Greek Byzantine Choir gör ett första efterlängtat framträdande i Sverige när dirigenten Christian Karlsen sätter upp Djuro Zivkovics fusion av medeltida bysantinsk mysticism och samtida spirituellt sökande. En iscensättning av den Bysantinske munken St. Symeon Den Nya Teologens uppenbarelser och mystiska texter. För regi svarar Aleksi Barrière. Urpremiär av komplett version den 19–20 januari 2024 på Folkoperan.
Ett pressmeddelande berättar:
Titeln Bogoluchie, i svensk översättning Guds vattenhelgelse, antyder en andlig dimension. I den internationellt uppmärksammade, och med Grawemeyer Award belönade, tonsättaren Djuro Zivkovics stora musikaliska epos Bogoluchie är det just önskan om mystiken, det sublima och metafysiska som får en gestalt i hans eteriska och magistrala komposition.
“Snarare än en opera är Bogoluchie en parallell värld. En upplevelse som gränsar mellan verkligheten och det mystiska, mellan nuet och det förflutna – ett djärvt verk som lika mycket är en religiös ritual som musikdramatik”, säger Christian Karlsen, dirigent och initiativtagare.
Medeltida bysantinsk vokalmusik, som hållits vid liv i närmare ett millennium, möter här Zivkovics egna musik. En ritual inspirerad av mystikern St. Symeon Den Nya Teologens visioner och, för tiden, radikala texter om den individuella människans möjlighet att själv erfara inre gudomlig närhet och söka det ändlösa ljuset.
Atenbaserade kören Greek Byzantine Choir gör ett efterlängtat första framträdande i Sverige. Grundad av Lykourgos Angelopoulos – archon protopsaltes (huvudkantor) till Heliga Patriarken av Konstantinopel – är ensemblen en av världens främsta utövare av den bysantinska vokaltraditionen som kännetecknas av sin unika intonation, sångstil och ornamentik.
På Folkoperan möter den nederländska contralto Carina Vinke, gitarristen Jacob Kellermann, dansaren Victoria Andersson samt en av Skandinaviens främsta ensembler för samtida musik, BIT20 Ensemble från Bergen under ledning av den välrenommerade dirigenten Christian Karlsen.
För regi står Aleksi Barrière som även skrivit libretto till Kaija Saariahos opera Innocence tillsammans med Sofi Oksanen.
Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.
