Provsjungningen
Scen: Folkoperan
Premiär: 6 maj
Dockspelare: Sara Bexell, Josefin Karlsson, David Skogman, Sofia Hollsten, Miriam Forsberg. Operasångare: Tessan-Maria Lehmussaari och Wiktor Sundqvist
Musiker: Eric Skarby (piano), Elin Willert/Jan Erik Alm (klarinett)
Idé: Tuvalisa Rangström och Sofia Segrell
Regi: Sophia Segrell
Dockmakare: Lisa Kjellgren Almstig och David Wätte.
Mjauande skönsång, viskande strutsar och mäktig operamusik som får Folkoperans stora sal att vibrera. Det är ett spännande möte när operasångare och musiker från Folkoperans scen möter dockorna från dockteatersällskapet invid Zinkensdamms Tittut.
På grund av renoveringar av lokalerna i Zinkensdamm har dockorna i Tittut varit tvungna att röra på sig och nu söker de nya jobb. De ska provsjunga på Folkoperans scen och se om de platsar i ensemblen.
Det är ett härligt gäng av egensinniga figurer som sökt sig till Folkoperan. Katten Sonja ska ständigt städa och jamar fram sitt bidrag. Strutsen Anita är en kaxig individ som stoltserar fram med sin långa hals och vackra fjädrar. Tadek är skäggiga farbrorn som staplar upp på scen med skruppliga ben, men som sedan dansar balett och sjunger ut sitt hjärta.
Viktor är blyg och osäker men med lite backning vågar han till slut sig upp. Han ska ständigt rätta dockorna då de inte följer regelverket för hur en provsjungning ska gå till. ”Ursäkta men visst ska man kunna höra vad hen sjunger?” Ursäkta men är det här inte en provsjungning,alltså inte en dansuppvisning?” Fyraåringarna i publikens skrattar högt när strutsen försöker med alla tänkbara medel att blockera och ta rampljuset från operasjungande Tessan-Maria Lejmussaari.
Provsjungningen är ett lyckat samarbetsprojekt där både föräldrar och deras barn får sig en dos av underhållning och kulturell stimulans. Hybriden av operasång och humorisk dockteater fungerar väl. Och mitt barn, som får jag erkänna inte har åldern inne, kollar bakåt vid stunder men tittar upp när katten mjauar sig fram bland bänkraderna. Framförallt fångas hon av operasångarnas ljuva stämmor som ekar i lokalen. Det är en både vacker och smårolig show där de kända dockorna får briljera på scen. Alla trängs de om scenutrymmet och alla gör de sin grej. Med enkla medel underhåller regissör Sophia Segrell oss. Visst kunde karaktärerna fått utmejslas ytterligare men på en speltid på cirka 45 minuter kan man inte begära mera av fördjupning av karaktärsdrag. Mer interaktion med publik och mellan dockorna hade för större engagemang varit önskvärt. På så vis hade man kunnat spela mer på de olika figurernas egenheter och olikheter.
Jag och mitt barn lämnar teatern med stora leenden på läpparna. Vi är båda mycket nöjda. Det är sällan man som förälder kan gå med sitt barn på teater och på köpet få finkultur levererad till sig. För detta vill jag ge en extra eloge åt regissör Sophia Segrell och idemakare Tuvalisa Rangström som kom med denna snilleblixt. Men nu till den stora frågan. Hur gick det för dockorna? Inga spoilers, men en kvalificerad gissning är att det knappast var sista gången vi fick se kamraterna från Folkoperan och Tittut dela scen.
Petter Stjernstedt