Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Politik

Recension av TV-serie: Babylon Berlin – bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i sommar

by

Babylon Berlin
Betyg 4
Visas på SVT Play – vT de två första säsongernas 16 avsnitt på ett bräde, med åtta dubbelavsnitt.

Babylon Berlin är en mörk och spännande tysk kriminalserie. Den utspelar sig i Berlin nder Weimarrepubliken, i slutet av 1920-talet, då fattigdomen och arbetslösheten står i stark kontrast till de rikas överflöd.
Där är dekadens och ett utbud av sexuella tjänster som än idag skulle utmärka sig. I denna smältdegel skickas kriminalkommissarie Gereon Rath från Köln för att lösa ett fall. Eller lösa är egentligen inte korrekt. Utåt sett ska han vara med och lösa ett fall. Vad han egentligen ska göra är att hitta och förstöra bevis som kan hindra en mans politiska karriär.

Gereon Rath vill gärna vara en rättrådig polis och han vill ta kampen mot korruption, vilket inte är en lätt kamp. Att ingen enbart är en hjälte och inte ens seriens bovar är enbart onda – det är en av seriens stora styrkor och gör den fascinerande trovärdig. Och sorglig. För det skulle vara så mycket lättare om alla bovar vore rakt igenom onda och alla hjältar rakt igenom goda.

Under Weimarrepubliken växte en nationalistisk rörelse fram som så småningom bildade Hitlers parti. Det är en mycket välgjord serie där vi får en djup inblick i vad som rörde sig i Berlin och i Tyskland innan Hitler tog över. Vi får se var ryssarna gjorde och hur utbredd korruption var.

Det är en stark tv-serie, välgjord och påkostad. Den är den hittills mest påkostade tv-serien. De ska ha kostat en halv miljard kronor att förvandla Volker Kutschers kriminalroman med samma titel till en tv-serie. Det påkostade märks på många sätt. Skådespelarna är enastående duktiga och foto, ljud, musik, ljussättning – allt är in i minsta detalj välgjort.

Fotot är snyggt, mörkt och stämningsskapande, musik och ljud välgjort och utöver handlingen finns en del mer surrealistiska inslag och är svårt att veta om det är drömbilder eller hallucinationer genom droger. Det är dessa scener som drar ned betyget till en 4. Inte för att scenerna i sig är dåligt gjorda utan för att de är något segdragna och förvirrar mer än de tillför.

Ett extra plus är att Brian Ferry dyker upp upp på nattklubbens scen och framför en sång på sitt blaserade vis. En klockren bild av den tidens dekadens.

Babylon Berlin är bland det bästa och starkaste som visas med tv-serier i Sverige denna sommaren.

Way Out West blir klimattransparent – redovisar festivalens klimatavtryck

by

När detta skrivs startar den stora festivalen LollaPalooza på Gärdet i Stockholm. Att Göteborgsfestivalen just denna dag publicerar sitt pressmeddelande om att WOW blir klimattransparent måste väl ses som en uppmaning åt LollaPalooza och världens alla musikfestivaler?

Här är pressmeddelandet från Way Out West:
Efter att ha gjort festivalen både kött- och mjölkfri tar nu Way Out West nästa steg i sitt hållbarhetsarbete och gör årets festival klimattransparent tillsammans med samarbetspartnern Oatly. Klimatavtrycket för bland annat mat, dryck, transport, boende och energi kommer redovisas för att öka kunskapen om växthusgasutsläpp och i förlängningen hjälpa festivalbesökarna att göra mer hållbara val.

Sedan starten 2007 har hållbarhet stått högt på festivalarrangörens dagordning. Way Out West är idag både kött- och mjölkfri och blev 2013 den första svenska festivalen att bli hållbarhetscertifierad enligt ISO 20121. Tillsammans med Oatly startar i år ett projekt med att synliggöra klimatavtrycket för festivalen – från energi, boende och transporter till mat och dryck och hyra av utrustning. Även mobilladdningsstationer och bajamajors utsläpp kommer att vara synliga på festivalen. De som gör beräkningarna är Svalna och CarbonCloud. På sikt ska en klimatbudget skapas för festivalen, dvs. ett verktyg där man med utgångspunkt i utsläppsnivåer från tidigare års festivaler ska kunna kunna följa upp, identifiera åtgärder och minska festivalens avtryck för varje år som går.

– Klimatfrågan är viktigare än någonsin och vi behöver en genuin och ärlig förändring, inte små kosmetiska insatser för att få ytterligare en klapp på axeln. Vi vill fortsätta att driva på frågan om ett mer hållbart eventskapande och för att göra det på ett trovärdigt sätt måste vi själva vara transparenta och redovisa hur klimatsiffrorna faktiskt ser ut. Transparens kan vara på gott och på ont, men oavsett är det nödvändigt. Genom att göra festivalen klimattransparent gör vi förhoppningsvis frågan mer konkret för våra besökare, säger Peter Björklund på Luger, som också hoppas att fler i branschen tar efter.

