Designated Survivor säsong 3
Betyg 4
Premiär på Netflix i juni 2019
Den första säsongen av Designated Survivor var intressant på flera sätt. Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, en kabinettssekreterare som oväntat blir USA:s president efter en attack mot Washington dödat de flesta politiker. Varje parti ska enligt en bestämmelse placera en av sina medlemmar på ett säkert ställe när det amerikanska parlamentet har möten. Då hela parlamentsbyggnaden med alla politiker sprängs blir Kirkman president.
Det är både roligt och intressant att se hur en person som aldrig tänkt sig bli en framstående politiker plötsligt, mitt i värsta krisen, måste leda ett land. Efter ett tag blev handlingen mer en thriller då jakten på vilken grupp som låg bakom attentatet tar över som huvudhandling. Det är lite synd, eftersom det intressanta med serien är krocken mellan att vilja vara en hygglig, anständig människa och att vara en av världens mäktigaste politiker med allt var det för med sig är seriens mest intressanta tema.
Kirkman har fru och två barn och hur familjen hanterar att plötsligt vara så påpassade och uppassade är berörande. Ett minus för alla säsonger är att Kiefer Sutherlands karaktär liksom hans fru och några av hans närmaste medarbetare är lite för gulliga och söta i sina karaktärer, lite för rättrådiga och perfekta.
Säsong två var för mig en transportsträcka – men nu har säsong tre kommit och den är riktigt bra. Kirkmans period som president börjar närma sig sitt slut och han beslutar sig för att ställa upp i presidentvalet, som en oberoende kandidat. Han tackar nej både till att ställa upp för demokraterna och republikanerna. Där finns förstås paralleller till vad som hände i Frankrike med valet av Macron. Finns det egentligen något som är oberoende?
Kirkman går ut med att han ska vara folkets röst och ta hänsyn till folket i motsats till de förljugna politikerna. Där finns förstås paralleller till både Trump och andra politiker som gått ut med att vara anti-elit. Fast Kirkman då är en god populist som kämpar för transpersoner rätt, för papperslösa och olika utsatta grupper.
Säsongen tar upp många av nutidens politiska konflikter och ställer också frågan om det går att vara politiker utan att vara en del av det politiska skedet. Fortfarande är Kirkman lite för symptisk och rättrådig, men som helhet tycker jag ändå serien är väl värd att se.