joe Chandler, som är en ung polisman som förutspås en fantastisk karriär inom polisen. Han har stöd av högsta polisledningen och får ansvaret för utredningen för att få en fjäder i hatten för att snabbt kunna befordras. På polisstationen får han hand om ett gäng polisen med Ray Miles i ledningen som Chandler inte har mycket gemensamt med. Han blir galen och skäller ut dem för att de är sluskar och åtminstone borde klä sig i slips.
Ray Miles är en medelålders polis med många års erfarenhet ute i verkliga polislivet – det blir en del rejäla konflikter mellan honom och Joe Chandler som pluggat sig till sin kunskap. Snart dyker den tredje huvudkaraktären upp, Edward Buchan, som är en udda person som försörjer sig på guideturer om Jack the Ripper. Han är en verkligt udda person som är medelålders och fortfarande bor hemma hos sin mamma.
Serien är mycket råare än Broadchurch och vi får se en hel del blodiga närbilder på offren. Jag kan tycka att det är lite onödigt, handlingen är spännande ändå och behöver inte peppras med dessa grova bilder.
De första två säsongerna hade fyra avsnitt var där handlingen spände över de fyra avsnitten. När en berättelse får ta lite tid blir det ofta mer meningsfullt då handlingen kan fördjupas. I tredje säsongen däremot är handlingen fördelad över två avsnitt i taget, varje berättelse tar två avsnitt.
Det som jag gillar med Whitechapel är dels miljöerna och personskildringarna, hur karaktärerna agerar och utvecklas. Inte bara de tre huvudkaraktärerna och deras samspel är intressanta utan också flera birollerna har intressanta personligheter. Dessutom får jag ju som tittar lära mig en hel del om kriminalhistorien och historiens värsta brottslingar.
Men serien har, som jag nämnt, väldigt äckliga närbilder på brottsoffer. Det är utdragna scener från obduktionsrummet och täta bilder på när rättsmedicinaren skär i njure och magsäck. Jag tycker det är blodigt i överkant och det drar ner helhetsintrycket för en serie som annars är väldigt intressant.
Joe Chandler har tvångssyndrom och har noja på renlighet. Han kan byta skjorta flera gånger om dagen och allt måste vara rent och prydligt. I fjärde säsongen börjar det bli tjatigt med detta. Det är som den kvinnliga polisen i den dansk-svenska serien Bron som har starka autistiska drag som upprepas hela tiden.
När detta skrivs är lördag 19 juli 2014 och säsong 4 ska ha premiär ikväll på Sveriges Television, men hela säsong 4, liksom de tidigare tre säsongerna, finns på Netflix.