CO2e, eller koldioxidekvialenter, är ett gemensamt mått för olika växthusgasers påverkan på klimatet och används för att mäta utsläpp av alltifrån flyg till maten på din tallrik. Förutom det som krävs för att arrangera festivalen deltar alla mat- och dryckesleverantörer. Oatly som var med och gjorde festivalen mjölkfri 2015, blev tidigare i år först i Sverige med att börja skriva ut klimatavtryck på alla sina förpackningar och är tillsammans med Way Out West initiativtagare till årets projekt.

– Koldioxidekvivalenter är ett bra mått, men säger inte särskilt mycket så länge det inte finns något att jämföra med eller en förståelse för vad det innebär. Därför är det nödvändigt att fler producenter tar sitt ansvar och synliggör sina klimatavtryck så att konsumenter får möjlighet att göra hållbara val i sin vardag. Vi tycker att det borde vara en konsumenträttighet att veta livsmedelsprodukters klimatavtryck, säger Anna Åhnberg, hållbarhetsspecialist på Oatly.

Om CO2e
CO2e, eller koldioxidekvivalenter, är ett mått på utsläpp av växthusgaser som tar hänsyn till att olika gaser har olika uppvärmningsgrad (GWP) och olika förmåga att bidra till växthuseffekten. Måttet ”översätter” olika växthusgaser till hur mycket koldioxid som skulle orsaka samma växthuseffekt. Räknat per utsläppt ton bidrar exempelvis metan 30 gånger mer till växthuseffekten än koldioxid, och ett metanutsläpp på 1 ton motsvarar därför 30 ton CO2e.

OM KLIMATTRANSPARENS
Klimattransparens innebär att synliggöra sitt klimatavtryck genom beräkningar av växthusgasutsläpp. För Way Out West innebär det t.ex. att man räknar på områden som energi, transport, mat och dryck på området. Syftet med initiativet är att öka kunskap, medvetenhet men också göra frågan mer konkret och transparent internt, men framförallt för besökare och andra aktörer i branschen – med målsättningen att kunna skapa en mer hållbar festival.

Recension av tv-serie: Designated Survivor säsong 3

by

Designated Survivor säsong 3
Betyg 4
Premiär på Netflix i juni 2019

Den första säsongen av Designated Survivor var intressant på flera sätt. Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, en kabinettssekreterare som oväntat blir USA:s president efter en attack mot Washington dödat de flesta politiker. Varje parti ska enligt en bestämmelse placera en av sina medlemmar på ett säkert ställe när det amerikanska parlamentet har möten. Då hela parlamentsbyggnaden med alla politiker sprängs blir Kirkman president.

Det är både roligt och intressant att se hur en person som aldrig tänkt sig bli en framstående politiker plötsligt, mitt i värsta krisen, måste leda ett land. Efter ett tag blev handlingen mer en thriller då jakten på vilken grupp som låg bakom attentatet tar över som huvudhandling. Det är lite synd, eftersom det intressanta med serien är krocken mellan att vilja vara en hygglig, anständig människa och att vara en av världens mäktigaste politiker med allt var det för med sig är seriens mest intressanta tema.

Kirkman har fru och två barn och hur familjen hanterar att plötsligt vara så påpassade och uppassade är berörande. Ett minus för alla säsonger är att Kiefer Sutherlands karaktär liksom hans fru och några av hans närmaste medarbetare är lite för gulliga och söta i sina karaktärer, lite för rättrådiga och perfekta.

Säsong två var för mig en transportsträcka – men nu har säsong tre kommit och den är riktigt bra. Kirkmans period som president börjar närma sig sitt slut och han beslutar sig för att ställa upp i presidentvalet, som en oberoende kandidat. Han tackar nej både till att ställa upp för demokraterna och republikanerna. Där finns förstås paralleller till vad som hände i Frankrike med valet av Macron. Finns det egentligen något som är oberoende?

Kirkman går ut med att han ska vara folkets röst och ta hänsyn till folket i motsats till de förljugna politikerna. Där finns förstås paralleller till både Trump och andra politiker som gått ut med att vara anti-elit. Fast Kirkman då är en god populist som kämpar för transpersoner rätt, för papperslösa och olika utsatta grupper.

Säsongen tar upp många av nutidens politiska konflikter och ställer också frågan om det går att vara politiker utan att vara en del av det politiska skedet. Fortfarande är Kirkman lite för symptisk och rättrådig, men som helhet tycker jag ändå serien är väl värd att se.

Miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten

by

Den nya miniserien Chernobyl ger nytt (kärn)bränsle till debatten. Men vem kunde ana att den största kärnkraftsdebatten på åratal skulle sättas igång av en svensk musikvideoregissör…?

I början av maj hade tv-serien Chernobyl premiär på HBO. Sen dess har ett avsnitt i veckan släppts och nu finns alla fem avsnitten ute. Serien är regisserad av en svensk: Johan Renck. Låter namnet bekant? Kanske för att han på 1990-talet gjorde musik tillsammans med bland andra E-Type. Senare gick han vidare som soloartist, under namnet Stakka Bo. Därefter är det inte lika självklart att gemene man haft koll på honom. Johan Renck började regissera musikvideor – först sina egna, för att spara pengar. Men sen åt fler och fler artister. Både svenska som Kent och Cardigans och internationella som David Bowie, Madonna och Beyoncé (Renck bor sedan länge i USA). När Bowie gjorde sin sista video, kort innan han dog, var det Renck som fick förtroendet att regissera den.

Johan Renck har ett bolag tillsammans med Jonas Åkerlund och de tillhör våra absolut mest kända svenskättade musikvideoregissörer. Även Åkerlund har regisserat åt Madonna, Lady Gaga, Metallica, Roxette och många fler. Såklart har de också gjort en hel del reklamfilm, vanlig film och tv-serier. Bland annat har Renck regisserat avsnitt till “Breaking Bad” och “Vikings”. 2008 släppte han den egna långfilmen “Downloading Nancy”. Han har gått en lång väg från tiden som Stakka Bo, helt enkelt.
Arbetet med Chernobyl har påverkat honom starkt, säger han i intervjuer.
– Det jag gör från och med nu måste ha ett syfte. Stimulera till något slags tanke. Bära på en mening (DN, 190606).

Renck blev alltså tillfrågad att regissera serien Chernobyl vars manus skrivits av Crag Mazins. Hans tidigare meriter är främst manuset till “Baksmällan 2”, vilket kritiker gärna lyfter upp. Och visst är det skillnad på “dagen efter” och en kärnkraftsolycka. Men nu står vi här, med succésiffror och världshyllningar. Det finns flera anledningar att se serien:

1. Det är ett bra sätt att ge sig själv tid för reflektion över svåra frågor. Den väcker frågor om tillväxt, demokrati och faran med lögner och mörkläggning. Serien har ett tempo som gör att man hinner med att reflektera. I kölvattnet av serien har bland annat SVT Halland gjort en reportageserie om kärnkraftverket Ringhals, och Vattenfall går ut i sina kanaler och bemöter frågor med anledning av serien. Bland mycket annat.

2. Serien har blivit den högst rankade tv-serien på IMDb någonsin. Den kommer före Game of Thrones, Breaking Bad, Band of Brothers och många andra. Den har i skrivande stund 9,7 av 10 poäng.

3. Johan Renck är en regissör som förstår sig på musik, och mörker. Det märks i serien. Bland annat har skådespelaren Stellan Skarsgård, som medverkar i serien, sagt till Expressen: “Han är fantastisk. Du vet, i normala fall är det två eller tre regissörer som jobbar med en tv-serie som den här, men han tog allt och bar det på axlarna med enorm energi och lust. Sedan har han satt ihop något som är väldigt musikaliskt på något sätt. Han har gjort ett fantastiskt jobb” (Expressen, 190606).

Allt är dock inte frid och fröjd. De senaste dagarna har det dykt upp stark kritik från den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, som vann Nobelpriset i litteratur 2015.
Hon är kritisk till att serien till stora delar bygger på hennes bok ”Bön för Tjernobyl” men att hennes namn inte nämns. Renck, såväl som manusförfattaren Crag Mazin har hämtat inspiration ur denna bok, men också andra böcker från bland andra ukrainska Jurij Sjtjerbак och ryska Grigorij Medvedev. HBO har under processen köpt rättigheterna till boken ”Bön för Tjernobyl”, men nämner inte detta i vare sig för- eller eftertexterna. Nu har dock Johan Renck själv gått ut och svarat att HBO genast kommer att lägga till hennes namn.

Att ta sig an Chernobyl och debatten kring den är att kasta sig in i en härlig mix av högt och lågt, fin- och fulkultur, katastrofer och succéer, nobelprisförfattare och musikvideoregissörer. En salig blandning – som i slutändan blir kultur när den är som allra bäst: Nämligen underhållning som berör.

PS. Ni som vill åka till Chernobyl bör nog skynda er – turistbyråerna rapporterar att det börjar bli fullbokat nu efter serien. DS.

Tips! Några av Johan Rencks bästa musikvideor:
● Lana Del Rey – “Blue Velvet”
● The Knife – “Pass This On”
● Kent – “Kärleken Väntar”
● Fever Ray – “Seven”
● Stakka Bo – “Here We Go”
● David Bowie – “Lazarus”

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.